Blog
Senaste bloginlägget hamnar alltid överst, sedan kommer de i kronologisk ordning. Söker du något speciellt inlägg kollar du under fliken med tre prickar, rubriken ”övrigt”. När inläggen blir ”för många” flyttas de till ”Blogarkiv”. Dessvärre (för mig) kan du inte kommentera direkt på sidan. Vill du ändå kommentera eller tycka till är du mer än välkommen att höra av dig via kontaktrutan.
- Du kan vara helt anonym, men då kan jag inte heller svara dig.
”Loppisfynd …?”
En outfluencer funderar.
(Blog om att vara en outfluencer)
(2026-09-07)
Det låter mer som en olycka, om man frågar mig. ”An accident waiting to happen.”
Något att varsamt transportera med skottkärra till återvinningscentralens bord med ”Farligt avfall”, hellre än att låta den tillbringa en sekund i en bil. En bil som på ett olyckligt ögonblick skulle kunna bli helt förstörd, bortom all räddning.
https://www.sverigesradio.se/artikel/mysteriet-med-den-40-ariga-surstrommingsburken
* * *
Jag hade som så ofta slagit mig ner i soffan med tretåren, morgon TV skvalade på i bakgrunden. Som det var mindre än en vecka kvar till riksdagsvalet dominerades innehållet av färska valprognoser och medföljande spekulationer. ”Mannen på gatan” varvades med experterna i studion, slutsatsen var att det ”såg jämnt ut”.
Programledarna berättade om ett kommande inslag. En drygt fyrtio år gammal burk surströmming hade inhandlats på loppis, och skulle nu öppnas inför TV kamerorna. Nyhetsvärdet kunde ifrågasättas redan vid påannonseringen, men som jag satt bekvämt parkerad såg jag ingen anledning att vare sig lämna soffan eller ens byta kanal. Kaffe hade jag redan hämtat.
* * *
Första påannonseringen hade gjorts ”i god tid”. Reklaminslag varvades med nyheter som avlöstes av sport och väder. Mellan varje inslag påminde programledarna om det kommande öppnandet av burken. Som om vore det en verklig händelse att bevaka.
Istället för att byta kanal, sätta på mer kaffe eller bara stänga av TVn förblev jag sittandes med mina funderingar i väntan på det stundande Västgötaklimax jag såg komma. Till exempel skrev jag nästan hela detta inlägg innan burken kommit i bild.
- Vad kan man rimligen förvänta sig?
* * *
Ingenting blir bättre, klokare eller vackrare enbart på grund av ålder.
Patinering har sin egen charm, ålder kan innebära erfarenhet och därmed en sorts visdom, vissa ostar och viner förbättras genom mognad och ”Grevinnan och betjänten” blir bara bättre för varje nyår. Å andra sidan är en Nokia 3310 lagom intressant ens i mint condition, det mögliga brödet väcker ingen större aptit och Refaat el Sayed har blivit omvärderad sedan sin krafts dagar när han var Pehr G. Gyllenhammars bästa kompis.
Gamla kulturer hade både kunskaper och filosofisk visdom, men de brände också häxor på bål, botade sjuka människor med blodiglar och kvicksilver, trodde att jorden var platt och försökte tillverka guld. Gammal kunskap måste tåla dagens frågor, om den ska vara relevant.
- Strömming blir ”surströmming” först efter att det gått lite tid, men processen har en bortre gräns. Finns liksom inget mysterium.
* * *
Marcus Noterius kom i bild på en kulle tillsammans med en brandman och burkens ägare. Huruvida säkerhets arrangemangen var faktiskt påkallade eller mer för ”bra TV” är svårt att avgöra, men den som har öppnat en burk surströmming vet att det kan vara ett högt tryck som plötsligt frigörs när konservöppnaren punkterar burken.
Inslaget visade sig vara en ”teaser”. Man presenterade burkens ägare, brandmannen ståtade med sin insatsdräkt, säkerhetsarrangemanget visades, men någon burk öppnades inte. Först tillbaka till studion, mer reklam, nyheter, sport, väder väntade. Om öppnandet skulle följa direkt efter eller fortsätta fungera som dragplåster framgick förstås inte - då skulle vi TV tittare riskera lämna sändningen. Dragplåstret fungerade - (eller så hade jag bara inget bättre för mig) - och jag satt kvar.
* * *
Till slut blev det dags. Burken öppnades, av någon anledning med en ”Röda Clara” vilket gjorde det onödigt svårt eftersom burken inte längre var rund utan deformerad till lite av en hexagonisk form på grund av det inre trycket.
https://www.svtplay.se/video/KkAALvn/svenska-designklassiker/7-roda-clara-sigvard-bernadotte
Resultatet?
https://www.tv4play.se/klipp/14a6a49df7d60ba7c792/video-40-ar-gammal-surstrommingsburk-oppnas-idag
Det luktade skit. Förstås. Marcus Noterius visade tydliga tecken på kraftig avsmak. Fiskbitar fanns fortfarande i den mjölkiga, ruttnade soppan, men det var oätligt, obehagligt och … äckligt.
- Vem är förvånad?
Bilden visar en surströmmingsburk som den är tänkt att se ut. Fisken jäser 6-10 veckor innan den hamnar i burkarna där den ska efterjäsa ytterligare minst 5-6 veckor innan den anses klar. Därefter anses den ätlig i upp till två år.
Planeten Donald
(Formerly known as ”Earth”)
(2026-09-02)
Namnbyte?
”- Det ska heta som det alltid har hetat!” ryter någon indignerat.
Problemet är att definiera ”alltid”. På vilket språk.
Gulf of America, Lake America, Donald J Trump Airport (previously known as Palm Beach Airport), Donald Ducks (often referred to as Canadian Geese) eller snart The American Ocean (antingen blir det Stilla Havet eller Atlanten, The Donald har inte bestämt sig än).
- Men är det ett problem, egentligen …?
Platser byter namn, sällan på initiativ från gräsrötterna - diktatet kommer oftast uppifrån. I vilken grad den amerikanska konstitutionen faktiskt ger presidenten makt att ändra namn hit och dit vet jag inte, men för Donald J Trump är kongressen och senaten bara jobbiga rundningsmärken.
Oavsett vad det officiella amerikanska namnet för tillfället är på en stad, ett hav, en sjö eller något annat står det oss andra fritt att säga vad vi vill. Det blir naturligtvis betydligt enklare om alla använder samma namn, men världen är inte perfekt.
* * *
* Redan våra vittberesta förfäder vikingarna reste till Vinland och Miklagård utan någon större hänsyn till vad lokalbefolkningen kallade det. För att inte tala om koloniseringen av Afrika, Indien eller Amerika. Visst behöll kolonisatörerna många befintliga, lokala namn efter en viss ”europeisering” av uttalet. Kanske hade framförallt engelsmännen en förkärlek för att återanvända gamla engelska namn i kolonierna. New York, New Hampshire osv.
* Staden Edo i Japan bytte namn 1868 då kejsaren flyttade sitt residens dit från Kyoto. Det nya namnet blev ”Östra Huvudstaden”. Tokyo, på japanska.
* Sankt-Peterburg bytte namn till Petrograd när första världskriget bröt ut. Tio år senare ändrades namnet till Leningrad efter Lenins död. Vilket ändrades tillbaka till Sankt-Peterburg efter Sovjetunionens fall 1991.
- Kan vi förvänta oss ett byte till Sankt-Putinburg eller Putingrad inom några år …?
* Språkliga skillnader har nog alltid funnits. Speciellt i länder där man talar mer än ett språk, som till exempel Finland. Landets tvåspråkiga historia syns bland annat i att många städer längs västkusten har både svenska och finska namn. T.ex Turku-Åbo.
* Ursprungsbefolkningar i många områden har namngivits av kolonisatörer eller liknande. I modern tid säger vi Inuit istället för Eskimå, Same istället för Lapp och Khoikhoi istället för Hottentott. (Att Columbus utnämnde lokalbefolkningen till Indianer berodde som bekant på ett litet missförstånd.)
* * *
Redan idag heter Stilla Havet något helt annorlunda på engelska. Finska Turku har ett annat svenskt namn, ”Gothenburg” säger engelsktalande och Canadian Geese heter oftast ”attans skitfåglar” eller ”sabla flygfän” när de skitit ner ytterligare en badstrand i Sverige.
En del av tidigare Tunnelgatan heter numera Olof Palmes gata. Holländaregatan i Göteborg döptes om till Drottninggatan redan på 1600-talet medan samhället Fjuckby öster om Uppsala fick avslag på sin önskan om att byta namn. Bland annat svarade Lantmäteriet att det folkliga stödet för namnbytet var för lågt.
Endast 15 av samhällets ca 60 invånare hade skrivit under.
Turkmenistans diktator Saparmurat Nijazov försökte göra sig odödlig, genom att byta namn på veckodagar och månader efter sig själv och sin familj. Mindre än två år efter hans död 2006 var ordningen återställd, de gamla både veckodagarna och månaderna var tillbaka. Saparmurat ville bli ihågkommen, det lyckades han med.
- Även om nog ingen minns honom riktigt på det sätt han tänkt sig.
* * *
Om Donald Trump tror sig skaffa respekt när han byter namn på allt som kommer i hans väg, är min gissning att han gör en liten felbedömning. För oss andra, utanför USA, spelar det heller ingen större roll.
Det blir intressant att se hur länge de namn Trump satt finns kvar efter att han gjort som Elvis och left the building.
To tip or not to tip, that is the question
(2026-08-31)
Att dricksa eller att inte dricksa, det är frågan
Vi besökte en restaurang i en skärgårdsnära stad igår.
Restaurangens namn röjde kopplingar till Sveriges framstjärt, Göteborg. ”- Det kan ju vara bra ändå”, tänkte vi och gick in på verandan för att studera menyn innan vi bestämde oss. Någon sådan stod nu inte att finna. Allting skedde online, förstod vi snart.
En oengagerad ung man pekade diffust mot minst ett bord, ingen protesterade när vi slog oss ned. Bordet vi trodde oss blivit anvisade hade en liten platta med en QR-kod. Efter att ha scannat den fick vi upp menyn i telefonen och kunde börja beställa. Halva menyn bestod av ett tiotal ”olika” hamburgare. Dvs, det var samma burgare, samma pommes och samma pris - tillbehören var lite olika.
Eftersom vi inte kunde prata med en människa och till exempel säga ”… och så vill jag ha lök på min hamburgare …” hade de istället dessa tio ”rätter”. Möjligheten att samtidigt få både bacon, lök och ost på en och samma burgare var därmed stängd, inte ens mot ett pristillägg.
Teknikens under.
* * *
När vi lyckats tråckla oss igenom menyn, backat tillbaka till huvudmenyn för att hitta dryckesbeställningen och tagit bort de båda extra hamburgarna som råkade bli resultatet av mina otåliga feltryckningar, hamnade vi på kassasidan. Fyra grader av dricks erbjöds mig. Spontant sa min ryggrad tydligt ”Nej!”. Att betala dricks innan jag ens har sett, än mindre smakat maten, och inte har en aning om hur serviceminded den personalen jag ännu inte fått prata med är … jag skulle inte tro det.
I min svenska världsbild har serveringspersonalen lön - om än låg - för sitt arbete. Dricks är något man lägger till för att visa sin uppskattning - om där funnits något att uppskatta. Dålig mat, långsam service eller tråkigt bemötande är inte sådant som motiverar dricks. När jag knappt slutfört min beställning har jag rimligen ingen aaaning om hur måltiden kommer att utveckla sig. Futurum, nota bene.
- Det finns ännu ingenting att dricksa. Ingenting. Nada!
Dessutom vet man nuförtiden inte var extrapengarna man betalar på restaurangens uppmaning tar vägen. Att den elektroniskt går in i restaurangens digitala kassa är givet, i bästa fall gynnar det alla anställda. Även kockarna. I sämsta fall ser personalen inte röken av dricksen, utan allt hamnar på ägarens konto.
Med kontanter kunde jag visa just min servitör uppskattning. Att dricksen är ”elektronisk” är ensamt en orsak att inte dricksa, alls.
* * *
Så besinnade jag mig och lät tanken på noll dricks sjunka in. Min order går rimligen direkt till köket. Antingen har de en elektronisk skärm där alla beställningar visas upp, eller så skrivs bongarna ut automatisk. Oavsett lär en order med noll dricks få larmet att gå. Skärmen lyser rött, en ilsken siren tjuter, kökschefen avbryter allt arbete och ropar med hög röst;
”- Hör upp! Detta är ingen övning. Vi har en nolldricksare vid bord 26. Jag upprepar, detta är ingen övning!”
Blotta tanken på en överarbetad, underbetald och kundtrött kock ens i samma rum som min burgare svindlade. Eller bilden av den anorektiska vegantjejen som fick i uppdrag att bära ut den, med gott om tid att både spotta och snora i skydd av kökets väggar kändes som en risk jag inte var beredd att utsätta mig för.
Jag dricksade. Inte särskilt blygsamt heller.
* * *
Vi svenska restauranggäster börjar få ont om alternativ.
- Vill du beställa av en människa, med möjligheten att ändra på något eller att beställa utanför menyn - glöm det.
- Vill du betala först efter att du ätit klart då du vet både hur maten och servicen var - du kommer några år för sent.
- Vill du chansa på att inte betala dricks för mat och service som ännu inte ägt rum - även om nitlotten svider mer, är oddsen bättre i rysk roulette.
- Vill du av någon skruvad anledning prompt betala kontant - förbered dig på samtal med både polisen, ekobrotts myndigheten och Skatteverket.
Alla blir vi äldre
(2026-08-22)
Så fort man passerat den första trotsåldern vill man bli ännu lite äldre.
Uppväxten är som en bana i Sonic the hedgehog. Man ska ta sig levande igenom banan, samla så många poäng som möjligt och sedan möta bossen i en showdown innan man släpps vidare till nästa level. Ny bana, mer poäng, ny boss och alltihop upprepas. När man är mitt uppe i det själv ser man inte mönstret, då man får egna barn som gör om samma resa känner man igen väldigt mycket.
- Här ligger en utmaning i att inse att barnet har sin egen resa att göra - det upprepar inte min. Alla likheter till trots.
* * *
De första tänderna kommer innan man är medveten om åldrandets markörer, när man tappar dem har man börjat få lite koll. Hur tandfe’n löser den ekonomiska transaktionen i dagens kontantlösa samhälle vet jag inte säkert. Mina barnbarn får visserligen ”guldpengar”. (tiokronor) P.g.a inflationen får de två guldpengar för varje tand - frågan är var de sedan kan användas.
När jag var liten fanns ett antal barnsjukdomar man förväntades få och klara sig igenom, de flesta av dessa vaccineras nuförtiden bort. Utom tydligen mässlingen …
Hår på snoppen (mer korrekt runtom), målbrottet, den plötsliga förändringen av attityden till det motsatta könet (för många - kanske de flesta - av oss), moppe, energidryck, straffbarhetsålder, myndighetsålder, tobak och gammal nog att få handla på bolaget. Systembolaget är den sista porten i uppväxtens slingrande slalombacke.
* * *
På ”min tid” var 11 och 15 viktiga åldrar för barnförbjudna filmer på bio. Bio var kanske det första kvällsnöjet man fick gå på utan föräldrar. Stolarna var sedan stumfilmstiden, ljudet uselt, projektorn slamrade så den överröstade de tystare sekvenserna men det var inte särskilt dyrt.
- Går dagens ungdomar alls på bio, efter att de växt ifrån Disney, Pixar och Långa Farbrorn?
Därefter kommer några mer individuella, subtila ögonblick som dagen man inte längre behöver visa ID-kort på bolaget, när folk faktiskt tycks vara intresserade av vad man har på hjärtat eller när säljaren av nya bilar behandlar mig som en potentiell kund och inte något katten släpat in.
Så långt är åldrandet målinriktat och huvudsakligen positivt laddat. Sedan går det mest utför. De efterföljande markörerna visar alla i någon mån att tåget närmar sig slutstationen där samtliga resenärer måste kliva av.
* * *
Tio tecken på åldrande, utan inbördes ordning
- Du måste sätta dig ner och hämta andan efter att ha dragit på dig nytvättade strumpor.
- Det är inte varje dag du sätter på dig nytvättade strumpor - ofta duger gårdagens ytterligare en dag. Who´s gonna know?
- Du byter inte skjorta bara för att det är en stor såsfläck mitt på. Du byter skjorta för att din fru säger till dig att det är en stor såsfläck mitt på. Big difference.
- Du upptäcker ”Dörröppningseffekten”. Varje dag. Flera gånger.
- Du upprepar dig, eftersom ”Dörröppningseffekten” fått dig att glömma vad du just sagt.
- Du upptäcker ”Dörröppningseffekten”. Varje dag. Flera gånger.
- Om du tappar tvålen i duschen får den ligga kvar. Med lite tur plockar någon annan upp den senare, det är hur som helst inte värt ett ryggskott bara för att bli lite ren.
- Du kan hoppa över - eller rent av glömma - lunchen utan att det gör något.
- Du går sällan och lägger dig senare än vid 22-tiden, om du inte redan somnat i soffan vid nionyheterna. Du kommer ju ändå att sätta dig på samma plats igen om några timmar framför morgon TV.
- Din fru börjar ljuga om att du snarkar. Du hör ju själv att det inte är sant.
- Du ser punktligt nyhetsutsändningarna i realtid, varje kväll, men kan ändå inte namnge Englands nuvarande premiärminister. Thatcher … Churchill?
- Du kan inte hålla dig till ämnet inom givna begränsningar. Som t.ex ”tio” tecken på åldrande.
A small step for a man …
(2026-08-19)
Märkliga sammanträffanden idag.
Den första Tyrannosaurus Rex ever såg dagens ljus, just denna dag för 69 miljoner år sedan under pågående Krita period. Ägget kläcktes 08:00 Z inför Mother Rex’s ögon, ut tittade en hungrig liten krabat med nyfikna ögon och vassa tänder. (Kunde Örebro stad fira 700-års jubileum 1965, så kan jag fastställa T-Rex födelse till just idag. Vem kan f.ö kolla?)
Woodstockfestivalen avslutades morgonen 19 augusti, 1969. Skådespelaren Matthew Perry (”Chandler Bing”) föddes lite senare samma dag.
19 augusti infaller dessutom både Luftfartsdagen, Världsfotografidagen och Internationella dagen för humanitärt arbete. Jag är både (tidigare) flygare och ganska humanitär. Två av tre är inte illa.
* * *
Allt tycks handla om 69:an.
* 69 miljoner år sedan kläcktes första T-Rex.
* 69 hölls Woodstockfestivalen. Turn on, tune in, drop out.
* 69 släpptes Beatles album ”Yellow Submarine”.
* 69 landade Apollo 11 på månen. Neil Armstrong uttalade sin berömda oneliner: ”- It’s a small step for a man, but a giant leap for mankind.”
* Ingen i Killinggänget är född -69. En slump?
* 69 representerar Kräftan inom astrologin. (Jag är född i Kräftans tecken.)
* 69 har en erotiskt laddad betydelse. Det lämnar jag här okommenterat.
* * *
Nedräkningen landar i att;
- Jag hämtar ut min nya bil just idag, 69 miljoner år efter T-Rex’s födelsedag. Klockan 08:00 Z.
- Till T-Rex ära har jag valt en modell med snarlikt namn.
- Som en hommage till The Beatles album har jag valt precis samma gula nyans som deras undervattningsbåt.
- Till Neil Armstrongs minne levererar jag en alldeles egen oneliner; ”- I may never walk the moon, but I will moonwalk on earth.”
- Som bonus och hommage till Killinggänget landar jag min nedräkning i något förhoppningsvis lika otippat som SM i parallellyoghurt eller Astrid Lindgren nedsänkt i ett med välling till bredden fyllt badkar.
* * *
Slutade nedräkningen i ett livsavgörande ögonblick, ett defining moment, eller bara ett västgötaklimax?
Sanningen ligger som så ofta i betraktarens ögon. Det som betyder hela världen för en person, är en axelryckning för någon annan. Den enes död är den andres limpa. (eller vilket bröd man nu föredrar.)
Det som bland annat skiljer oss människor från andra djur är våra relationer. Mig veterligt är vi den enda art som upprätthåller familjeband genom hela livet. Från vaggan till graven. En familjemedlem som sällan får särskilt mycket utrymme är bilen. ”Bilen”, i bestämd form singularis. Inte ”en bil” vilken som helst, utan den plåtlåda familjen haft de senaste X åren. Som tagit oss dit vi velat, ställt upp i ur och skur, krånglat när det passat som sämst och tjurat just när vi behövt den som mest.
- Men som ändå ”alltid” funnits där.
Det kommer en dag då vi måste skiljas. För mig har det oftast varit ganska osentimentalt, ett avsked baserat på krassa omständigheter. Verkstadsbesök som blivit alltför frekventa, räkningar som skakat om hushålls ekonomin, en bristande pålitlighet som omprövat förtroendet.
Till slut får den gå, medan den fortfarande rullar.
* * *
Den enda bil jag har skrotat, var min första, ”Fredag”. Mer korrekt skrotade den sig själv. Hon var en pastellblå VW Variant av 1969 års modell (där var 69:an igen), risig redan när jag köpte den för 500kr. Men den var min. Tillsammans gjorde vi en resa ner till Epernay, Champagne. 400 mil tur och retur. Allt gick bra, vi sov på en madrass i skåpet och hällde någon centiliter cognac i tanken för välgång.
När vi sedan gjorde om resan något år senare, gick inte motorn att slå av efter att vi kört ombord på färjan mellan Rødby-Puttgarten. Bilen stod och hoppade, motorn rusade och det osade fränt. Kortslutning. Tio, kanske femton sekunder pågick dödskampen, innan batteriet tömts på el och Fredag gav sig iväg till de sälla jaktmarkerna. Vi fick hjälp att bogsera av henne i Puttgarten.
Det var som om den bilen ville komma hem, att den ville lägga sig till ro i det Tyskland där hon en gång skruvats ihop.
* * *
Idag sa jag farväl till vår Mini Cooper. En bil med en alldeles egen historia. En gång köpt som överraskning till Caroline (hon blev verkligen överraskad) eftersom hon i ett obevakat ögonblick råkade säga att hon ”skulle kunna tänka sig en Mini Cooper”.
Sagt och gjort. På måndagen stod Minin på uppfarten. Nu blev den aldrig den succé jag hade hoppats på, efter ett halvår var det jag (och barnen) som körde bilen, medan Caroline föredrog familjens lite större bil. Jag och barnen tyckte å andra sidan att Minin var som en go-cart att köra. Liten, behändig, pigg och man satt väldigt nära marken.
Hon har nog ännu många mil kvar att ge någon annan familj, vi tackar för de 17000 mil hon givit oss och låter henne gå vidare. Det är trots allt bara en bil.
Sommar
- Hur vet man att sommaren är över?
(2026-07-26)
När börjar sommaren och när är den slut?
I natt tog jag en promenad mellan sängen och badrummet, ett av många tecken på min tilltagande gubbifiering. Man blir inte yngre - bara mer pissnödig. Som alltid kastade jag ett öga på mikrovågsugnens klocka innan jag gick tillbaka till sovrummet. 03:23. Jag hajade till. Inte över tidpunkten i sig, utan vid insikten att det var precis becksvart ute.
Är det någonting som är typiskt för svensk sommar är det ljuset; ingen sommarnatt är vare sig lång eller riktigt mörk.
- Natten som gick var höstsvart ännu vid halv fyratiden. Betyder det att sommaren är slut för i år?
* * *
Sommartid börjar i slutet av mars, numera ställer de flesta klockor om sig automatiskt. Ingen påstår att sommaren i Sverige också börjar då.
Bondepraktikan anger Valborg som slutet av vintern, skillnaden mellan vår och sommar är mer flytande. Svalornas återkomst, gökens första galande efter vintern och björkens lövsprickning är några av tecknen på sommarens ankomst som anges i handboken.
Med moderna odlingsmetoder och växthus ger lantbruket inte längre några självklara tecken på årstidernas växlingar, jordgubbar finns numera året runt. Smaklösa, bleka, men de finns. När färsk - oftast tysk - sparris börjar dyka upp i grönsaksdiskarna är det ännu slaskväder ute och vintern dröjer sig fortfarande kvar. Sparris är gott, men ingen sommarmarkör.
De första jordiga potatis knölarna börjar säljas i slutet av april-början på maj. Utan att klyva hårstrån påstår jag att det är betydligt mer vår än sommar då, åtminstone i Mälardalen där jag bor. Inte heller färskpotatisen är en riktig sommarmarkör.
* * *.
Försommar, högsommar, brittsommar eller sensommar - sommaren har flera ansikten, vi är många som gärna sträcker ut den så mycket det går för att korta ner resten av året. Vad man sedan kallar årstiden spelar mindre roll, men det finns egentligen bara två. Hösten och våren är som ett orange trafikljus som bara varnar för att det snart slår om ”på riktigt”.
Med nakna fötter i gräset, en filt över axlarna och dagens första kaffekopp en tidig morgon när solen går upp, då känner man tydligt om det ännu är sommar eller en varm höstmorgon.
* * *
Kräftpremiären i början av Augusti sker oftast med kulörta lyktor för att lysa upp i den svarta natten och en kofta mot nattkylan, men de flesta anser nog att det fortfarande är sommar. Bondepraktikan talar om när rågen går i ax, flyttfåglarna börjar samla sig inför resan och nattdaggen känns kall.
Sedan några år ser vi blötläggningen, sjösättningen eller marineringen av båten som gränsen mellan resten av året och sommaren. Åt båda hållen. Det är visserligen tidpunkter vi själva väljer, dessutom i så god tid att vi inte har en aning om hur vädret ska bli. Icke desto mindre fungerar det bättre än både färskpotatis, gökar som gal eller råg som går i ax.
Blöt båt = sommar, torr båt = vinter.
- Eftersom Gåsen ligger vid bryggan är det alltså fortfarande sommar. Njut av sommaren ännu ett tag, jag meddelar när vi tar upp båten.
Världens ensammaste arbete?
(2026-07-24)
Det sägs att författare är världens ensammaste arbete. Fan tro’t.
Vi struntar för en stund i alla definitioner om vad ett arbete är eller vem som kan kalla sig författare. Låt oss istället här använda titeln om alla som skriver skönlitterära texter och kalla själva skrivandet för arbete - oberoende av såväl kvalitet, motiv eller sammanhang.
Orden, dialogerna, miljöbeskrivningarna, allt som ska skrivas måste först formuleras i huvudet innan det hamnar på ett papper eller en datorskärm. Hur skrivprocessen än ser ut, börjar den alltid inne i en författares hjärna - där är det lika ensamt som i alla hjärnor. På det sättet är skrivandet ett mycket ensamt hantverk, men på intet vis unikt för just författaren.
- Vi människor är till syvende och sist solitärer.
* * *
Ensamhet präglar de flesta momenten från själva idén till den färdiga boken. Texten prövas framför olika testläsare, familjen får höra mer än nödvändigt över middagsbordet och en lektör formulerar sitt professionella omdöme. I författarens huvud är det fortfarande lika ensamt och ödsligt när synpunkter, intryck och kritik tas emot, bearbetas och sedan leder till ändringar.
Uttrycket ”kill your darlings” är ett lidande endast författaren utstår, i sin ensamhet. Scener eller hela kapitel kan behöva offras, fyndiga metaforer strykas eftersom de är för många och en karaktär jag själv blivit förtjust i måste kanske försvinna helt.
Ett skämt som behöver förklaras är antingen dåligt levererat eller bara berättat för fel person, men publiken har inte fel. Den standup komiker som bombar kväll efter kväll behöver fundera över sitt material, sin leverans eller sin publik - om han inte ändrar något alls kommer han sannolikt bomba även i morgon kväll. Einstein sa ungefär; ”dåraktighet är att upprepa samma beteende om och om igen, men förvänta sig ett nytt resultat”.
- Om kärleken till den historia jag faktiskt vill berätta är stor nog, om jag kan lämna min egen stolthet i hallen, inser jag att förstagångsläsaren har tolkningsföreträde.
* * *
Det börjar redan vid formuleringen av hisspitchen; Om din bokidé inte kan förklaras med några få meningar - till exempel i en hiss mellan tre våningar - är den för krånglig eller otydlig. En bra idé är också väldigt koncis. Lika lätt som det är att förstå konceptet, lika svårt är det för de allra flesta att formulera denna koncentrerade hisspitch. Redan här behöver författaren ”kill some darlings” för att nå pudelns kärna.
Efter att ha följt sina karaktärer kanske i flera mödosamma månader, träffat nya, överraskande sidokaraktärer och sett dem ta plats eller glida ur händelsernas centrum är man ganska insyltad. Då kan det vara svårt att plötsligt kliva ur sin egna lilla värld och ta ett helikopterperspektiv på den berättelse man nyss skådade i mikroskop.
* * *
När jag går in i min lilla värld, den jag skapar alldeles själv, är det visserligen bara jag som kan känna dofterna och höra musiken. Det är bara jag som förstår bilhandlaren Morgan, när alla andra ser en skitstövel. Den vårmorgon som just gryr kan jag enkelt byta ut mot en becksvart vinternatt om det passar bättre och jag är omgiven av en massa härliga karaktärer som bara väntar på att jag ska berätta deras historier.
- Nej, det är inte ensamt att vara författare. Jag har allt sällskap jag behöver inne i min lilla bubbla, och jag kan när jag vill lämna den för att kliva in i verkligheten. Den där alla ni andra, riktiga människor finns.
”Den gamle och havet”
Hommage till alla översättare.
(2026-07-17)
Caroline kom hem med Ernest Hemingways roman ”Den gamle och havet”. Ett begagnat exemplar med hårda pärmar i mycket gott skick, åtminstone sett till omslaget. När hon började läsa upptäckte hon till sin förvåning en massa understrykningar, kommentarer och omdömen. Hon visade mig och jag blev förstås nyfiken. Det bor en Kalle Blomqvist även i mig.
Boken utkom på svenska första gången 1952 i översättning av Mårten Edlund. Av naturliga skäl betraktas hans översättning ofta som ”originalet”, eftersom det är den de flesta av oss (äldre) har läst. Det exemplar Caroline hemförde var tryckt 2022 med Christian Ekvalls översättning från 2012.
* * *
Berättelsen är kort, man läser den på några timmar - så fort Caroline var klar tog jag vid. Mitt första möte med fiskaren Santiago var någon gång sent sextio eller tidigt sjuttiotal. Då i Spencer Tracy’s tolkning i filmens form. Någon gång kring tjugo läste jag den på svenska, i den enda översättningen som då fanns av Edlund. Kanske under en natt i Securitas uniform.
Mellan min första läsning av Edlunds översättning och denna nyare av Ekvall har det förflutit knappt ett halvt sekel. (!) Att ens försöka värdera den ena mot den andra vore närmast löjligt, det är inte heller poängen med detta inlägg. Båda översättarna har säkert ansträngt sig för att föra över Hemingways berättelse till svenska språket.
Med den äran.
* * *
När jag nu började läsa den tidigare ägarens noteringar, understrykningar och kommentarer där bl.a Edlund refererades till, förstod jag snart att läsaren jämfört de båda översättningarna. Till skillnad från mig då. Gissningsvis har hen läst Ekvalls version parallellt med både det amerikanska originalet och Edlunds översättning.
Om man googlar boken, påstås allmänt att Ekvalls översättning är mer styltig och har ett något gammaldags språk, medan Ekvalls ligger närmare Hemingways berömda isbergsteknik. Jag - som gärna lyssnar till Spotify listor med samma låt av olika artister - blev förstås lite nyfiken och började gräva.
* * *
Att vara översättare är nog lika otacksamt som det ofta är orättvist osynligt.
En författare ”äger” sin text. Läsaren kan tycka bra eller dåligt om den, men författaren har oinskränkt rätt att skriva hur som helst. Översättaren däremot ska inte bara föra över en handling från ett språk till ett annat, utan dessutom få med hela känsloregistret så intakt som möjligt. Eller ännu svårare; försöka ”översätta” känslorna från en kultur till en annan.
Kulturer skiljer sig åt, det är ingen nyhet. Till exempel en finne uttrycker sig inte med nödvändighet på samma sätt som en svensk eller amerikan. Att då fånga upp de finska nyanserna och lyckas förmedla samma känsla - fast på svenska - måste vara svårare än själva författandet. Utan att kunna sätta fingret på det, känner jag när jag läser asiatiska författare att någonting i tänkandet, resonemanget, synen på världen är annorlunda.
Bara mellan våra skandinaviska språk som till det yttre är så lika, finns skillnader som inbjuder till missförstånd. Själv har jag arbetat och umgåtts med norrmän och danskar i SAS under trettio år. Även om vi förstår varandra är det uppenbart att kulturerna skiljer sig åt vilket märks i språket.
- Översättaren av litteratur ska göra handlingen begriplig, utan att ändra berättelsen. Förmedla känslan, utan att göra den ”svensk”. Föra över humorn, utan att förklara sönder skämtet.
Hatten av för dessa litteraturens diplomater.
Dr Pedestrian and Mr Bike
(2026-06-15)
Fotgängaren känner sig utsatt.
Hen har inget riktigt skydd. Inte ens trafikljus, skyltar, dedikerade gång, cykel eller bilvägar garanterar säkerheten - eftersom cyklister tar sig rätten att använda alla vägar som finns. De ser sig själva som jämställda med gångtrafikanter när det passar, som fordon när det är mer gynnsamt, däremellan är de guds utvalda folk.
De är den civiliserade världens kameleonter. För att köra bil krävs körkort, för cykel krävs formellt inte ens en hjärna. Om man löste det mekaniska så att en räka kunde cykla, skulle ingen märka någon större skillnad vad gäller trafikvett.
* * *
Cyklisten känner sig utsatt.
Cykelhjälmen erbjuder inte mycket till skydd - om den som anfaller sitter bakom en plåtkaross. Bilister tycks betrakta cyklister som lovligt villebråd, struntar i att blinka och kör glatt i vattenpölar för att stänka ner den som oskyddad grenslar sin tvåhjuling.
Det må krävas körkort för att få framföra motorfordon, men när körkortet väl ligger i plånboken tycks alla regler glömmas bort och djungelns lag ta över. Cyklister tar ansvar för både luft och ljudmiljön såväl som sin egen fysiska hälsa, medan bilisterna skitar ner vår gemensamma miljö, bullrar och dödar, samtidigt som de odlar sina hjärtinfarkter.
* * *
Bilisten känner sig utsatt.
Vad som än händer i trafiken, tycks bilisten alltid vara skyldig. Inte nog med att man måste bevisa sina trafikkunskaper vid ett körprov - de regler man visat sig kunna och sedan måste följa, tycks inte gälla vare sig fotgängare eller cyklister. Speciellt inte cyklister.
Vid övergångsställen utan trafikljus råder fullständig anarki, där fotgängare tycks se vita streck i gatan långt efter att de målade upphört. Cyklisterna förvandlas plötsligt också till fotgängare i sina egna ögon - utan att ens kliva av cykeln!
Bilisten däremot har bara en massa skyldigheter, inga rättigheter och gör alltid fel. Genom alla skatter på fordon och drivmedel bekostar bilisten dessutom - förutom bilvägarna - både gång och cykelvägar.
* * *
Vi byter roller. Cyklisten blir fotgängare som plötsligt är bilist. I trafiken sker rollbyten lika sömlöst som drastiskt.
Då fotgängaren sätter sig på en cykel förvandlas denne, när cyklisten spänner fast säkerhetsbältet i en bil sker också en metamorfos. Sittandes på en tvåhjuling med hjälm på huvudet tycks förståelsen för både bilister och fotgängare som bortblåst, samma fenomen gäller när kopplingen släpps upp och bilisten rullar iväg. Då är folk utanför bilen bara i vägen.
Den moderna stadsmänniskan är lite av en Dr Jekyll och Mr Hyde, med en tredje alternativ persona. Tre radikalt olika personlighetstyper, alla till synes fullständigt omedvetna om de andra. När Dr Pedestrian förvandlas till Mr Bike är förståelsen noll, och när han sedan skiftar till Sir Trabant bakom ratten på en bil, rensas minnet ännu en gång.
Det här gäller inte bara i trafiken, utan även politiken. Tidigare uttalanden, hållningar eller ställningstaganden glöms snabbt för nya linjer, åsikter eller programförklaringar. Historien tycks bli kortare och allt mindre relevant.
”Alla tänker bara på sig själva. Det är bara jag som tänker på mig.”
Det kom ett brev …
(2026-06-09)
I november kom en avi för ett rekommenderat brev. Avsändare var inte angiven, men det framgick att det kom från utlandet. Mig veterligt hade jag inte beställt någonting.
- Varningsklockorna ringde direkt, med ilsket skärande klang.
Avin var adresserad till mig - men på fel väg. Numret på gatan stämde, men vägen ligger på andra sidan samhället. ”Stan” är nu inte särskilt stor, avin var adresserad så långt bort det var möjligt från mig inom samma postadress. Med ett annat postnummer till och med. Poängen är att det var helt fel, inte hur långt avståndet var.
Jag som aldrig svarar med namn om jag inte känner igen numret, alltid börjar med ett ”Nej tack!” om någon antastar mig på gatan med en enkät, förfrågan eller erbjudande och alltid slår dövörat till när jag blir erbjuden något fantastiskt. Mig lurar de inte att kvittera ut någonting.
En vecka senare kom en påminnelse, lika feladresserad som den första. Den hänvisade till sin föregångare, upplyste om att brevet jag förväntades kvittera skulle kvarligga si och så länge. Mig lurar de verkligen inte, brevet gick samma väg som sin föregångare.
* * *
Nöjd med att ha duckat ett ganska uppenbart bedrägeri glömde jag snart bort alltihop. Hade någon påmint mig skulle jag ganska belåtet höjt en varningens finger och föreläst om vikten av att vara skeptisk.
Så kom nyligen ett fönsterkuvert - ingen avi - med samma felaktiga adress. Någon hade med bläck skrivit min korrekta adress på kuvertet. Minnet av senhöstens bedrägeriförsök gjorde sig påmint, jag började ilsket skriva på kuvertet med indignerad stil, då jag genom fönstret skymtade lite text.
Där stod ”Polizia”, ”Firenze” och något mer.
* * *
Nu ringde andra klockor. En del finstilt var på italienska, merparten dock på begriplig svenska. I direkta ordalag förklarades att jag kört över hastighetsbegränsningen i Florens 11 augusti 2025. Efter prutmån om 5% kvarstod en överträdelse om 3km/h.
Det stod att brev med betalningsföreläggande skickats i november 2025. Att någon inbetalning eller överklagande inte inkommit. Att man därför pålagt straffavgift om cirka en massa procent. Att jag nu hade 30 dagar innan indrivningsprocedurer skulle vidtas.
Jag kollade kalendern. Vår resa till Italien i augusti 2025 avslutades i Florens. Vi körde in i gamla stan den 11 augusti på trånga kullerstensgator och lämnade över bilen till hotellets parkeringstjänst. Om hastighetsöverträdelsen skedde med mig bakom ratten, eller om hotellets chaufför stod för den kommer jag aldrig få veta. Storebror ser dig - du ser inte storebror.
Datumet stämde dock, vi var där, dessvärre. ”Veni, vidi, vafan!?”
* * *
För kanske tio år sedan blev jag också fotograferad med hyrbil i Palma de Mallorca. Sonen och jag var där några dagar under sportlovet, istället för skidåkning. Jag hade kört kanske hundra meter i en bussfil enligt polisen. All kommunikation med den spanska polisen skedde dock uteslutande på spanska. Ville jag hellre kommunicera på katalan eller baskiska gick det bra.
- Svenska, eller ens engelska, var helt uteslutet.
I jämförelse framstår den italienska polisen som verkligt serviceminded. Just nu tar de ställning till om straffpåslaget kan tas bort eftersom de tidigare breven ju varit feladresserade. Ett intyg från Skatteverket om mantalsskrivning ligger på en italiensk polismans skrivbord för bedömning.
Själva hastighetsöverträdelsen lär jag inte slippa undan - de har bildbevis.
Art of the deal
(2026-06-01)
En kvinna köper en hundrakronors sak hon inte behöver, om priset är nedsatt till femtio. En man betalar hundra kronor för en sak han behöver, även om den egentligen kostar femtio.
Det finns ingen strategi som fungerar på alla kunder i alla sammanhang. Om vi gör som svenska myndigheter och använder ”kund” i en vidare betydelse, kan vi konstatera att det är sant i alla sammanhang. En del kunder svarar på tekniska argument, andra når vi med mjuka värden, medan åter andra älskar röda prislappar och att göra ett kap.
* * *
Donald Trump må anse att han själv är en lysande affärsman, statistiken talar ett lite annat språk.
Med pengar ärvda efter pappsen som han sedan förlorat i ett att antal konkurser, nya pengar lånade från bland annat Ryssland under oklara former, Epstein arkiven, ogenerad skatteflykt, en kongress som bara blir alltmer marginaliserad och användandet av militärt våld för att få sin vilja igenom förefaller han mer maktfullkomlig än smart affärsman..
Vad han än gör och vart han än går, följer horder av missnöjda människor i hans spår. Även om man nöjer sig med att räkna pengar som mått, är hans framgångar diskutabla.
* * *
En bra deal definieras av två nöjda parter.
- Win-win, inga förlorare.
I politiska sammanhang är det grunden för att alls kunna bygga en varaktig fred som håller över generationer. Samma sak gäller vid skilsmässor med barn inblandade.
- De tidigare makarna ska försöka samsas under många år kring födelsedagar semestrar, julfirande och så småningom kanske barnbarn. Prova det med en part som känner sig lurad, sviken och bitter.
I affärssammanhang är det vägen till en bestående affärsrelation. Om du vill välkomna kunden till din bilfirma igen, är det säkrast att inte lura på honom en rishög vid det första besöket.
* * *
Grunden för varje överenskommelse, deal eller affär är tillgång och efterfrågan, timing och förtroende. Tillgång kan vara vad som helst från jordmetaller till mjuka värden, efterfrågan kan vara verklig eller upplevd, skapad. Vi behöver kläder, men vi upplever att de ska vara moderna.
Timing kan bero på årstider, omständigheter eller trender som löper runt jorden. Det är t.ex lättare att sälja paraplyer när det regnar.
Förtroende däremot, är någonting du måste förtjäna och vårda.
Blog
”I did it my way …”
(2026-05-28)
Historikerna med Peter Englund i spetsen talar om det trettioåriga kriget.
Även om man betonar tillfälligheterna, vädret, bristande kommunikation, komplex politisk scen i Europa, slumpen och andra faktorer som knappast gick att förutse trettio år i förväg är det ändå en relativt sammanhållen period som beskrivs.
Så fungerar historieskrivning i stort - samband skapas i efterhand. Röda trådar syns först när eftertanken får utrymme.
* * *
När jag själv ser tillbaka på mitt eget liv - såväl som ur ett strikt yrkesmässigt, ett familjärt och ett personlighets utvecklingsperspektiv - kan jag välja att sätta på mig slumpglasögonen eller de strukturerande dito.
- Finns där en röd tråd, eller har jag mer agerat utifrån de chanser som dykt upp?
Jag lutar åt att mitt liv i stor utsträckning har formats utifrån de val, möjligheter och tillfällen som uppstått längs vägen. Min vän sedan tonåren talar om ”defining moments”, och visst minns vi väl alla något ögonblick när livet liksom tog en ny, oväntad, riktning? I vilken grad vi gjorde aktiva val eller bara hamnade i något är en sak, hur vi väljer att beskriva det efteråt en annan. Inte sällan är det då väven bildar ett mönster.
I efterhand.
* * *
Någon övergripande masterplan har inte funnits i mitt liv, lusten i nuet har fått råda. Min musikkarriär skedde t.ex lite på bekostnad av en kockdito, som snart byttes mot en flygarbana. Att jag ens funderade på att överge en musikkarriär som i bästa fall kunde beskrivas som ”medioker” berodde på att jag blev far åt min äldste son.
Livet som pilot var tufft i många avseenden, men gav en bra ekonomisk utdelning inklusive den pension jag nu lever av, och handen på hjärtat var det väldigt kul att styra flygplan. På en fyraårings nivå. Och även om jobbet inneburit förskräckligt många hotellnätter, har jag periodvis kunnat vara med mina barn mer än många andra pappor. Speciellt under veckorna.
* * *
Om jag fick leva om mitt liv, från början till nu (det är ju inte slut än) är risken stor att jag gjort samma val om igen - givet att förutsättningarna vore desamma. Eftersom de aldrig är det, blir frågan ganska ointressant.
- Jag levde mitt liv ”My way”, eftersom det var som det var.
Det fria valet
(2026-05-20)
”- Blandat smågodis för två och femtio”, sa jag till tjejen i luckan på Pressbyrån. ”… och inte så många sura.”
Med ett styckpris på tio öre plockade hon ihop tjugofem slumpvis utvalda godisbitar med sina i bästa fall rena händer. Eftersom urvalet sällan erbjöd mer än tio-femton sorter var det ”dubbelt” av fler. Någon stund senare var påsen tom, allt uppätet. Även de sura som ändå slunkit med.
Idag plockar och väljer vi själva från ett enormt utbud, tjugofem godisbitar är bara botten full. När man sedan ätit sig kräkfärdig på kritor, salta fiskar och wienergum finns det alltid en mängd äckligt godis kvar i påsen.
”- Vem f-n plockade ner dem …?”
* * *
I forna Sovjet rådde ofta brist även på nödvändiga varor, befolkningen skämtade uppgivet om tillståndet med ”anekdoty”. Utbudet av de varor som ändå fanns var högst begränsat, köerna ringlade sig långa efter rena vardagsvaror. Begränsad valmöjlighet.
* * *
Henry Ford tillskrivs ofta införandet av det löpande bandet för tillverkningen av Model T. En av detaljerna som bidrog till det höga tempot var bilarnas färg; Den svarta färgen torkades snabbare än alla andra. Allmänt sades då; “Any customer can have a car painted in any colour he wants, so long as it is black.”
Man fick åtminstone välja på att köpa, eller att inte köpa en bil. Valmöjlighet.
* * *
I en klassisk sketch från SNL får vi följa med till restaurang Olympia vid lunchrusningen. Tempot är högt, gästernas beställningar tränger igenom slamret. John Belushi tar emot dem, efter lite korrigering ropar han ut dem till grillen som repeterar likt vilken flygare som helst. Vill man också ha mat är valfriheten begränsad.
Lite som att köpa en T-Ford; om du råkar välja det enda vi har är valet fritt.
https://youtu.be/puJePACBoIo?si=_dtcDXqd8fqGCaCv
* * *
Under min uppväxt fanns en TV kanal. Året jag fyllde tio kom TV2. När man slog sig ned framför 26 tums tjock TV;n såg man det som visades. Långfilm var långfilm, även om den var från 1957 och på polska. På lördagarna vankades det antingen Hylands Hörna eller amerikansk deckare. Det skulle vara erbarmligt tråkigt för att man skulle stänga av.
Nu med oräkneliga TV kanaler och nästan obegränsade streaming möjligheter, kan vi sitta och välja långa stunder - ändå blir vi inte sällan uttråkade redan efter första kvarten. Det enorma utbudet har höjt ribban, därmed gjort valet svårare.
* * *
I både Ryssland, Kina och NordKorea håller man regelbundna val.
Åtminstone i Ryssland finns officiellt flera kandidater att välja på, men ingen är överraskad när valresultatet presenteras.
* * *
Det lilla barnet växer upp omgivet av föräldrarnas idéer, åsikter och politiska tankar som norm. När pappa förklarar för sitt barn vad som är rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, gör han det förstås med de bästa avsikter. Alla vill fostra sina barn in i en sund och moraliskt god tankevärld.
Det är ingen slump att kristnas barn också bekänner sig till ”den enda, rätta guden”, att borgerliga människors barn följer i föräldrarnas fotspår även i karriärsval, eller att de barn som varit med på otaliga regnbågsfestivaler, teaterläger och antikärnkrafts demonstrationer röstar till vänster i vuxen ålder.
* * *
Alla har vi i västerlandet ett fritt val, men vägen till att verkligen välja ”fritt” är kantad av skygglappar och försåtliga vägvisare. En längre meny gör det inte nödvändigtvis lättare för mig att välja vad jag ska äta.
Livin’ on the edge
… eller kaka on the edge …
(2026-05-19)
Det var ju så bra.
Vi hade alla ingredienser hemma, till och med chokladpellets.
Skjuts in i ugnen och jag inbillade mig att jag skulle komma ihåg att kolla kakan utan timer - vilket jag sällan brukar göra. Hoppet ska enligt uppgift vara det sista som överger den civiliserade människan, jag chansade. Livin’ on the edge.
Givetvis glömde jag allt vad både ugn och kaka heter efter bara några minuter. Döm därför om min förvåning när jag av en lycklig slump råkade titta på klockan just när de stipulerade trettiofem minuterna passerat, och den ännu större förvåningen då kakan visade sig inte bara vara klar utan helt perfekt!
- Jag hade flow!
* * *
Kakan nådde precis upp till kanten på formen, försiktigt fattade jag ett svajigt grepp med grytlappen min salig mor virkat och lyfte den sakta upp mot diskbänken. Kommen nästan ända upp kände jag hur den löstagbara bottnen på formen plötsligt började släppa, kakan var på väg att lyfta likt ett UFO. Med den enda handen försökte jag byta grepp för att inte trycka upp kakan ur formen, och kom därmed att vila tumgreppet direkt mot den heta kanten.
- Aj som f-n!
En enda - mycket hastig - men oförsiktig ryggmärgsrörelse och totalhaveriet var ett faktum. Merparten av kakan låg på golv, folie och kakform. En mindre bit hade ändå nått bänken - det visar hur nära jag var.
* * *
Hoppas det finns chokladpellets kvar till en ny kaka.
- Jag får en ny chans att glömma tiden.
