Mina spellistor
Mina spellistor, explained
Namnen på alla mina listor anger en känsla mer än ett absolut krav för att platsa på listan. Några andra listor (som inte är delade här) heter ”Soft”, ”A Capella” och ”Boogie”. Att definiera vad som är soft eller boogie kan man diskutera en hel kväll över några öl, utan att bli särskilt mycket klokare - det är trots allt högst subjektivt. A Capella betyder att det är bara sång utan instrumentalt ackompanjemang, ändå kan man på några spår höra en trummis tassa med visparna, en basist lägga djupa toner och ibland ett piano klinka försiktigt.
Namnen på listorna är alltså ingen regel, utan mer beskrivning av en mood. (… heter det ”ett” mood …?)
Jazz
”Jazz” är kanske en av musikvärldens bredast omspännande genre beskrivningar. Allt från Scott Joplin ”The entertainer” via Count Basies ”Splanky” till EST ryms innanför det som kallas ”Jazz”.
Min definition av vad som är ”jazz” handlar om musikernas attityd, den mänskliga närvaron och ett visst mått av improvisation.
* * *
Min lista innehåller en del klassiska både musiker och låtar, en del smalare kuriositeter och några lite modernare stycken.
Med stigande ålder upptäcker jag att min smak drar mer mot ”basics” än mot experiment och nyskapande - men det är väl inget unikt.
* * *
I bilen gillar jag främst storbandsmusik i genren ”jazz”. Kan ha att göra med det lite sämre ljudet i även en bra bilstereo, där det behövs fyra feta trumpeter för att liksom tränga igenom vägbruset.
Gärna Count Basie, men Thad Jones är inte heller fel om man sniglar sig fram med en hastighet av 30 km/t i morgonrusningen.
I bastun är jag oerhört svag för Oscar Petersons trio inspelningar. Ett format där även basen hörs. Jag har inga egentliga idoler, men hade jag någon låg Oscar väldigt bra till. C-jam Blues är en återkommande favorit, men nästan allt han satt sina fingrar på låter så … Oscar Peterson.
- And that’s a good thing.
https://open.spotify.com/track/4aThNuFztJ15YremppiZUJ?si=s_fKL5GhRNu41WRoy30AUg
Growing up
Det dröjde fram till mitten av tonåren innan jag utvecklade en egen musiksmak.
Fram till dess hade jag varit ganska happy med att dels farsan, dels mina äldre bröder stod för musikvalet på familjens (enda) skivspelare. Ett musikval jag egentligen aldrig ifrågasatte.
* * *
Farsan hade ofta utländska gäster hemma. Ritualen var alltid densamma. Först bastu för herrarna, därefter öl och snacks iförda handdukar.
Efter påklädning gick man upp till vardagsrummet där kvinnorna väntade, och så serverades välkomstdrinken. Medan farsan på kryckig engelska orerade om hur trevligt det var att se gästerna hemma hos familjen Wennström, spelades musik.
Från sådana middagar har jag starka minnen av t.ex Ravels ”Bolero”, Vivaldis ”De fyra årstiderna” och soundtracket från ”Hair”. Längre stycken som just de båda förstnämnda har jag inte tagit med i min lista.
* * *
Min lista ”growing up” spänner från min första favoritlåt ”Hippy hippy shake” och framåt. Tio år gammal stod jag med en pinne som mikrofon och mimade till Swinging Blue Jeans, först nyligen fick jag klart för mig vad han egentligen sjunger i den allra första raden.
Sången är knappast representativ för vad jag lyssnar på idag, men nostalgi är nostalgi. Listan omfattar sex decennier med föränderlig musiksmak.
https://open.spotify.com/track/3rV13eMQR0G93DEYhpB09B?si=qrvU5kjdSNie4xg0r7twbA
Groove
Om du inte får feeling är det inte musik - bara ljud och läten. Groove är ett annat ord för feeling, i min värld.
För mig som basist är det ett självklart ord; det beskriver det tillstånd då jag ler mot trummisen och vi liksom blir en enhet. När vi hittar vår groove rullar det på lite av sig självt.
Bra gospel bygger ofta på en schysst groove, bland nyare artister sticker Cory Henry, Michael Blicher och Simon Oslender ut. Här groovas det något kopiöst!
Att både Oslender och Blicher spelar med samma trumlegendar Steve Gadd gör inte saken sämre.
* * *
Bengt ”väckarklockan” Janzon var gift med Mattiwilda Dobbs, färgad amerikansk sopran. Han jobbade som informatör på Medicinalstyrelsen, där min far var medicinalråd.
Mattiwilda i sin tur var barndomsvän med både Martin Luther King och Harry Belafonte,
När Belafonte deltog i en galaföreställning på Operan 1966 var mina föräldrar i publiken och fick träffa honom på en privat tillställning hos Bengt Janzon efteråt.
Skivan från konserten ”En gränslös kväll på Operan” inhandlades, mamma och pappa berättade målande om hur konserten var på plats..
Min favorit på skivan var ”Matilda”. (She take me money and run Venezuela.)
Funky
En del påstår att det var Miles Davis som uppfann, eller åtminstone definierade, funk.
Precis som jazz är det ett begrepp som svårligen låter sig ringas in med några korta meningar.
Om ”groove” betyder ett självgående beat och ”jazz” är en attityd, är ”funky” ett fyrkantigt äktenskap mellan de båda.
* * *
Grunden i all ”funk” är ett tydligt, nästan mekaniskt beat. Den första låt jag hörde som definierade funk för mig var ”Superstitious” av Stevie Wonder.
Min minnesbild är att jag hörde låten i programmet Oppopoppa med en ung Clabbe af Geijerstam som programledare.
Jag hade aldrig hört en clavinet tidigare, dess sprättiga beat golvade mig fullständigt. En del skulle kalla det ”soul”, andra ”mowtown”. Jag tycker det är ”funky” nåt så in i h-e.
* * *
Just Superstiton är en låt som passar in i flera av mina listor. Både Funky, Groove och Growing up är helt rätt kontext för den, just nu ligger den i två av dessa.
Mina listor är ingalunda statiska, kanske dyker den upp i Growing up om jag är på det humöret.
https://open.spotify.com/track/1h2xVEoJORqrg71HocgqXd?si=j90nl0hcSly3xYmq-0tNxQ