Blog
Jazzmusiker och standup komiker
Dagen efter syndromet …
(2026-04-20)
… innebär innebär att man kommer på vad man skulle ha sagt, gjort eller inte gjort först när det är för sent. Det måste inte vara just dagen efter - det typiska är att ögonblicket är förbi.
George Costanza i Seinfeld får en nedlåtande kommentar om sin glupskhet vid ett sittande möte, alla skrattar åt skämtet på hans bekostnad. Med flottiga fingrar och majonnäs på kinden blir han mötets pajas. Först efteråt kommer han på vad han borde ha svarat.
https://youtu.be/ZXyfs4zB9_w?si=3-Xy2iwIdmiA6Pb
* * *
Det kan handla om vad som helst i vilken situation som helst. Den gemensamma nämnaren är att vi blivit tagna på sängen - vi var inte beredda på det som skedde och reagerade därför tafatt.
De flesta av oss går inte omkring med ett lager av smarta svarskommentarer som man bara väntar på att få använda, möjligen undantaget stand-up komiker. Ofta är de som allra roligast när de till synes improviserar med publiken, i själva verket är det ofta förberett. Ungefär som när en jazzmusiker spelar ett till synes improviserat saxsolo, som till stor del består av en serie väl inrepeterade fraser. ”Improvisationen” utövas i timing - inte ren och skär kreativitet.
* * *
1:a april kommer knappast som någon överraskning, dagen återkommer varje år. Vid samma tidpunkt, dessutom. De som skämtar den dagen har ofta förberett sig. Till dem hör inte jag, jag är mer av en skjuta-från-höften kille.
Varje år kommer jag på att det kunde vara kul att aprilskämta, i brist på en bra idé blir det sällan av. De bra idéerna kommer i regel dagarna efter - då det är för sent. Ett aprilskämt levererat den 2:a april är som att överlämna en blombukett först när den har vissnat, en chokladask där du redan ätit från det undre lagret, eller att försöka lämna in den vinnande tipsraden när du redan vet resultatet.
* * *
Ett klassiskt exempel på överrumplande härskarteknik är när Göran Persson precis innan han och Maud Olofsson klev in i Aktuellt studions direktsändning kommenterade hennes vikt genom en viskning ingen annan hörde.
Maud Olofsson kom rejält ur balans och gjorde en dålig insats under debatten direkt efter. Precis som Göran Persson avsåg med sin överrumplande kommentar.
* * *
Poängen är att det finns mycket att lära av både standup komiker och jazzmusiker. Det kräver både fantasi och träning om man ska bygga upp en repertoar. Men att hoppas på att i varje given stund inte bara smälta det överraskande utan dessutom snabbt som tusan komma på en genial comeback fras … det är att gapa efter väldigt mycket.
Den som kommer ut till flygmaskinen utan att ha gjort ens en grundläggande planering av väder, vind, flygplansvikt och bränslemängd har dåliga odds att möta det oväntade. En säljare som möter en kund, en politiker som ger sig in i en debatt, författaren som frågas ut av en reporter riskerar alla att plötsligt stå som en naken kejsare utan några kläder.
- Nyckeln är förberedelser.
Att ljuga
(2026-04-14)
Det är skillnad på att ljuga, och att ljuga.
När man ljuger så det blir uppenbart att det inte är sant, kallas det ibland för ”ironi”. Lögnen är så uppenbart genomskinlig att det tangerar ett skämt. De som förstår känner sig både lite smarta och delaktiga och ler sinsemellan, stolta över sin både smarthet och fräckhet.
Under Sovjettiden ertappades ryssarna ibland med gränsöverträdelser, spionage eller sabotage, men ”förklarade” sig alltid med mer eller mindre fantasifulla lögner. Ibland provocerande absurda sådana när de höll masken och spelade dumma. Ta till exempel U137, som förklarades med felnavigering. På fullaste allvar.
Visst, det var uppenbart att någon kört fel med ubåten, och i den meningen navigerat tokigt. Men att de skulle ha felnavigerat hela vägen in i Karlskrona skärgård framstod som rent löjeväckande - ändå krävde gravallvarliga ryska potentater att Sverige omedelbart skulle släppa den påstått oskyldiga ubåten med sin besättning.
Av den aggressiva retorik som följde kunde det lätt framstå som att det var Sverige som på något vis gjort fel, medan den ryska ubåten bara var ett oskyldigt offer.
* * *
En känd amerikansk president har tagit ljugandet till nivåer som överträffar det kalla krigets dagar. Från de inledande påståendena om hur välbesökt hans första installationsceremoni egentligen var, till att förklara den senaste AI-bilden med att han ju är avbildad som doktor, är det egentligen bara en konsekvent stegring av medvetna lögner. Inför TV kamerorna ser han uppriktigt förvånad ut över att någon kunnat tolka bilden som något annat.
”- Only the fake media could come up with something like that.”
Som lögn betraktat kan det förefalla både harmlöst och i den meningen oskyldigt, men som konsekvent strategisk hållning är det skrämmande.
Han vet att han ljuger om det mesta, rimligen vet hans administration det och hans svans inte bara vet det - de tycks stolta över honom för bland annat just det.
En dag i marinan
(2026-04-07)
Stormen Dave blåste förbi.
Som oftast efter ett oväder tog jag mig i morse ut till Svinninge för att titta till Gåsen efter blåsandet. Hittills har det varit en resa i onödan - möjligen har jag sett anledning att spänna linorna lite - men presenningen har alltid legat snyggt och prydligt.
Inte så idag.
* * *
Gåsen ligger denna vinter som näst första båt i en rad strax till höger om infarten. Redan när jag körde genom grinden såg jag att där inte var den vanliga väven av blå linor under Gåsens buk.
När jag kom runt båten som hindrade fri syn, möttes jag av en nästan helt avklädd båt. Blottad inför vädrets brutala makter. Likt ett valskelett tronade ställningen med endast delar av den skyddande presenningen ännu kvar.
Kapten Ahabs jakt på Moby Dick var över.
- Kalla mig Ismael.
* * *
Särskilt mycket kunde jag nu inte göra. Eftersom jag naivt nog trodde att det skulle bli ytterligare en tur lite i onödan - bara för att kunna sova gott även den kommande natten - hade jag inte tagit med mig egentligen någonting mer än det goda humör som nu försvann likt en avlöning kring jul.
Jag klev inte ens ur bilen, bilden nedan är tagen genom det nedhissade sidofönstret. Det tog någon minut att smälta det jag såg (chockfasen), ytterligare någon minut att inse omfattningen och det akuta i situationen (reaktionsfasen). Bearbetningsfasen inträdde i samma ögonblick jag lade i växeln och rullade iväg. Nyorienteringsfasen nådde jag mentalt redan då jag svängde upp på E4 även om det ännu återstod några timmar i bilen och en del arbete.
Om presenningen är jobbig att lägga på när man är två och det är vindstilla, är det snudd på omöjligt att få på den ensam när byarna går över kuling. Beslutet att helt strunta i presenningen (som nu dessutom var trasig) och istället sätta på kapellet var en no-brainer. Hela arbetet var mentalt klart långt innan jag ens hämtat kapellet.
Plötsligt fick jag en hyfsat full dag.
* * *
Redan när jag konstaterade eländet tog jag för givet att jag under kampen med framförallt kapellet, skulle komma att skapa nya, mustiga svordomar. Jag är ganska bra på det. Döm därför om min besvikelse när det grövsta som kom ur min mun var ett ganska lojt ”blixtlås helvete” då dragskon som fäster det bakre kapellet vid targabågen bara inte ville samarbeta.
Varken särskilt nytt, kreativt eller grovt.
Jag börjar bli gammal.
Det bruna kuvertet
En namnteckning på ett papper
(2026-04-02)
Ur det bruna kuvertet drog jag under stort allvar fram några A4 sidor. Första sidan pryddes av bokförlagets namn och logga, texten ”Förlagsavtal” och mitt eget namn lite längre ned. Även om jag visste både att det skulle komma och vad det handlade om, var jag ändå märkbart rörd av ögonblicket.
Något brunt kuvert fanns egentligen aldrig, bilden av det är en metafor. En old-school kille som jag själv - som till på köpet öppet kallar sig ”outfluencer” - föredrar konkreta, fysiska saker som går att ta på. Ett brunt kuvert med ett utskrivet avtal på papper som prasslar, och en bläckpenna att signera med - sådant förstår jag, det kan jag relatera till.
* * *
Idag på morgonen har jag skrivit på ett förlagskontrakt. Det är inte det första kontrakt jag blivit erbjuden, flera hybridförlag har tidigare erbjudit sina tjänster, mot varierande betalning. Men det här är det första traditionella förlagsavtalet jag fått. ”Traditionellt” i meningen att förlaget tar den ekonomiska risken. Förlaget Jengel är inte ett av Sveriges största - men det kan mycket väl vara ett av de bästa.
- Fråga mig - jag är helt opartisk.
* * *
Jengel ska inte ge ut min bok. Inte heller två eller ens tre av mina manus. Första titeln (av totalt fyra …!!) kommer ut mot slutet av Q1 -27, sedan följer utgivning av efterföljande titlar ganska tätt. Mina egna arbetsnamn på de olika berättelserna hänger löst, och i vilken ordning de ska ges ut är ännu inte bestämt. Som de är helt fristående från varandra finns ingen självklar kronologisk ordning att utgå ifrån.
Alla mina fyra manus som omfattas av avtalet är ”klara”, förlaget har läst och valt. De behöver nu granskas, redigeras och korrekturläsas innan de går till tryck. Bara jag landat och satt ner båda fötterna på jorden igen, ser jag fram mot att få börja arbeta tillsammans med Åsa och Jenny på Jengel med texterna.
De är proffs och gör detta dagligdags - jag är nybörjare och amatör. Som debuterande författare är jag ödmjuk inför uppgiften och räknar med att det kommande året blir lika krävande som lärorikt. Jag är också mentalt förberedd på att det är många ”darlings” som kanske måste dö.
Följ gärna resan på Instagram, Facebook eller på min blog.
Elda för kråkor
”This could be the beginning of a beautiful friendship”
Året är 1941, andra världskriget rasar över den europeiska kontinenten. Dimman ligger tät över flygplatsen i Casablanca, i bakgrunden hörs ljudet av ett flygplan som nyss startat. Ilsa och Victor Lazlo befinner sig ombord, kvar på marken står Rick och Kapten Renault. Rick har givit sitt pass till Victor, den franske polisen har valt sida och sett mellan fingrarna istället för att hindra flykten. Medan de promenerar in i dimman säger Rick:
”- This could be the beginning of a beautiful friendship,”
* * *
Det händer att jag istället för att skicka gammalt bröd i den bruna matavfallspåsen kastar ut det på altanen precis utanför köket. Sällan dröjer det mer än några minuter så är skatorna där och förser sig. En fågelnäbb kan nu inte bära så mycket. Äta det på plats törs skatorna inte. Kommer det en kråka, backar skatorna och avvaktar. Med lite tur kan inte kråkan bära allt.
Idag stod en ensam kråka och tittade uppfordrande. Jag hällde precis upp påtåren efter min lunch, den såg på mig genom fönstret i altandörren. Med långsamma rörelser tog jag en halv rågkaka och gick mot dörren, kråkan gjorde sig beredd att fly om det skulle bli för hotfullt. När jag kastat ut brödet i två delar och stängt dörren, tittade den överraskat på mig genom fönstret i dörren. Sedan hoppade den fram och tog de båda brödbitarna i näbben.
Efter en promenad på ett par meter stannade den upp, bröt av den ena biten i två delar och gick ytterligare några meter. Där tryckte den ned ena nya brödbiten i mossan vi har, där grannarna har gräsmatta. Sedan gick den med säkra steg tillbaka till brödbitarna, tog den andra lilla biten och gick några meter åt ett annat håll. Brödbiten ner i mossan och sedan tillbaka till den sista brödbiten. Hela tiden kastade den försiktiga blickar mot mig.
* * *
Jag har sett både skator och kråkor göra så tidigare; de gömmer maten till ”a rainy day”. Om andra fåglar är i närheten flyger de iväg för att inte röja sina gömställen, den här kråkan hade inga fjäderbeklädda vittnen. Mig tycktes den lita på - det var ju jag som gav den maten.
Fiskmåsen är nog kråkans antites, dess motsats. När man rensar fisk man just dragit upp på en klipphäll någonstans ute i skärgården, dröjer det inte länge innan en förbiflygande mås får syn på det. Till skillnad från skator och kråkor - som förstår värdet av att bevara en hemlighet - början den mindre begåvade måsen skräna. Snart är himlen full av måsar, tärnor och allehanda trutar - de må vara olika fågelarter, men måsspråket förstår de. När man till slut rensat klart och lämnar klippan med fiskrenset kvar, bryter kriget om delikatesserna ut.
- Så hade aldrig en kråka betett sig.
* * *
”Elda för kråkorna” brukar användas negativt, om någon som slösar med något till ingen nytta. Själv skulle jag inte tveka att tända en brasa för en frusen kråka.
Kråkor är smarta.
I
Daylight saving time
Sommartid
(2026-03-29)
Gamla gubbar vaknar ofta alldeles för tidigt. Orsakerna kan vi lämna därhän, den här gubben tittade på telefonen innan han klev upp i morse. Strax innan åtta. Oftast vaknar jag redan kring sexsnåret, oförmögen att somna om.
Klockan åtta är sovmorgon för mig.
Nöjd med bedriften att sova längre än vanligt slängde jag av mig täcket och gick upp. Jag kände mig som en tonåring då jag öppnade sovrumsdörren. När jag kom ut i köket och reflexmässigt kastade ett öga mot microns klocka hajade jag till. Den visade brutalt på ungefär sju. En hel timme från den sovmorgon jag nyss trodde mig ha tagit. Besvikelse, nyfunnen sömnighet och några sekunders förvirring kom över mig, innan jag förstod.
Sommartid. Tonåringen var som bortblåst, gubben var tillbaka.
* * *
När sommartiden infördes permanent i Sverige 1980, föregicks det av en allmän debatt. Bland annat djurbönder klagade, de menade att korna minsann inte lät sig ställas om med en timme från ena dagen till den andra. Deras biologiska klockor känner när det är dags att mjölkas, utfordras eller - om det är wagyu kor - när det är dags för kvällsölen och massagen.
Att problemet egentligen begränsade sig till att bönderna helt enkelt kunde anpassa sig, och låta korna behålla sin normaltid verkade man inte vilja förstå. Massage och öl när klockan visar sex, istället för sju. Vill man se problem, så ser man problem.
För övrigt kan jag som tidigare långlinjepilot stilla undra hur svårt det egentligen kan vara. När man var i Stockholm ena dagen och Seattle nästa, handlade tidsomställningen om lite mer än en fjuttig timme. Och sedan samma sak - åt andra hållet - två dygn senare. Där kan vi snacka ko-problem på riktigt. Gott om kaffe!?
En liten timme … bah! Ska det vara något att bråka om?
* * *
Enda gången jag sett någon nytta med sommartid, var natten för fyrtiofem år sedan när jag som Securitasväktare satt av ett pass på IBM i Veddesta 1980. Sommartid var precis införd, Securitas valde att låta udda vara jämt - passen vid sommartidens start blev i praktiken en timme kortare, vid övergången tillbaka till normaltid en timme längre. Alla pass avlönades med de tolv timmar som stod i schemat. Från 18:00 till 06:00.
För dem som arbetade år ut och år in skulle det med tiden jämna ut sig resonerade man. Jag - som arbetade extra medan jag försökte försörja mig som musiker - tackade och tog emot min betalda bonustimme.
Ka-tjing!
* * *
I dagens samhälle där alltfler flexar och jobbar hemifrån spelar den där timmen ganska liten roll. Poängen med den blir svårare att se. Kossorna sköts mer och mer med hjälp av maskiner som säkert går att ställa om till vilken tid man vill.
Jag är kanske inte beredd att engagera mig politiskt av den anledningen, ni hittar mig inte på några barrikader och tanken på att limma fast mig på Essingeleden för sakens skull är mig främmande. Men jag tycker det är dags att avskaffa sommartid.
”- Ropen skalla; normaltid åt alla!”
Hur rött är ett skynke?
(2026-03-23)
Den socialdemokratiske försvarsministerns Peter Hultqvist var mycket tydlig när han ifrån talarstolen förkunnade att en socialdemokratisk regering aldrig skulle medverka till ett svenskt medlemskap i NATO.
Inga ifs and buts - dörren var stängd.
- Så hände något och han ändrade sig. Hela S-regeringen bytte fot.
* * *
Ulf Kristersson tog över som partiledare efter Anna Kindberg Batras hastiga avgång. Under Prideveckan förklarade han att han inte avsåg samarbeta med SD. Han var mycket tydlig i sitt avståndstagande och lämnade inga öppningar för förändrade omständigheter, som t.ex ett dåligt valresultat.
- Så hände något och Tidöregeringen var ett faktum.
* * *
Syriska inbördeskriget rasade, omvärlden fasade. Barack Obama drog 2012 en röd linje för amerikansk militär inblandning vid användande av kemiska vapen. Saringas användes vid ett anfall mot Ghouta 2013, dvs ”kemiska vapen”. USA gick inte in militärt.
- En svekdebatt startade visserligen, men hur man än såg på det visade sig den ”röda linjen” inte vara så himla röd när det gällde.
* * *
SvD publicerade en artikel om Simona Mohamsson 2011, där hon förklarade varför hon gick med som medlem i Liberalerna. Anledningen var att till varje pris stoppa SD och deras möjlighet att påverka politiken. För henne var det tydligt att SD var ett rött skynke.
- Så hände något, nu är hon omvald till ledare för Liberalerna. Inte bara hon, utan hela hennes numera ganska lilla parti är plötsligt positiva till samarbete med SD som inkluderar regeringsposter
* * *
Å ena sidan vill vi knappast ha politiker som föds med en åsikt, som de sedan ägnar hela sitt liv åt att driva igenom. Med skygglappar och hörselskydd som skydd mot all påverkan. Politiker som är lika faktaresistenta som opåverkbara, beredda att dö för sin sak.
Å andra sidan vill vi samtidigt ha politiker vi kan lita på. Som står för något - även i motvind - och vågar försvara sin position till och med när det kostar röster. Trovärdiga människor som bottnar i grundvärderingar och genomtänkta åsikter, beredda att dö för sin sak.
Skillnaden mellan ytterligheterna är värdegrunder kontra sakpolitik. Att vara konsekvent och trogen sin övertygelse, eller streetsmart och flexibel. Ett parti i riksdagen kan troligen påverka mer än ett som står utanför, och i regeringsposition kan man troligen påverka ännu mer. Men man måste ändå fråga sig:
- Hur rött ÄR ett skynke
Matadoren provocerar tjuren med sin muleta, till den grad att den bara har ögon för det röda. Tjuren anfaller, matadoren leder den förbi, men så nära sin kropp han kan. Den frustrerade tjuren upptäcker snart att han ”missat” sitt mål och gör sig redo för en ny attack. Utgången är given för tjurens del; det röda skynket är endast en distraktion, en avledning.
Allt har sin tid
(2026-03-23)
När någonting tar slut, startar någonting nytt. Det är inte säkert att det där nya låter sig definieras omedelbart, men om inte annat börjar en tid utan det som nyss tagit slut. ”Även en inställd spelning är en spelning”, som Ulf Lundell sa. (Metaforen haltar kanske lite här, icke desto mindre hade han rätt.)
Under mina tonår och en bit in i vuxenlivet satsade jag helhjärtat på musiken. Målet var att kunna försörja mig på mitt basspelande, kanske kompletterat med en musiklärartjänst. Livet kom dock som så ofta emellan och ändrade planerna - min förstfödde fick mig att byta fokus. Jag började min grundläggande flygutbildning på hans ettårsdag, när det stod tre ljus på tårtan flög jag passagerare med Linjeflygs dekor på flygplanet.
Trots karriärbytet, trots ännu fler barn, trots bristande tid har jag genom åren ändå fortsatt att spela. Alltmer sporadiskt, men ändå. Med kollegor, grannar, kompisar från förr och storband i Uppsala. Samma primitiva drivkraft som får före detta kända band att återförenas en gång för mycket för att åka på nostalgiska turnéer, har fått också mig att drömma om den musikkarriär som kom av sig. Om den tid som flytt.
Mina Madeleinekakor har bestått av musikprylar.
* * *
Jag träffade Jan Rhode på Svenssons i Uppsala för mer än tjugofem år sedan, då var det knappt femton år sedan jag jobbade med honom på eviga Norge turnéer. Han hade precis genomfört en patetisk spelning, ensam på scenen med playback, rökmaskin och ljusramp. Vi tog en öl och pratade om gamla tider. Rhode berättade att han försökt hitta andra karriärspår, men konstaterade med visst vemod att ”det här är det enda jag kan”.
Mannen som 1969 vann Hylands Hörnas tävling Nordens Rockkung hade blivit en ful gubbe med begynnande flint, men sjöng fortfarande om ”Sweet little sixteen” … Bilden gav mig rysningar, ungefär som när jag nyss fyllda femtiofem såg mig själv i ett skyltfönster på min feta motorcykel. Självbilden ställdes i brutal kontrast till den överviktige mannen i fönstret.
* * *
I kraft av bättre ekonomi har jag med tiden samlat på mig de musikprylar jag saknade under mina aktiva år. Trumset, PA, mikrofoner, basrigg, gitarrförstärkare, elpiano m.m. En komplett backline till vilket rockband som helst. Till slut kom kronan på verket - en egen replokal. Allt var kanon.
I veckan blev vi uppsagda från lokalen. Plötsligt stod jag med en massa instrument och prylar som jag knappast kan ta hem igen - inte ens om jag skulle få för Caroline. Annons på Blocket, priser en bra bit under vad jag en gång själv betalat. Oro över att behöva träffa antingen tragiska snackpåsar eller direkta skummisar.
Några spekulanter har jag sållat bort redan på mailstadiet, de jag har träffat har alla varit seriösa, hederliga och medvetna om vad de köpt. Nu är kanske hälften sålt, men milstolpen är passerad - det är någonting som tagit slut. Ett skifte från ”då” till ”sedan” har ägt rum, även om jag ännu inte har klart för mig vad detta ”sedan” kommer att innebära.
Tanken på att jag ännu en gång skulle greppa ratten på en fullpackad turnébuss och sätta kurs mot det första stället av många har lämnat mig. Tron på att jag skulle stå på Melloscenen nästa år med mitt egna bidrag är död. Jag fantiserar inte ens om att ”put the band back together again”.
https://youtu.be/cRv-KejLIo0?si=jwidh-KXbnm6B1tb
* * *
Jag medger att en viss melankoli känns just nu, konkret med varje pryl jag skiljs från - det är ju mina Madeleinekakor jag säljer. Eftersom jag är förvissad om att det gamla ersätts av något nytt ser jag ändå framtiden an med tillförsikt.
A day at the opera
En dag på akuten
(2026-03-16)
Alla har vi ett förflutet.
En historia som förr eller senare kommer ikapp oss. I mitt fall var det ett förflutet som motiverade att jag alls ringde 1177, det efterföljande besöket på akuten och försiktigheten den undersökande läkaren iakttog. Hade en annan person utan min historia sökt på samma symptom, skulle detta aldrig ägt rum.
- Åtminstone skulle de inte hållit kvar patienten ytterligare ett par timmar för ett andra blodprov efter samma sak.
* * *
För ca femton år sedan …
Efter femton minuter i telefonkö kom jag fram. Efter lite diskussion mer eller mindre beordrade hon mig att åka in.
”- Har du någon som kan skjutsa dig …” frågade sköterskan ängsligt när samtalet började lida mot sitt slut. ”… eller ska jag beställa en sjuktransport?”
Jag förstod inte riktigt frågan - om jag inte själv körde min egen bil, hur i hela friden hade människan tänkt att jag då skulle komma hem efter undersökningen? Med tåg eller buss …? Skulle inte tro det.
”- Det är inga problem”, svarade jag. ”Det löser jag själv.”
En halvtimme senare satt jag i väntrummet på Uppsala Akademiska Sjukhus med en nummerlapp i handen och en bil parkerad utanför. Naturligtvis var telefonen i behov av laddning redan när jag klev genom sjukhusets dörr, någon väska med bra-att-ha saker fanns förstås inte med - jag var helt inriktad på ordinationen ”… ta två Alvedon …” och sedan hemgång. Med egen bil. Ingenting att läsa, ingen telefon att surfa med, tiden sniglade sig fram.
Ytterligare två timmar senare satt jag i ett undersökningsrum tillsammans med en drygt fjortonårig AT läkare som precis kommit ur målbrottet. Han hade följt med på lektionerna; envist bet han sig fast i frågor om alkohol - eftersom han ännu inte hittat någonting som förklarade mina symptom.
När han för tredje gången upprepade sin fråga om hur många öl i veckan det egentligen blev (vilket jag givetvis inte överdrev på något vis) kom provresultaten tillbaka från labbet. En snabb blick på dem förklarade allt för doktor Mengele; frågor om alkohol tystnade, beslut om inläggning fattades och jag satt i slapp sjukhusskjorta med en snart felparkerad bil utanför.
(Det löste sig med bilen, sonen ryckte ut.) Men jag lärde mig en läxa.
* * *
Tidigare idag …
Med läxan i minne var jag betydligt mer medgörlig i morse när sköterskan på 1177 upprepade samma fråga som hennes kollega ställt för snart femton år sedan. Jag svarade ”ja tack” till erbjudandet om sjuktransport. Visserligen lyckades hon omedelbart koppla bort mig när hon skulle skicka mig till resebyrån. När jag ringde upp igen hamnade jag åter sist i en snabbt växande telefonkö.
Caroline slet sig från sitt möte och skjutsade in mig.
En väska med iPhone, iPad, tandborste, böcker, korsord, rena kalsonger, fungerande pennor och laddare till apparaterna kändes betryggande att ha med. Något arbete att sjukanmäla sig till fanns inte, och någon bil att bekymra mig över hade jag inte heller. Jag åkte in till akuten med beredskap på ett par veckors inläggning.
I väntrummet ansåg sig många vara i snabbare behov av vård än resten av kön, försöken att tränga sig före var både många och ogenerade. Ytterligare någon timme förflöt efter min intagning, innan första undersökningen. Till ljudet av borrmaskiner, vinkelslipar och skrikande patienter i olika plågor tillbringade jag resten av dagen i väntan. Alla rum var fulla, vi var många som låg i korridorerna.
Ingen mat, kaffe eller dricka fanns tillgänglig, risken för undernäring och uttorkning var överhängande. Jag bet ihop och stod ut.
* * *
Döm därför om min förvåning - nästan besvikelse - när det efter sex timmar på sjukhuset visade sig vara ”falskt alarm” alltihop. Prover togs, det klämdes på kroppsdelar, nya prover togs men de misstankar som motiverat besöket dementerades. Doktorn ordinerade omedelbar hemgång. Snopet.
Caroline satt i möte när jag blev benådad. Då jag på morgonen talade om att jag skulle in till akuten på inrådan av 1177 hade jag varit nära döden, möten ställdes in och saker bokades av. Hon skjutsade mig utan att blinka och erbjöd sig vänta kvar tills jag fått träffa en doktor. När jag nu faktiskt var befunnen felfri, kliniskt friskförklarad och kanske kommer att leva längre än egentligen nödvändigt, fanns ingen ”tycka synd om” eller ”stackars dig” klausul att åberopa.
Om jag tagit egen bil och blivit inlagd, skulle jag riskerat en P-bot. När jag nu saknade transport blev det en Taxi som kostade lika mycket som den uteblivna P-boten - lite av ett nollsummespel.
Hur man än vänder sig, har man ändan bak.
Ratatouille
Istället för potatis
(2026-03-14)
Mat ska vara god, vacker och gärna lite varierad. På en bra tallrik ligger det smaker och texturer som dels är lite olika och dels kompletterar varann. Ett välstekt protein behöver en god sås, en luftig rätt kan funka tillsammans med något krispigt, anka behöver sin syra; det ska hända något när man äter.
En återkommande favorit i mitt kök är Ratatouille. Dels är den snygg, god och passar till det mesta i proteinväg. Dels är det som blir över utmärkt i vilken matlåda, kylskåpsrensning eller dagen-efter-rätt som helst.
* * *
Caroline och jag har olika preferenser bland annat gällande mat.
Jag - till exempel - är betydligt mer av en ”kött och potatis kille” än henne, då pratar jag inte främst om genus. Gärna kött med lite finess, några roliga tillbehör, en klick sås och ”potatis” är nog det mest variabla livsmedel vi förfogar över. Förutom att det finns en rad olika potatissorter som både smakar och beter sig olika vid matlagningen, är variationsmöjligheterna snart sagt oändliga.
”Kött” betyder för mig i stort sett alla proteiner som inte är rent veganska. Tillsammans med lite kolhydrater, några tillbehör och en skvätt med något blött. Måste man variera mer handgripligen finns ett antal spannmål som ris, bulgur, hirs med mera. I min värld är dock potatisen King i vilken form som helst, medan övriga kolhydrater är mer som irriterande reklaminslag i en bra film. ”- Jaja, kul att testa, men tillbaks nu till den egentliga filmen.”
Men det finns undantag. Ratatouille är ett sådant.
* * *
Av olika skäl är den gröna squashen betydligt vanligare än den gula. Den gröna hittar jag i grönsaksdisken i princip året runt. När den gula plötsligt dyker upp är det en grönsak jag nästan aldrig går förbi, eftersom den för mig har ett likhetstecken med ratatouille från den animerade filmen ”Råttatouille”.
Till skillnad från råttan Remy i filmen som presenterar den som en förrätt, serverar jag den som substitut för de traditionella kolhydraterna. Ett komplement till fisk, kött eller fågel. Som dessutom liksom ersätter en sås, eftersom den är så ”blöt” i sig själv.
Ratatouille a’ la Pixar består krasst av två saker; skivade grönsaker och en tomatsås.
https://youtu.be/3YG4h5GbTqU?feature=shared
* * *
Tomatsås
Tomatsåsen börjar med en sofritto. Lika delar lök, morötter och blekselleri steks tills mjuk och genomskinlig, ingen stekyta. Ett glas rött vin får reducera helt. Därefter tillsätter jag passerade tomater och en stor sked tomatpuré. Salt, svartpeppar och en tärning hönsbuljong. På med lock, koka länge. Optimalt är faktiskt att koka tomatsåsen dagen innan. Pixars sås är passerad, väldigt slät, medan min är betydligt grövre. Lite av rotfrukternas textur är kvar då jag inte mixar den.
Ingen vitlök, ingen grädde.
Eller förresten, pressa i ett par klyftor vitlök. Men med grädden menar jag allvar; ingen grädde.
* * *
Ratatouille
Aubergine, tomater, grön och gul squash skivas 2-3 mm. Har man en mandolin går det fortare, men vi som har skurit oss några gånger använder nog hellre kniv. Varva i långpanna, ringla lite olivolja och strö över flingsalt. Pixar lägger såsen i botten och täcker sedan formen med en cartouche - jag täcker med tomatsåsen. Strö över torkad persilja och in i ugnen med folie på 185 grader i minst en, helst två timmar. (Gärna tre.)
Ta ut pannan, riv rikligt med parmesan över. Tillbaka i ugn utan folie minst en halvtimme, gärna en hel. Lägg upp lite snyggare än vad jag gjort på bilden nedan (t.ex dekorera med något grönt, en persiljekvist eller nåt), och var generös med ”såsen”.
Voilá!
