Det kom ett brev …
(2026-06-09)
I november kom en avi för ett rekommenderat brev. Avsändare var inte angiven, men det framgick att det kom från utlandet. Mig veterligt hade jag inte beställt någonting.
- Varningsklockorna ringde direkt, med ilsket skärande klang.
Avin var adresserad till mig - men på fel väg. Numret på gatan stämde, men vägen ligger på andra sidan samhället. ”Stan” är nu inte särskilt stor, avin var adresserad så långt bort det var möjligt från mig inom samma postadress. Med ett annat postnummer till och med. Poängen är att det var helt fel, inte hur långt avståndet var.
Jag som aldrig svarar med namn om jag inte känner igen numret, alltid börjar med ett ”Nej tack!” om någon antastar mig på gatan med en enkät, förfrågan eller erbjudande och alltid slår dövörat till när jag blir erbjuden något fantastiskt. Mig lurar de inte att kvittera ut någonting.
En vecka senare kom en påminnelse, lika feladresserad som den första. Den hänvisade till sin föregångare, upplyste om att brevet jag förväntades kvittera skulle kvarligga si och så länge. Mig lurar de verkligen inte, brevet gick samma väg som sin föregångare.
* * *
Nöjd med att ha duckat ett ganska uppenbart bedrägeri glömde jag snart bort alltihop. Hade någon påmint mig skulle jag ganska belåtet höjt en varningens finger och föreläst om vikten av att vara skeptisk.
Så kom nyligen ett fönsterkuvert - ingen avi - med samma felaktiga adress. Någon hade med bläck skrivit min korrekta adress på kuvertet. Minnet av senhöstens bedrägeriförsök gjorde sig påmint, jag började ilsket skriva på kuvertet med indignerad stil, då jag genom fönstret skymtade lite text.
Där stod ”Polizia”, ”Firenze” och något mer.
* * *
Nu ringde andra klockor. En del finstilt var på italienska, merparten dock på begriplig svenska. I direkta ordalag förklarades att jag kört över hastighetsbegränsningen i Florens 11 augusti 2025. Efter prutmån om 5% kvarstod en överträdelse om 3km/h.
Det stod att brev med betalningsföreläggande skickats i november 2025. Att någon inbetalning eller överklagande inte inkommit. Att man därför pålagt straffavgift om cirka en massa procent. Att jag nu hade 30 dagar innan indrivningsprocedurer skulle vidtas.
Jag kollade kalendern. Vår resa till Italien i augusti 2025 avslutades i Florens. Vi körde in i gamla stan den 11 augusti på trånga kullerstensgator och lämnade över bilen till hotellets parkeringstjänst. Om hastighetsöverträdelsen skedde med mig bakom ratten, eller om hotellets chaufför stod för den kommer jag aldrig få veta. Storebror ser dig - du ser inte storebror.
Datumet stämde dock, vi var där, dessvärre. ”Veni, vidi, vafan!?”
* * *
För kanske tio år sedan blev jag också fotograferad med hyrbil i Palma de Mallorca. Sonen och jag var där några dagar under sportlovet, istället för skidåkning. Jag hade kört kanske hundra meter i en bussfil enligt polisen. All kommunikation med den spanska polisen skedde dock uteslutande på spanska. Ville jag hellre kommunicera på katalan eller baskiska gick det bra.
- Svenska, eller ens engelska, var helt uteslutet.
I jämförelse framstår den italienska polisen som verkligt serviceminded. Just nu tar de ställning till om straffpåslaget kan tas bort eftersom de tidigare breven ju varit feladresserade. Ett intyg från Skatteverket om mantalsskrivning ligger på en italiensk polismans skrivbord för bedömning.
Själva hastighetsöverträdelsen lär jag inte slippa undan - de har bildbevis.
Art of the deal
(2026-06-01)
En kvinna köper en hundrakronors sak hon inte behöver, om priset är nedsatt till femtio. En man betalar hundra kronor för en sak han behöver, även om den egentligen kostar femtio.
Det finns ingen strategi som fungerar på alla kunder i alla sammanhang. Om vi gör som svenska myndigheter och använder ”kund” i en vidare betydelse, kan vi konstatera att det är sant i alla sammanhang. En del kunder svarar på tekniska argument, andra når vi med mjuka värden, medan åter andra älskar röda prislappar och att göra ett kap.
* * *
Donald Trump må anse att han själv är en lysande affärsman, statistiken talar ett lite annat språk.
Med pengar ärvda efter pappsen som han sedan förlorat i ett att antal konkurser, nya pengar lånade från bland annat Ryssland under oklara former, Epstein arkiven, ogenerad skatteflykt, en kongress som bara blir alltmer marginaliserad och användandet av militärt våld för att få sin vilja igenom förefaller han mer maktfullkomlig än smart affärsman..
Vad han än gör och vart han än går, följer horder av missnöjda människor i hans spår. Även om man nöjer sig med att räkna pengar som mått, är hans framgångar diskutabla.
* * *
En bra deal definieras av två nöjda parter.
- Win-win, inga förlorare.
I politiska sammanhang är det grunden för att alls kunna bygga en varaktig fred som håller över generationer. Samma sak gäller vid skilsmässor med barn inblandade.
- De tidigare makarna ska försöka samsas under många år kring födelsedagar semestrar, julfirande och så småningom kanske barnbarn. Prova det med en part som känner sig lurad, sviken och bitter.
I affärssammanhang är det vägen till en bestående affärsrelation. Om du vill välkomna kunden till din bilfirma igen, är det säkrast att inte lura på honom en rishög vid det första besöket.
* * *
Grunden för varje överenskommelse, deal eller affär är tillgång och efterfrågan, timing och förtroende. Tillgång kan vara vad som helst från jordmetaller till mjuka värden, efterfrågan kan vara verklig eller upplevd, skapad. Vi behöver kläder, men vi upplever att de ska vara moderna.
Timing kan bero på årstider, omständigheter eller trender som löper runt jorden. Det är t.ex lättare att sälja paraplyer när det regnar.
Förtroende däremot, är någonting du måste förtjäna och vårda.
Blog
”I did it my way …”
(2026-05-28)
Historikerna med Peter Englund i spetsen talar om det trettioåriga kriget.
Även om man betonar tillfälligheterna, vädret, bristande kommunikation, komplex politisk scen i Europa, slumpen och andra faktorer som knappast gick att förutse trettio år i förväg är det ändå en relativt sammanhållen period som beskrivs.
Så fungerar historieskrivning i stort - samband skapas i efterhand. Röda trådar syns först när eftertanken får utrymme.
* * *
När jag själv ser tillbaka på mitt eget liv - såväl som ur ett strikt yrkesmässigt, ett familjärt och ett personlighets utvecklingsperspektiv - kan jag välja att sätta på mig slumpglasögonen eller de strukturerande dito.
- Finns där en röd tråd, eller har jag mer agerat utifrån de chanser som dykt upp?
Jag lutar åt att mitt liv i stor utsträckning har formats utifrån de val, möjligheter och tillfällen som uppstått längs vägen. Min vän sedan tonåren talar om ”defining moments”, och visst minns vi väl alla något ögonblick när livet liksom tog en ny, oväntad, riktning? I vilken grad vi gjorde aktiva val eller bara hamnade i något är en sak, hur vi väljer att beskriva det efteråt en annan. Inte sällan är det då väven bildar ett mönster.
I efterhand.
* * *
Någon övergripande masterplan har inte funnits i mitt liv, lusten i nuet har fått råda. Min musikkarriär skedde t.ex lite på bekostnad av en kockdito, som snart byttes mot en flygarbana. Att jag ens funderade på att överge en musikkarriär som i bästa fall kunde beskrivas som ”medioker” berodde på att jag blev far åt min äldste son.
Livet som pilot var tufft i många avseenden, men gav en bra ekonomisk utdelning inklusive den pension jag nu lever av, och handen på hjärtat var det väldigt kul att styra flygplan. På en fyraårings nivå. Och även om jobbet inneburit förskräckligt många hotellnätter, har jag periodvis kunnat vara med mina barn mer än många andra pappor. Speciellt under veckorna.
* * *
Om jag fick leva om mitt liv, från början till nu (det är ju inte slut än) är risken stor att jag gjort samma val om igen - givet att förutsättningarna vore desamma. Eftersom de aldrig är det, blir frågan ganska ointressant.
- Jag levde mitt liv ”My way”, eftersom det var som det var.
Det fria valet
(2026-05-20)
”- Blandat smågodis för två och femtio”, sa jag till tjejen i luckan på Pressbyrån. ”… och inte så många sura.”
Med ett styckpris på tio öre plockade hon ihop tjugofem slumpvis utvalda godisbitar med sina i bästa fall rena händer. Eftersom urvalet sällan erbjöd mer än tio-femton sorter var det ”dubbelt” av fler. Någon stund senare var påsen tom, allt uppätet. Även de sura som ändå slunkit med.
Idag plockar och väljer vi själva från ett enormt utbud, tjugofem godisbitar är bara botten full. När man sedan ätit sig kräkfärdig på kritor, salta fiskar och wienergum finns det alltid en mängd äckligt godis kvar i påsen.
”- Vem f-n plockade ner dem …?”
* * *
I forna Sovjet rådde ofta brist även på nödvändiga varor, befolkningen skämtade uppgivet om tillståndet med ”anekdoty”. Utbudet av de varor som ändå fanns var högst begränsat, köerna ringlade sig långa efter rena vardagsvaror. Begränsad valmöjlighet.
* * *
Henry Ford tillskrivs ofta införandet av det löpande bandet för tillverkningen av Model T. En av detaljerna som bidrog till det höga tempot var bilarnas färg; Den svarta färgen torkades snabbare än alla andra. Allmänt sades då; “Any customer can have a car painted in any colour he wants, so long as it is black.”
Man fick åtminstone välja på att köpa, eller att inte köpa en bil. Valmöjlighet.
* * *
I en klassisk sketch från SNL får vi följa med till restaurang Olympia vid lunchrusningen. Tempot är högt, gästernas beställningar tränger igenom slamret. John Belushi tar emot dem, efter lite korrigering ropar han ut dem till grillen som repeterar likt vilken flygare som helst. Vill man också ha mat är valfriheten begränsad.
Lite som att köpa en T-Ford; om du råkar välja det enda vi har är valet fritt.
https://youtu.be/puJePACBoIo?si=_dtcDXqd8fqGCaCv
* * *
Under min uppväxt fanns en TV kanal. Året jag fyllde tio kom TV2. När man slog sig ned framför 26 tums tjock TV;n såg man det som visades. Långfilm var långfilm, även om den var från 1957 och på polska. På lördagarna vankades det antingen Hylands Hörna eller amerikansk deckare. Det skulle vara erbarmligt tråkigt för att man skulle stänga av.
Nu med oräkneliga TV kanaler och nästan obegränsade streaming möjligheter, kan vi sitta och välja långa stunder - ändå blir vi inte sällan uttråkade redan efter första kvarten. Det enorma utbudet har höjt ribban, därmed gjort valet svårare.
* * *
I både Ryssland, Kina och NordKorea håller man regelbundna val.
Åtminstone i Ryssland finns officiellt flera kandidater att välja på, men ingen är överraskad när valresultatet presenteras.
* * *
Det lilla barnet växer upp omgivet av föräldrarnas idéer, åsikter och politiska tankar som norm. När pappa förklarar för sitt barn vad som är rätt och fel, gott och ont, smart och dumt, gör han det förstås med de bästa avsikter. Alla vill fostra sina barn in i en sund och moraliskt god tankevärld.
Det är ingen slump att kristnas barn också bekänner sig till ”den enda, rätta guden”, att borgerliga människors barn följer i föräldrarnas fotspår även i karriärsval, eller att de barn som varit med på otaliga regnbågsfestivaler, teaterläger och antikärnkrafts demonstrationer röstar till vänster i vuxen ålder.
* * *
Alla har vi i västerlandet ett fritt val, men vägen till att verkligen välja ”fritt” är kantad av skygglappar och försåtliga vägvisare. En längre meny gör det inte nödvändigtvis lättare för mig att välja vad jag ska äta.
Livin’ on the edge
… eller kaka on the edge …
(2026-05-19)
Det var ju så bra.
Vi hade alla ingredienser hemma, till och med chokladpellets.
Skjuts in i ugnen och jag inbillade mig att jag skulle komma ihåg att kolla kakan utan timer - vilket jag sällan brukar göra. Hoppet ska enligt uppgift vara det sista som överger den civiliserade människan, jag chansade. Livin’ on the edge.
Givetvis glömde jag allt vad både ugn och kaka heter efter bara några minuter. Döm därför om min förvåning när jag av en lycklig slump råkade titta på klockan just när de stipulerade trettiofem minuterna passerat, och den ännu större förvåningen då kakan visade sig inte bara vara klar utan helt perfekt!
- Jag hade flow!
* * *
Kakan nådde precis upp till kanten på formen, försiktigt fattade jag ett svajigt grepp med grytlappen min salig mor virkat och lyfte den sakta upp mot diskbänken. Kommen nästan ända upp kände jag hur den löstagbara bottnen på formen plötsligt började släppa, kakan var på väg att lyfta likt ett UFO. Med den enda handen försökte jag byta grepp för att inte trycka upp kakan ur formen, och kom därmed att vila tumgreppet direkt mot den heta kanten.
- Aj som f-n!
En enda - mycket hastig - men oförsiktig ryggmärgsrörelse och totalhaveriet var ett faktum. Merparten av kakan låg på golv, folie och kakform. En mindre bit hade ändå nått bänken - det visar hur nära jag var.
* * *
Hoppas det finns chokladpellets kvar till en ny kaka.
- Jag får en ny chans att glömma tiden.
Eurovision song contest
(2026-05-17)
Vi har sett det förut. Mönstret upprepar sig, år efter år.
Storleken på spektaklet kanske varierar - särskilt om Sverige råkar vara det årets värdland - men i princip är det samma sak all over igen, med egentligen ganska liten variation. Glitter, glamour, glam och glassiga människor.
* * *
Redan på höstkanten uppmanas allmänheten skicka in bidrag. Även om det hör till undantagen händer det att man tar med melodier från ”vanliga” människor utan någon koppling till underhållnings eller musikbranschen. Det är dock så ovanligt när det sker, att det hamnar på tidningarnas första sidor.
Sean Banan, Carola, Björn Ranelid, Perelli, Torsten Flinck m.fl har knappast skickat in några hemmasnickrade bidrag på vinst och förlust. Likt i vilken dokusåpa som helst är startfältet i varje deltävling resultatet av en omsorgsfull casting. Erfarna artister blandas med rookies, äldre rävar ställs mot andra som nyss kommit ur målbrottet, nakenchocker och rent trams tävlar mot mer seriösa, nedtonade bidrag.
* * *
Även om det till formatet är en tävling, är målsättningen för SvT främst att skapa ett underhållningsprogram. Eller ”ett” - numera är det mer av en miniserie som inte går att streama förrän den tjocka tanten har sjungit. Då är det inte längre intressant utan gårdagens nyheter.
Genom hela raden av deltävlingar, andra chanser, semifinaler och annat spel för galleriet spekulerar självutnämnda experter. Kläder, dansnummer, ljusshower och annat bedöms, förutom själva låtarna och artisternas respektive kvaliteter. Med tvärsäkerhet görs bedömningar om startnumret betydelse för slutplaceringen.
Konkurrensen mönstras, prognoser utfärdas, allt med skenbar vetenskaplig expertis.
* * *
Sedan 1973 har Israel - trots att det inte ligger i Europa - varit med. Ryssland deltog första gången 1994 och har sedan varit med 23 gånger. Armenien debuterade i tävlingen 2006. Australien var med 2015 första gången. Ukraina har inte bara deltagit sedan 2003, utan även vunnit tre gånger. Osv.
- Någon strikt europeisk angelägenhet är det inte.
* * *
Trots att det ska vara en opolitisk tävling där politiska manifestationer förbjuds, har politik ändå präglat hela spektaklet sedan länge. Efter kriget där Jugoslavien bröts upp, deltog en rad ”nya” nationer med tydlig propaganda agenda. Ryssland är av politiska skäl inte längre välkommet, Israels deltagande har fått andra länder att avstå, Ukrainas åtminstone senaste vinst har anklagats för att vara mer politiskt motiverad än musikaliskt osv.
- Den som påstår att Mello är opolitisk är antingen naiv eller blind.
* * *
Det är melodierna som tävlar, enligt reglerna, men det är enklare att gnola eller sjunga en melodi om man också kan texten. Under många år var artisterna tvungna att sjunga på det nationella språket, vilket ansågs vara en orättvis fördel gentemot mindre språk som till exempel svenskan, finskan eller isländskan.
Språkregeln försvann, återinfördes, men togs slutligen bort för gott (?) 1999. Sedan dess dominerar engelska som språk.
* * *
Grannländer röstar på varandra, inte för att de gillar låtarna utan för att de kliar varandras ryggar. Andra röstar inte på grannländerna eftersom Jante säger nej. Åter andra röstar efter solidaritet, politik eller tycka-synd-om skäl. Förutom de som röstar på låtar där de åtminstone förstår språket, gillar kläderna eller imponeras av dansarna.
- Var det nu rätt låt som vann?
Fan vet.
Varför dricker folk te, när det finns kaffe?
- För det finns ju faktiskt kaffe!
(2026-05-13)
Hur vet man att en person är vegan?
- Hen talar om det för dig. Vare sig du är intresserad eller inte.
* * *
Samma självupptagna fenomen återfinns bland dem som inte dricker kaffe. För det finns folk som inte dricker kaffe - även om det är en relativt ny och (ännu) liten grupp. De går mitt ibland oss, de finns i alla olika sammanhang och kan se ut som vem som helst. 79% av svenskarna dricker kaffe dagligen, men det syns inte utanpå vilka de övriga 21% är.
Ända fram till kaffebryggaren. Där avslöjar de sig, när de börjar missionera och tala illa om kaffet.
* * *
Jag flög professionellt i nästan fyrtio år.
Procedurerna under varje flygning var närmast rituella. Först möta besättningen, därefter vädergenomgång och planering, sedan promenad ut till flygplanet. En av oss tog en walkaround runt maskinen och sparkade på däcken, den andre gick in i cockpit och programmerade. Passagerarna kom ombord och hälsades välkomna, clearance togs emot, dokument signerades, dörrarna stängdes, slides armerades, motorer startades, nödutgångar visades (den kan vara bakom dig) och så taxade vi iväg.
Upp i luften, in med stället och klaffarna, av med axelremmarna, mycket snack på radion innan det lugnade ner sig när vi passerade tiotusen fot. Fortfarande i stigning, men om det var lugnt i luften slogs skylten med säkerhetsbältet av. Det var signalen till kabinpersonalen.
Inom några minuter kom plinget, vi svarade i intercom och strax satt vi med varsin rykande kopp och ett civiliserat leende.
- Kaffe. Sedan var det bara resten av flygningen kvar.
* * *
En flygning, en kopp kaffe, rast. Nästa flygning, samma sak.
Det var på den gamla, goda tiden. De senaste åren flög jag allt oftare med kollegor som inte drack kaffe. Alls. Vissa av dem drack inte ens te istället. Huruvida det hedrade dem eller gjorde saken ännu värre kom jag aldrig fram till, frågan är komplex. För att ett socialt umgänge ska fungera, måste man ha någon gemensam minsta nämnare. En ”common ground” att stå på.
Med mina yngre kollegor tunnades dessa gemensamma nämnare ut. Vi hade inte läst samma böcker, sett samma filmer eller skrattat åt samma komiker. Några visste inte ens vem Buster Keaton var. När inte kaffet fanns där som ett socialt lim blev det plötsligt ganska tomt.
* * *
Svenskarna har länge legat högt upp på listan över världens mest frekventa kaffedrickare, alltid bland top tio.
Själv började jag enligt familjelegenden dricka kaffe mycket tidigt, ungefär två år gammal. När mamma gick och handlade lämnade hon in mig till tant Gustavson på andra våningen för förvaring. Mina äldre bröder fick klara sig själva, jag däremot ansågs både för liten och kreativ (busig) och brorsorna alltför små att också vara barnvakter. Jag var trots allt bara två år, och mina bröder fyra och sju.
Tant Gustavson tyckte inte om att fika ensam, hon slog därför upp en kopp (med mycket mjölk i) till mig. Så fikade vi tillsammans. Mamma visste ingenting, men noterade att det alltid var svårt att lägga mig på kvällarna efter att tant Gustavson varit barnvakt.
* * *
Ture Sventon hade en sidekick, Herr Omar.
Herr Omars ursprung var ”arabiska öknen”, utan närmare precisering. De båda herrarna träffades redan i första boken då Herr Omar sålde den flygande mattan till Sventon. Med den företog han sedan sina resor, under vilka han alltid fångade Ville Vessla. Ständigt denna Vessla.
De båda for till London under ett äventyr, givetvis med mattan. Förbryllad noterade Herr Omar att man i England inte drack kaffe, utan te. Retoriskt frågade han sig:
”- Varför dricker engelsmännen te, när det finns kaffe? För det finns ju faktiskt kaffe.”
* * *
Problem försvinner inte av sig själv
(2026-05-02)
Bara för att ett problem inte längre syns, innebär det inte att det också är löst.
Oavsett om det sedan gäller arbetslöshet som döljs i ”åtgärder” eller svävande siffror, bristande kunskaper som göms genom byte av betygsskalor, eller en folkopinion som tolkas kreativt utifrån vinklade frågor i en enkät.
För att göra karriär som politiker är det en viktig konst att kunna, den att undvika besvärliga frågor genom att istället svara på något helt annat som är mer till den egna fördelen. Att på fullaste allvar hävda att det man tidigare sagt med sådan tvärsäkerhet var i en helt annan kontext, och att den nu genomförda kursändringen varit den egna politiken sedan urminnes tider.
Nästan ingen politiker tar idag en s.k ”svekdebatt” eftersom de aldrig medger det påstådda sveket.
* * *
Man kan blunda för ett problem. Låtsas inte se det. Flytta det ur det omedelbara synfältet så att man på riktigt inte ser det. Men så länge det inte är omhändertaget, delegerat eller löst, finns det kvar. Då är det bara en tidsfråga innan problemet inte bara gör sig påmint, utan dessutom blivit akut på ett sätt som inte längre låter sig skjutas upp.
Som idag.
* * *
Båda sopkärlen under diskbänken började bli fulla. Även om mitt luktsinne med tiden blivit allt sämre, visste jag att resterna efter våra senaste måltider snart skulle börja lukta. ”- Här skjuts inte upp någonting” tänkte jag och tog itu med det. Som vanligt satte jag i dubbla papperspåsar för det biologiskt nedbrytbara avfallet, och en recycled plastpåse för det vanliga skräpet.
De båda fulla påsarna satte jag precis innanför ytterdörren, så näste man (eller kvinna, eller hen) som gick ut kunde ta dem med sig. Problemet var inte löst, men flyttat utom synhåll från köket. Om inte påsarna snart gjorde som Elvis och ”left the building” borde lukten bli besvärande inom kort.
* * *
När jag hämtade min påtår noterade jag att det var tomt framför ytterdörren. Påsarna borta.
”Problem solved” trodde jag. Tills jag klev ut genom dörren och omedelbart trampade i en blandning av äggskal, kaffefilter och en kräm på fetaost. Blandat med en hel del annat. Medan jag skakade bort det värsta från skon såg jag ryggen på en kråka som flydde fältet.
Den kråka, kaja eller skata jag tidigare bjudit på bröd måste ha trott att detta bara var en fortsättning på min generositet. Och varför skulle han inte tro det?
* * *
Soppåsarna var ett problem. Jag flyttade det utom synhåll, men de befann sig fortsatt inom luktavstånd. De flyttades utom både syn och luktavstånd men utan att problemet var löst. Kråkan gjorde mig uppmärksam på detta.
Två saker har jag lärt mig denna morgon.
1) Att ett problem inte försvinner, bara för att det inte syns. Du måste lösa problemet, om du inte vill skotta matavfall från verandan med en snöspade. Ingen kommer att lösa det åt dig.
2) Om du inleder en relation med en kråka måste du inse att det krävs två för att dansa tango. Du själv, och kråkan. Ibland är det kråkan som för.
Matbordets nostalgi
(2026-04-30)
Det kan gå en vecka utan att jag upplever några egentliga händelser. Så plötsligt tycks allting hända samtidigt. Sett utifrån kanske det stilla livslunkandet bara knallade på, men min upplevelse - och det är trots allt den som skiljer vardagslunk från ”händelser” - är sådan.
Idag, till exempel. Redan när jag drack tretåren framför Nyhetsmorgon pratades det, både bönder och handlare uttalade sig, fantasipriser nämndes. Den numera obligatoriska studiokocken hade passande nog med sig ett kilo för minimal tillagning i direktsänd TV. Steffo och hans kvinnliga sidekick gladde sig i förväg. För oss vanliga dödliga borde det ännu dröja ytterligare någon vecka innan vi får se knölarna IRL.
Döm därför om min både förvåning och glädje när jag bland gula lökar, slanggurkor och importerade tomater får syn på en stor brun kartong fylld med någonting brunt och fortfarande jordigt.
Jag talar förstås om potatis.
Svensk färskpotatis.
* * *
Varje år finns det ett före, och ett efter.
Dagen då jag äter årets första svenskodlade potatis kommer å ena sidan åter varje år, men å andra sidan bara en gång varje år. Innan dagen har jag inte ätit årets färskpotatis, dagen efter har jag gjort det.
Grejen är att nypotatisen verkligen är en symbol. Tomater, jordgubbar, sparris, det mesta kan vi äta året runt. Visst är det skillnad på solmogna närodlade sommartomater och bleka, influgna holländska. Att köpa sparris direkt av odlaren istället för ”Import from Peru” på ICA är både trevligare och godare. Jordgubbarna ska vi bara inte prata om.
Men potatisen … när de små, hjälpligt borstade knölarna ligger rykande varma på tallriken, köket doftar av dillkvistarna som kokte med och några sillburkar ställts fram mest som alibi. Då står tiden stilla, klockan tar en paus. Minnen av de numera ganska många årens brytningstider, när de svenska åkrarna börjar släppa ifrån sig sin mat väller över mig.
Det går över.
Redan dagen efter är färskpotatisen normen - att komma hem från affären med höstpotatis i påsen är knappast ett alternativ förrän det faktiskt åter är höst. Vid det laget har man gradvis redan vant sig vid stora, mjöliga knölar som kostar en halvtimme att koka. Strax ligger de bleka holländska tomaterna i salladen som den naturligaste sak i världen och sparrisen kommer åter från Sydamerika.
* * *
Så dags drömmer jag i tysthet om när nästa års färskpotatis åter ligger jordig i grönsaksdisken. I sanning ”Worth waiting for.”
