Trygves skrivarskola
Det kan förefalla mer än lovligt pretentiöst eller rent av förmätet, att jag - som inte ens är utgiven (än) - försöker lära någon annan att skriva. Frukta inte, spar dina lustiga kommentarer. Jag försöker inte skriva någon på näsan; den här ”skrivarskolan” är mitt möjligen primitiva sätt att själv komma underfund med skrivandets utmaning. Att jag tycker det är roligt att skriva, innebär inte med automatik att någon annan vill läsa det.
- Om ingen vill eller ens orkar läsa det jag skriver … för vem skriver jag då?
* * *
Förresten, ”skrivarskola” …? Egentligen handlar det mer om berättarteknik - inte sekreterarjobb.
Visirens dotter Sheherezade var en i raden av alla unga flickor som tvingades gifta sig med den grymme kungen Shahryrar. Han tillbringade natten med sin nya hustru, om morgonen lät han avrätta henne och tog sig sedan en ny nästkommande natt. När nygifta Sheherezade fördes till kungens sovrum för sin förmodat sista natt i livet, berättade hon en saga för kungen och såg till att det var som mest spännande just när morgonsolens första strålar trängde in. Kungen gjorde ett undantag och skonade hennes liv, eftersom han ville höra fortsättningen. Så fortsatte Scheherezade sitt berättande. Natt efter natt.
Varje kväll berättade hon klart sagan, varje natt började hon på en ny och varje morgon i gryningen lämnade hon kungen nyfiken på fortsättningen. Kungen lyssnade och greps av hennes spännande, underhållande men framförallt sedelärande berättelser. När hon berättat sagor för honom i tusen och en nätter hade kungen blivit en vis och god man. Han skonade henne, och gjorde henne till sin drottning. And they lived happily ever after.
Om vi bortser från synpunkter på ett samhälle där härskaren kan bete sig hur illa som helst, kan vi av detta kan lära oss betydelsen av en bra cliffhanger. Drivkraften för lyssnaren att få höra fortsättningen är grunden till allt bra berättande.
* * *
Nöten jag gång på gång försöker knäcka är hur jag skriver så en läsare ser och känner samma sak som grep mig när jag skrev. Hur jag förmedlar en känsla, vare sig det är lust, hunger, rädsla eller ilska.
Genom att försöka beskriva det, kanske jag själv begriper något. Som musiker med baselever, som flyginstruktör med pilotkollegor och som småbarnsförälder med ett barn som får vara med och steka pannkakor har jag upptäckt att jag alltid lär mig något nytt när jag försöker förklara för någon annan. På sätt och vis måste jag i den pedagogiska rollen börja om från början, med något jag tror mig redan kunna. Se problemet med nya, oerfarna ögon. Igen och igen.
- Denna ”berättarskola” är främst för mig, men Du är varmt välkommen att hänga med.
Recept på en text
Till att börja med; det finns inga lagar för hur du får skriva.
Ordet är verkligen fritt, obegränsat och helt utan förbud. Du får skriva hur du vill, om vad du vill. Go crazy!
Risken finns förstås att det du skriver blir felstavat och oläsligt, med tempus som hoppar så läsaren blir yr och upprepningar som får henne att lägga ifrån sig texten utan att ens fatta vad den handlade om. Byrålådan är förlåtande, är du nöjd med att texten hamnar där kan du sluta läsa nu.
Skriv precis som du känner, men … vill du att någon ska kunna läsa det du skrivit finns det en del enkla saker du bör beakta. Låt oss för enkelhetens skull kalla det ”regler”. Beprövade erfarenheter. Empiriska fältstudier. Icke tvingande, helt konsekvenslösa och till intet förpliktigande, men likt förbannat ”regler”. De flesta lika enkla som kloka.
Vill du därtill att den som läser din text också ska förstå vad du vill säga, tillkommer ytterligare regler. Lika frivilliga, lika konsekvenslösa, men också lika kloka. Lyckas du få någon att läsa och förstå, vill du kanske gärna att de läser texten till slutet. Att de inte suckar och lägger ner ditt manus redan efter några sidor … fler regler.
Ta nu inte så bokstavligt på dessa ”regler”. De är inte absoluta och finns inte där för att jävlas med dig eller göra skrivandet svårt - tvärtom; reglernas syfte är att underlätta och hjälpa dig skruva ihop en läsbar, fullt begriplig text som åtminstone någon mer än din snälla mamma kommer att tycka om.
- Det är ju det du vill, eller …?
* * *
Formaliserad text
När en utredare ska författa en haverirapport efter en flygolycka, finns en rad regler. De reglerna är på riktigt, till skillnad från de skönlitterära, mer estetiska reglerna. Rapporten följer ett givet protokoll som utredaren måste iaktta, en färdig mall.
Resultatet blir att varje haverirapport är den andra lik; medan flygplan, piloter, operatör, väder, luftrum, orsak och annat växlar är berättarformen intakt. För den vane läsaren blir det därmed så mycket enklare att ta del av, hen vet var hen ska söka givna uppgifter. Samma formaliserade uppställningar finns inom en rad områden, alla med samma mål; det ska underlätta både för den som skriver och för den som läser. Utredaren och läsaren kan koncentrera sig på relevant fakta.
* * *
Detsamma kan i viss utsträckning även gälla skönlitteratur, med den skillnaden att vi som läsare vill bli lagom överraskade. Om den ena boken följer exakt samma mall som den andra blir jag snabbt uttråkad. Jag vill känna igen mig tillräckligt mycket för att kunna ta emot det oväntade. Blir det för mycket nytt tappar jag snart fokus och sitter som en fågelholk utan att fatta någonting.
Nu läste jag själv mest serier under uppväxten, men de kioskdeckare och westernromaner som stod bredvid serietidningarna i Pressbyråns skyltfönster var alla ihopkokade efter samma formaliserade recept. Carl Barks äventyr med Kalle Anka följer ofta det antika grekiska dramat. TV deckaren Columbo vände sig alltid om, precis när han skulle lämna första mötet med den skyldige och sa ”- just one more thing …” liksom i förbifarten, när skurken just börjat andas ut. Till och med ”överraskningarna” i dramaturgin kom där man förväntade sig.
Så länge formen följs kan man vara avant garde med mycket annat. Svårigheten är att finna balansen mellan standardformulär 1A och den totala skrivanarkin. Lagom igenkänning blandat med lagom överraskning. Det är i utrymmet mellan de båda ytterligheterna den lustfyllda läsbara texten finns.
* * *
Musik följer oftast sina givna former. Visst finns exempel på kompositörer som experimenterat med form, tonalitet och annat men ingen påstår nog att Schoenberg, Varese eller Stockhausen skrev särskilt vacker eller lättlyssnad musik. Intressant, modernt, banbrytande - men inte ”vackert” i konventionell mening. Lyssnaren har ingen hand att hålla i när han översköljs av toner och klanger utan begripligt eller ens skönjbart sammanhang.
Miles Davis, Eric Satie och Weather Report däremot kom alla med något nytt - inramat av tillräckligt mycket ”gammalt” för att lyssnaren ändå skulle känna igen sig och förstå. Ta Miles låt ”So what” till exempel. Låten rörde sig i ett allom bekant harmoniskt universum, formen var traditionella A-A-B-A och fyrtakt rakt igenom.
Ändå var det helt nytt. Den tidigare så anonyma basen spelade melodin, de många krångliga ackorden lyste med sin frånvaro, den ”modala improvisationen” ersatte komplex harmonik. Som om killen vid grillen plötsligt blandade redan kända ingredienser på ett helt nytt sätt. För att kunna njuta, måste vi först förstå. Känna oss hemma och bekväma.
https://open.spotify.com/track/7azylXFRsebfrIoAtwfjaB?si=rTe5k6_pSOmtFPnpEqzjRQ
(Har du aldrig hört stycket förut; höj volymen, luta dig tillbaka och ge det tid.)
Det ”vackra” vädjar till referenser vi redan har.
* * *
Skruvar och muttrar
SAOL upplyser om vilka ”riktiga” ord vi har i svenskan och hur bokstäverna ska kombineras för att läsaren ska se det ordet. SAOL kan också hjälpa till så vi använder rätt ord på rätt plats, i rätt sammanhang.
Det betyder inte att du är tvingad varken att använda eller stava orden enligt SAOL, bara att det finns ett rätt och ett fel. Det är nu inte förbjudet att göra ”fel”, möjligen osmart, men det värsta som kan hända är att läsaren inte tycker om eller förstår det. Vill du skriva talspråk i en dialog, på dialekt dessutom, bryter du troligen mot SAOLs uppfattning om stavning - dina läsare kanske kallar det för ett stilgrepp och fattar precis.
Om inte läsaren ska irritera sig på språket behöver det vara korrekt, rättstavat och lagt på en nivå som harmonierar med innehållet. Haverirapporten exempelvis ska författas med ett strikt, formellt språk, fritt från subjektivitet och känslor. En dom i Tingsrätten ska använda korrekta juridiska termer, där till synes synonyma ord kan innebära en stor och viktig gradskillnad. Skriver man romance kan allt vad romantik heter utebli om språket är för styltigt.
En skönlitterär text blir mer vital om språket är varierat, medan samma variation i en rapport kan skapa förvirring. Texten i en rapport måste vara konsekvent, även om det medför ett tjatande av samma ord. Prosan blir lättare att läsa om meningarna inte är för långa, i en rapport blir meningarna så långa som sammanhanget kräver. Läsbarheten får stå tillbaka för sakinnehållet i den byråkratiska texten, medan den kan vara helt avgörande för berättandet. Rapporter läser man sällan av ren läslust, medan det oftast är tvärtom med skönlitteratur.
Värt att komma ihåg är att även om din text är perfekt grammatiskt, varje ord stavat enligt SAOL och varje skrivregel som finns är efterföljd med finess garanterar inte det att din text också är bra. Har du inget att berätta kan inga regler i världen hjälpa dig.
När texten blir poesi är svårt att säga generellt, men för mig är det nog när språket och det som förmedlas flyter ihop, som när smaker ”gifter sig”. Som då ett plus ett blir tre. Glögg, pepparkakor och blåmögelost är gott var för sig, om de kombineras blir det något helt nytt.
Hur simpelt och kitschigt det än må betraktas, är det poesi för mig.
Tio tips
1) Intrig
Det ska finnas en idé, en hisspitch eller oneliner.
Med en eller möjligen två meningar bör du kunna beskriva vad berättelsen handlar om. Du behöver inte räkna upp allt som händer, vem som lurar vem eller vilka som får varandra i slutet. Kan du inte mycket kort sammanfatta idén kommer inte en läsare heller att begripa vad det handlar om.
Din första idé bör väcka ett antal frågor. Vem är det som ska resa till Svalbard, varför, i vilket syfte och vad händer om resan inte blir av? Kan du svara på dem på ett sätt som väcker din egen nyfikenhet, kommer förhoppningsvis ett antal följdfrågor som ett eko. Vad finns på Svalbard, vad händer samtidigt i … Helsingfors … vem äger den gamla blå Amazonen som står felparkerad på Arlanda?
Frågorna - om du vill och kan svara på dem - bildar snart ditt synopsis.
2) Synopsis
Din ritning över den berättelse du strax ska börja skriva.
Ju mer detaljerat ditt synopsis är, desto lättare blir själva skrivandet. Det är när du konstruerar din historia som du får överblick, ser vad som behövs, kanske redan på idestadiet kan eliminera karaktärer som faktiskt inte krävs och tillskriva andra personer egenskaper som är nödvändiga för berättelsen.
3) Inledning
Varje resa börjar med ett första steg, sedan är man på väg.
Problemet är just det där första steget; det ska fånga läsarens uppmärksamhet, väcka nyfikenhet och därmed intresse. Knepen är många, det kanske vanligaste är ”in medias res” - att kliva rätt in i handlingen när något händer. Nödvändig information, miljöbeskrivningar, förklaringar, allt sådant går att komplettera i efterhand. Börjar vi med alltför detaljerade naturskildringar, ingående presentationer av huvudkaraktärerna och annan formalia - som i en haverirapport - tappar läsaren snart intresset. Action direkt fungerar för de allra flesta historier.
Det påstås att Ernest Hemingway - med en bakgrund som sportjournalist - gjorde metoden allmän. Hemingway förutsatte att läsaren redan kunde en del om det han skrev som reglerna för sporten, och kanske hade följt båda lagen under säsongen. Han gick direkt på berättandet, referatet av matchen. Läsaren kom på så vis till läktaren vid first base, där han kunde känna doften av gräs, spelarnas svett, pop corn och utspilld öl. Pang på rödbetan, liksom.
Ett annat vanligt knep är att inleda med en ”proleps”, en kort framåtblick. Att vi innan själva handlingen kommer igång får en glimt av vad som kommer att hända senare. Denna ”proleps” kan vara allt från ett helt kapitel till några rader. Första meningen i Gabriel Garcia Marquéz’s ”Hundra år av ensamhet” lyder; ”Många år senare, inför exekutionspatrullen, skulle överste Aureliano Buendia påminna sig den avlägsna eftermiddag då hans far tog honom med för att visa honom isen”
Genom en kort bisats har läsaren redan fattat vartåt det barkar. Nu gäller det att få reda på hur översten hamnar där, ”inför exekutionspatrullen”.
4) Mission
Det blir enklare att följa en berättelse om den har ett begränsat antal huvudkaraktärer. Om de i sin tur fyller olika, tydliga uppgifter i berättelsen, blir det ännu enklare att hålla isär dem. Välj inte heller alltför snarlika namn på dina karaktärer, om du inte vill att läsaren ska blanda ihop dem.
Deras uppgifter, deras ”mission”, behöver inte vara uppenbara för läsaren från start, men om författaren tar sig tid att presentera en person är det rimligt som läsare att förvänta sig någonting av denne.
5) Berättare
Det finns tre olika berättarperspektiv. 1) Jag, 2) en person i historien, eller 3) den allseende berättaren.
1) Att berätta ur ett ”jag” perspektiv har sina både för och nackdelar. Den mest uppenbara nackdelen är att berättelsen blir begränsad till det som sker i eller i omedelbar anslutning till jag-personen. Att kliva ur ”jaget” och berätta vad som händer på andra sidan kullen där ”jag” inte ser, låter sig svårligen göras med någon trovärdighet.
2) Att berätta ur en karaktärs perspektiv möter liknande svårigheter, även om berättarformen tillåter lite mer helikopterperspektiv.
3) Slutligen ”Den allseende berättaren” kan i princip ta sig de friheter som behövs. Ena kapitlet beskriver en scen i en ICA affär i Uppsala där en misstänkt snattare just tagits in på chefens kontor. Nästa kapitel utspelar sig hemma hos en tysk ornitolog i sin villa utanför Frankfurt. I kapitlet därefter möter vi den suicidale mannen i Knivsta som planerar sitt självmord.
Den allseende berättaren kan vara överallt, se allt, berätta allt. Men inte samtidigt, då blir det rörigt för läsaren. Glöm inte att du hela tiden talar till en läsare.
6) Stafett
Själv använder jag oftast en hybrid av 2) och 3).
I första hand är det en allseende berättare, men ur en given karaktärs perspektiv. Vem denna karaktär är låter jag växla från kapitel till kapitel, men undviker att hoppa från person till person i samma kapitel. Det skapar en sorts stafett där karaktärerna turas om att stå i centrum, vilket i sin tur kan bli både varierande och skapa tempo.
När ett kapitel med fokus på X avslutas med en cliffhanger, kommer ett kapitel med Y i centrum. Kapitlet avslutas också det med en cliffhanger innan nästa kapitel med Z i strålkastarljuset. Först i kapitlet efter återkommer fokus på X och frågan som hängt i luften får sitt svar.
Kompositionsmodellen gör att det aldrig står stilla. Frågor uppstår, andra får sina svar, framåtrörelsen stannar aldrig upp. Författarparet Ahndoril (pseudonymen Lars Kepler) använder genomgående det berättarknepet i sina böcker om Joona Linna. Dom är absolut inte ensamma om detta sätt att berätta, tvärtom skulle jag påstå att det nog är det vanligaste.
7) Spår
Ett vanligt grepp (som John Cleese beskrev i en intervju om ”Fawlty Towers”) är att ha parallella spår gåendes samtidigt. Dvs, där finns en huvudhandling, men vid sidan av den - och till en början helt frikopplad från huvudhandlingen - startar ett par tre andra handlingar. Spår som så småningom vävs ihop med huvudhandlingen.
Ju mer överraskande denna sammanflätning blir för läsaren, dess bättre.
8) Skriva på näsan
Göran Hägg skrev i sin bok "Författarskolan" väldigt fint om vikten av att involvera läsaren; Läsaren vill känna sig lite smart. En berättare utan intresserade lyssnare släpper bara ut en massa luft. Om jag som författare berättar allt, övertydligt och upprepat, innan läsaren fått en chans att "lista ut det" själv stänger jag henne ute. Hon förlorar snart intresset - eftersom hon inte känner att hon behövs.
Inte minst vid gestaltning är det viktigt att låta läsarens fantasi få vara med i skapandet av berättelsen. Istället för att med aldrig så väl valda adjektiv tala om hur svartsjuk en person är; låt honom säga och göra saker som avslöjar hans svarta blick och djupa harm. Läsaren kommer att förstå, men dessutom känna sig lite mer delaktig i berättandet.
Show, don’t tell.
9) Överdriv
Vardag har vi alla alldeles tillräckligt av. Medelmåttor och slätstrukna figurer omger oss överallt. För att karaktärerna ska bli intressanta behöver de sticka ut lite. En Lisbeth Salander, kommissarie Bäckström eller Bo Balderssons statsråd är sådana som förefaller osannolika - men inte omöjliga. Om inte Trump redan fanns på riktigt hade han varit en fantastisk antihjälte i en politisk satir eller komedi.
Våga ta i.
10) Upplösning
När berättelsen får sin upplösning är det optimalt om den kommer som en överraskning, samtidigt bör det för läsaren i efterhand framstå som åtminstone ganska logiskt. Läsaren måste acceptera det oväntade, gärna le lite förvånat, men helst landa i ett ”- Självklart!”.
Se då också till att knyta ihop eller avsluta alla trådar, lämna ingen hängandes i luften - om du inte planerar en fortsättning eller uppföljare förstås.
* * *
Läsbarhet
Jag upprepar mitt budskap; du får skriva precis hur du vill, strunta i alla regler, särskriva, byta tempus och härja runt. Var dock beredd på att din text kommer att läsas av en mycket smal krets, innan den hamnar i den numera elektroniska byrålådan där den sedan samlar damm. Om du däremot vill nå läsare utanför den närmaste familjen och mamma, är chansen större om du gör din text så läsbar som möjligt.
Skrivreglerna nedan är egentligen bara allmänt hållna tips - inte regler i ordets bokstavliga betydelse. Uttrycken ”ingen regel utan undantag” och ”undantaget bekräftar regeln” är väl värda att påminna om.
* * *
När man spelar musik i grupp känner man direkt både som musiker och lyssnare om det ”svänger”. Även om alla instrument är perfekt stämda, ljudet är bra, balansen optimal, akustiken fin och alla spelar helt rätt kan det ändå låta stelt, kryckigt och ansträngt. Medan den sjaviga, ensamma killen som sitter på en bänk vid Rådmansgatan tunnelbanestation med sin gitarr kan svänga oemotståndligt. Trots att gitarren saknar en sträng och har en spricka i locket, trots att rösten inte klarar de höga tonerna och trots att ljudet från tågen ibland dränker musiken helt.
Om musikerna har kul och levererar ett grundsväng, om det låter äkta övertrumfar det alla tekniska finesser. Samma sak gäller faktiskt det skrivna ordet - en text kan absolut svänga, berättarglädje kan både lysa igenom och smitta läsaren, en text med bra flow är lättare att ta till sig.
* * *
Kent Härstedt överlevde Estonia och skrev sedan boken ”Det som inte kunde ske”. Jag tror att även Kent håller med om att den inte är särskilt välskriven, tekniskt. Men den är gripande just för att den är äkta. Nu betyder inte det att man måste ha varit med om Gottröra, kriget i Ukraina eller mitt i stormen Gudrun för att kunna skriva en bok.
Det jag menar är att vi som inte har den typen av autencitet att luta oss mot, tvingas jobba så mycket mer med texten för att göra den så läsbar att det inte gör något om det är hitte-på alltihop..
Mina ”skrivregler” nedan är inriktade på ökad läsbarhet.
* * *
Skrivregler, ett axplock
- Undvik att börja många meningar i rad med samma ord.
- Undvik framförallt att börja många meningar i rad med ”jag”. (Alternativt ”han”, ”hon”, ”namn”.)
- Undvik upprepning av samma ord i samma eller efterföljande stycke.
- Titta på mina tre bullets ovan; upprepning av ”undvik” kan vara ett stilgrepp, men också bara tjatigt.
- Börja inte en mening med ”och” eller ”men”.
- Men våga göra undantag från regeln ovan när det behövs.
- Och är motiverat.
- Variera ditt språk.
- Finns synonymer - använd dem.
- Finns det ett vanligt ord och en mindre vanlig synonym som läsaren behöver slå upp - använd det vanligare.
- Finns synonymer som har flera betydelser och kan missförstås - var försiktig.
- Upprepning ovan av ”finns”. Fundera på om det var tjatigt eller funktionellt.
- Sär skriv inte. Autokorrekt lurar oss ofta att särskriva, men det är du som bestämmer vad som skrivs.
- Var noga med tempus - om du måste hoppa i tid; var då tydlig med att du gör det.
- Provläs texten högt. Du märker snabbt om något skaver.
- Om du själv måste läsa om en mening för att förstå den - hur tror du läsaren känner? ”- You wrote it, You read it!”
- Håll meningarna korta. Med Times New Roman stl 12: max två rader.
- Håll styckena korta.
- Håll kapitlen korta.
- Upprepning igen av ordet ”håll”. Tjatigt, eller funktionellt?
- Avsluta varje kapitel med en ”cliffhanger” - något som väntar på ett svar, en upplösning eller förklaring.
- Kapitlet efter en ”cliffhanger” handlar optimalt om något annat. Våga låta den hänga kvar ett slag.
- Våga variera tempot. Lågt tempo blir lätt segt. Högt tempo behöver pauser. Lagom är bäst.
- Variera inte tempo för mycket - blir det ryckigt tappar du läsaren.
- Variera Tricolon med två eller ibland fyra exempel.
- Om du skriver ett skämt, våga lita på läsaren; förklara inte sönder skämtet.