Jag hyser inga illusioner om att berätta något viktigt. 

Det är inte så att världen måste ta del av mina historier, det jag skriver kan bäst beskrivas som ”underhållning”. Om du som läser känner igen dig själv eller någon annan, om du rycks med av karaktärernas påhitt och om du då och drar på munnen eller rent av skrattar - då har jag lyckats i min ambition.

Det betyder inte att jag anstränger mig att vara ytlig. Personerna, karaktärerna, figurerna i mina äventyr har mänskliga både tillkortakommanden och goda sidor jag hoppas kunna förmedla och beskriva. De skrattar, gråter, grälar och lider precis som vilka andra människor som helst, även om mina råkar vara påhittade. 

- Bara för att man inte finns, betyder det inte att man saknar känslor.

* * *

Jag vill berätta historier som berör. 

Läsaren ska känna för och helst med människorna i mina berättelser. Jag balanserar gärna i gränslandet mellan den absoluta verkligheten och den absurda fantasin. Vem hade för femton-tjugo år sedan trott på att en sådan person som Donald Trump skulle bli amerikansk president? 

Den som hade föreslagit det som en möjlighet hade inte blivit tagen på allvar, möjligen betraktats som en skämtare. Redan när Ronald Reagan valdes till president var det många som tyckte det var banbrytande - en f.d B-filmskådis … som president?

”- You can’t make that shit up.”

Berättelser som ger den känslan av verklig overklighet (om man ens kan säga så) tycker jag om att läsa, därför också att skriva. Som när man långsamt vaknar med en pågående dröm. Man börjar inse att man ligger i sin egen säng, att det man just är med om troligen är en dröm skapad i den egna hjärnan - men det känns ju så verkligt! Kanske är det den känslan jag liksom söker med mitt berättande. 

Om inte Trump redan fanns på riktigt, hade han varit en författares dröm att få hitta på. Tänk vilken färgstark, mustig och fullkomligt sanslös romankaraktär han hade utgjort.

* * *

Humor

Saker händer i mina berättelser som mycket väl skulle kunna ske på riktigt, men som gränsar till det otroliga eller bara osannolika. Människorna i mina berättelser löser inte alltid de problem de utsätts för på det mest logiska eller ens smarta sättet, och bidrar därför ofta till sina egna eländen. Man är ofta bidragande till sin egen olycka, något som absolut gäller även för mina karaktärer.

Det är i eländet (den lätt skruvade) humorn ligger.

Jag strävar efter att skapa djupa och meningsfulla, men främst underhållande berättelser. Aldrig låter jag verkligheten eller sanningen stå i vägen för en bra historia. Min ambition är att lyfta fram mänskliga erfarenheter, spegla livets komplexitet, leka med frågan "- vad om ...?" och väcka känslor hos läsaren. 

Även en självcentrerad begagnad bilhandlare med rymligt samvete går att tycka om. På sitt sätt. Eller två drogsmugglande småbovar som vill komma upp sig. (Borde det för övrigt inte heta att ”komma ner sig”, om det nu är den undre världen vi pratar om?)

* * *

Min skrivprocess, ”Drop off”

Jag börjar givetvis med en idé. Den kan i sin tur komma från snart sagt var som helst. ”Drop off” till exempel började med ett nyhetsinslag på TV. Rapport berättade om ett försök till knarksmugglings där säckar med droger kastats i havet. Tanken slog mig att någon som inte hade med saken att göra ju kunde hitta säckarna, och skurkarna skulle givetvis vilja ha sina grejor. Ren intressekonflikt, men baserad på att skurkarna tar reda på vem som plockat deras grejor och att dessa inte lämnat in sitt fynd till polis.

När idén fått mig i sitt grepp började jag skissa på en ramhandling. Vilka var skurkarna, hur var drogsmugglingen tänkt att genomföras, varför kunde de inte plocka upp varorna själva var de första frågorna som behövde svar. Vilka var det som plockade upp grejorna istället, hur och varför var de alls ute på sjön och varför i hela friden gick de inte till polisen? Ganska snart tyckte jag mig kunna svara på frågorna, på köpet började fler frågor poppa upp. Frågor som - om jag fann svaren - skulle föra berättelsen vidare.

Kommen så långt hade jag redan börjat skriva, men ett enda, rakt spår blir en ganska trist historia. Jag behövde minst en tråd till, helst två, som kunde följa parallellt med huvudtråden innan de vävdes samman och kulminerade i en upplösning där ”alla” fick vara med. Alla i min berättelse, alltså. 

Snart dök den kvinnliga jägaren Jonna upp, hårt engagerad i vargfrågan. Liksom organiskt fick hon nästan omedelbart sin motpol i Linda, lika engagerad i vargfrågan om än på ”andra sidan”. Där hade jag två spår som med naturlighet kunde leva sina egna liv, tills de behövdes i huvudspåret. Jonna bidrog dessutom med sin bössa till en av de för berättelsen så viktiga förväxlingarna, när hon gömmer den nyss tjuvskjutna vargen i sonens replokal. I samma lokal som Sven gömt drogerna. Inpackade i snarlika paket.

* * *

Ofta blir jag mer förtjust i en eller ett par av mina figurer och låter dem därför ta mer plats än jag ursprungligen tänkt mig. På samma sätt finns där ofta en eller ett par karaktärer som jag inte riktigt lär känna och därför inte kommer in på livet. De förblir lite mer anonyma hela berättelsen igenom. I ”Drop off” var det bovarna Ali och Samir som tidigt blev mina favoriter att skriva om. Inledningsvis var dessutom Ali den tongivande medan Samir var hans något anonyme och lätt korkade sidekick. 

Så stjäl de en liten hund för att ha som ”alibi” att röra sig i villakvarteren med, utan att väcka onödig uppmärksamhet. Dynamiken dem båda emellan ändras totalt när Samir blir förtjust i den lilla hunden. Det var en sådan sak jag absolut inte planerade från början, och även om den inte ändrade på slutet tog berättelsen en lite annan väg dit.

Linda däremot, vargkramaren, fäste aldrig riktigt hos mig och Sara placerade jag tidigt på en konferens ute på Sandhamn. Att hon inte fick mer utrymme berodde visserligen på ett strategiskt val - hon behövdes för upplösningen av hela dramat, men inte innan. Jag hade en idé om att Sven förgäves skulle försöka nå henne på konferensen, men inte lyckas. Det skulle i sin tur trigga lite misstänksamhet om otrohet. Utveckling blev lite annorlunda än jag tänkt mig, otroheten föll bort både som företeelse och misstanke. 

Till min uppriktiga förvåning var deras äktenskap egentligen ganska lyckligt.