Flygaren …
Jag skulle ju bli musiker ...!?
Efter mina första åtta år i Uppsala, växte jag upp i Jakobsberg. En växande förort omgiven av tre då mycket aktiva flygplatser.
Bromma, F8 Barkarby och Arlanda. Förutom att många kompisars föräldrar arbetade inom flyget, var himlen ofta korsad av både små och stora flygplan på väg till eller från någon av huvudstadens flygplatser.
* * *
Att jag ville bli pilot var inte konstigare än att jag byggde och samlade på modellflygplan från främst Airfix och Revell. Precis som mina kompisar, inklusive han som förlorade sin pappa i en flygolycka i Afrika.
På den tiden var den enda realistiska vägen till ett yrke i luften via flygvapnet. Det övervägde jag nog egentligen aldrig seriöst - jag ville inte bli militär. Därför satsade jag på musiken istället. Under några år hankade jag mig fram som frilansmusiker, bas var mitt instrument.
* * *
Om det gick bra eller dåligt beror på hur man ser på det, men efter Musikhög- skolan blev jag plötsligt pappa. (Jag har läst Lennart Nilssons bok ”Ett barn blir till” och sett bilderna. Själva tillverknin-gen var alltså ingen överraskning.)
Grottmannen inom mig vaknade och kände ansvaret att ta hand om familjen. En uppgift som kändes svår och framför-allt osäker med basen som arbetsred-skap.
Just då hade Flygvapnet startat en utbildning till Trafikflygare. På samma flottilj (F5 Ljungbyhed) med militära både lärare och flygplan skulle vi civilister samsas med flygvapnets kadetter. Det blev ibland trångt såväl i luften som i de sociala utrymmena.
TFHS skulle utbilda civila piloter för att Flygvapnet skulle få behålla sina dyrt utbildade militära flygare. Många militära piloter hade en gång sökt Flyg-vapnet med planen att avsluta sin karriär inom civilflyget.
Jag sökte, och efter ganska många turer kom jag in på den andra kursen som började 25 mars 1985.
* * *
Bland bilderna finns de flygplan jag flög under mina knappa fyrtio år. SK61 och PA31 från flygskolan på vilka vi fick vår grundläggande flygutbildning. F28 och B737 classic i Linjeflygs färger. MD80, B767, B737 NG och slutligen A320 med SAS dekor på flygplanen.
Efter avslutad karriär flög jag några timmar enmotor i Cessna 172 och Piper PA28, men nu har jag nog flugit färdigt. Allt har sin tid.
* * *
Sommaren 2020 rasade covid epidemin som värst, flyget stod mest på backen. Jag trodde i min enfald att SAS skulle köpa ut oss gamlingar genom att erbjuda tidig pension, och såg fram mot en behaglig tillvaro.
Icke sa Nicke - kurs på Airbus stod det plötsligt i schemat.
Att gå kurs på ett nytt flygplan vilket som helst kräver arbete. Att gå kurs i vad som helst efter fyllda sextio är en än större utmaning, och att gå kurs på en Airbus när man har flugit riktiga flygplan hela livet krävde både att jag grävde djupt efter motivation och rensade skalle och ryggmärg från invanda reflexer.
- Som hur man flyger, t.ex.
Det gick, men det var baske mig inte lätt. Ingenting på Airbusen är egentligen som på riktiga (= äldre) flygplan. Allt man gör som pilot, varje knapptryckning och varje spakrörelse, går in i en dator. Datorn avgör sedan om pilotens önskemål är relevant, tillåtet, för stort eller förutsätt-er ett annat flygläge innan den sedan - eventuellt - gör som piloten vill.
Bara en sådan sak som att man ”flyger” Airbus med en joy-stick. Instruktörerna sa att man skulle behandla den som om den vore insmord med hundbajs - dvs röra den så lite som möjligt.
* * *
Sista sommaren jag flög, 2022, gick vi SAS piloter ut i strejk. Uppslutningen var inte 100%, både icke medlemmar och några få medlemmar valde att arbeta trots strejken.