Blogarkiv 2025

(December 2025)

Jansons frestelse

Ingenting i matväg blir väl svenskare än den?

Fyra ingredienser - potatis, lök, ansjovis och grädde. Tillåtet är även ströbröd, kaviar, och med viss tvekan riven (Västerbotten) ost. Ändå kan den varieras på så många vis och de flesta har säkert sina egna preferenser. 

Själv vill jag ha strimlad (pommes alumette), fast potatis (amandine), lök som förstekts genomskinlig, grädde upp till ca hälften och Grebbestads ansjovis. Bakas i medelstark värme tills grädden kokat in och ytan är lite knastrig. Ströbröd eller ej spelar mindre roll, men det får inte bli ”dammigt” på ytan.

* * *

Ändå hotades det svenskaste som finns när skarpsillen plötsligt tycktes försvinna under 2025. Anrika Grebbestads rosa burkar lyste med sin frånvaro i butikerna, på dess vanliga plats låg istället gröna (!) burkar från samma firma. Enligt texten innehöll de ”ansjoviskryddade” fiskar, bara inte just ansjovis.

Det skrevs i media om bristen, annonser på blocket erbjöd burkar för tusentals kronor. Själv kom jag över ett antal visserligen små men fullt äkta rosa burkar i ett invandrartätt område där kunderna inte tycktes förstå vilken förmögenhet som låg i kyldisken. 

Jag köpte förstås det som fanns kvar.

* * *

Nu  behövde jag aldrig prova de där gröna nymodigheterna och vet alltså inte hur de smakar. Troligen smakar de väldigt likt - med handen på hjärtat är det ändå främst kryddningen som gör den svenska ansjovisen till … ansjovis. 

- Inte fan är det fisken i alla fall - den svenska ansjovisen är ju inte ens ansjovis.

* * *

”Engraulis encrasicolus” är det latinska artnamnet på ansjovis. Beställer man ”anchoveta” på snart sagt vilken hamnkrog som helst i Spanien eller Italien kommer det in tre-fyra sotade fiskar på ca två decimeter med skinn, huvud och ben. Fantastiskt gott, jag äter det alltid minst en gång vid varje resa till medelhavet. Riktig ansjovis hittar du troligen aldrig i svenska vatten.

”Sprattus sprattus” (det är inget skämt, Linne’ själv har givit den det latinska namnet) däremot är en liten oansenlig rackare som funnits ända uppe i Östersjön ”i alla tider”. Man har ätit den som den är, den läggs ibland in under både namnen ”brisling” och ”sardiner” men idag går det mesta till fiskmjöl (foder) och ansjovisproduktion.

* * *

Redan på vikingatiden - troligen långt innan - odlades och förtärdes lök i det Sverige som ännuinte ens fått sitt namn. Varken gränser eller flagga antydde nuvarande rike. 

Grädde har funnits så länge människan haft husdjur.

* * *

Potatisen kom till Sverige - som då hade både sitt namn, sina gränser och flagga - under sextonhundratalet. Först som en prydnadsväxt och så småningom - faktiskt under stort motstånd - spred sig växten långsamt över landet. Motvilligt odlades och åts knölen, men upptäckten att det var en utmärkt råvara till brännvin satte fart på odlandet.

Gustav Andersson var en salteriägare i Fjällbacka. 1842 uppfann han receptet på det vi idag känner som svensk ansjovis, ett för tiden helt nytt sätt att lägga in fisk. Sedan 1887 tillverkar Grebbestad ansjovis enligt Gustavs recept.

Sålunda fanns alla nödvändiga ingredienser till Jansons frestelse först i mitten av artonhundratalet. Första gången rätten beskrivs kring sekelskiftet hade den ännu inte fått sitt nuvarande namn. Första gången namnet finns dokumenterat är i titeln på en film från tjugotalet. 

Julbordsklassiker blir den först framåt sjuttiotalet. 

* * *
Mina dyrgripar till burkar håller sig över både påsk och midsommar, men tyvärr inte till kommande jul.

Risken är stor att hysterin upprepar sig.