Musikern
Min musikkarriär blev kort, intensiv och inte speciellt framgångsrik. En kväll på Engelen sändes i Radio Stockholm, med Lynx gjorde vi ”Fusion” i P1, programmet ”På håret” behövde bas till några sketcher och Eddie Oliva ville lägga om basen på ett av spåren på hans LP. Det berättar jag om på ett annat ställe.
* * *
Efter att ha harvat på de skolor och ungdomsgårdar som fanns i närområdet för blygsamma pengar, fick jag mitt första riktiga musikarbete. Den ”kända” artisten Jan Rhodes blivande kompband saknade basist,
Jan Rhodes karriär peakade 1969, när han vann titeln ”Nordens Rockkung” i Hylands Hörna. Efter det gick det långsamt utför.
.Jag svarade på en annons i Expressen 1980, gick på en audition och fick jobbet. Att Rhodes karriär befann sig i en utförsbacke visste vi inte - då.
Upplägget var att kompbandet körde bussen, bar utrustningen, riggade och soundcheckade innan tre-fyra timmars dansmusik skulle spelas. Rhode själv gjorde … ingenting.
Framåt midnatt böt bandet om till sparkdräkter a’la Elvis och blev Rhodes Rockers, en trettio minuters rockshow med ”stjärnan” Jan Rhode tog vid. Efter showen böt vi om till vanliga kläder igen och körde sista timmen dansmusik. Sen var det dags att riva, rulla sladd, bära, packa och köra vidare till nästa ställe.
Rhodes samlade arbetsinsats inskränkte sig till ungefär en halvtimme varje kväll, medan vi i bandet jobbade oavbrutet.
* * *
.
Efter äventyret med Rhodes kom jag in på Kungliga Musik Högskolan i Stockholm 1981 i hård konkurrens, ”Improvisations pedagogik i afroamerikansk musiktradition” hette programmet. Jazzpedagog sa vi som gick där.
Utbildningen var inriktad på att ge aktiva jazzmusiker pedagogisk kompetens - inte lära någon att spela jazz eller ens improvisera. Själv upptäckte jag att jag nog inte var någon egentlig ”jazzmusiker”, lite grann ”the hard way”. Trodde ändå att min lycka var gjord och att ett liv som framgångsrik frilans musiker låg framför mig.
Det hade det nog kunnat göra, om jag bara fattat värdet av att nätverka och att aldrig tacka nej. De flesta jobb jag ändå fick var genom andra basister som blivit dubbelbokade - tricket var alltså at ta alla jobb som erbjöds och skaffa vikarie på de som betalade minst.
* * *
Men det var en väldigt osäker tillvaro ekonomiskt som väntade. Själv var jag okej med att leva från dag till dag, ur hand i mun, men när jag blev far 1984 förändrades allt. Plötsligt hade jag ansvar för ett litet barn.
På sonens ettårsdag 1985 började jag på Trafikflygarhögskolan och bytte karriärspår. Jag var nog lite av en slow learner, men med tiden blev jag en bättre flygare än jag var basist.
Efter att ha provat båda arbetsliven tycker jag mig se stora likheter mellan att vara musiker och flygare. Musikern ingår i ett band, flygaren i en besättning. Resultatet hänger på att alla i bandet eller besättningen gör sin grej och bidrar till helheten. Alla är viktiga, ingen kan slarva och vi täcker upp för varandra om det behövs.
Kolla gärna mitt blogginlägg från Januari. Laget före jaget.
* * *
Under familjemiddagar, långt senare, hände det ofta att jag och andra sonen hamnade i musikrummet. Svågern filmade ett kort jam med någon promille innanför västarna.