NOVELLER
Här hittar du kortare texter.
Små vardagsnoveller på ca 1000-1500 ord, give or take. Det mesta är rent hitte-på, även om berättarperspektivet ibland är en ”jag” och vissa historier kan ha inspirerats av verkliga händelser. Till skillnad mot i mina längre berättelser har människorna i novellerna båda fötterna på jorden, i en ganska grå och fantasilös vardag.
En vit vecka
Det var när provsvaren från labbet kom, som stämningen plötsligt förändrades.
Nyss satt vi, två vuxna karlar i ungefär samma ålder, och diskuterade lite skämtsamt om hur man egentligen bäst blandar sin Dry Martini. Ska den skakas eller röras, vilken vermouth är bäst och är det ens tillåtet med ett vridet citronskal? Blir det inte en fruktsallad då?
Nu spände han ögonen i mig och talade med allvarlig röst, som om han vore min doktor eller något. Just det var han i och för sig, doktor Lingongren, och budskapet var visserligen inlindat men ändå brutalt.
- Har du funderat på att ta en vit vecka? frågade han som om det var någonting man gjorde.
- Det är ju början av juni, svarade jag undvikande. Inte ens i Åre finns det väl snö så här års?
- Dina levervärden är lite höga, sa han oberört. Om du håller upp med drickandet en vecka tar vi nya prover igen så ser vi hur du ligger till.
- En hel vecka? provade jag. Idag är det torsdag, du tänker dig resten av veckan … fram till och med söndag alltså …?
Doktor Lingongren såg surt på mig, som om han faktiskt menade en hel vecka.
- Måste jag börja idag?
- Du gör som du vill, svarade doktorn tålmodigt. Men om vi bokar in dig till en ny provtagning på måndag om knappt två veckor så får du lägga upp det hur du vill.
* * *
De höga levervärdena kunde tydligen ha flera olika förklaringar enligt Googles AI. Till exempel en pågående inflammation, väldigt hård träning, kraftig övervikt eller biverkningar av olika läkemedel. Det kunde också bero på högt eller bara frekvent intag av alkohol.
Visserligen hade jag ett hyfsat BMI, kände mig kärnfrisk och tränade regelbundet men knappast hårt. Några läkemedel andra än Alvedon eller Underberg använde jag inte. Ändå snöade doktor Lingongren genast in på alkoholen?
Lika bra att börja den vita veckan med en gång. Det vill säga imorgon, eftersom bastun i teorin redan var varm. Ingen bastu är komplett utan en iskall lager när man sitter och eftersvettas.
Jag kanske kunde avstå snapsen som var närmast obligatorisk till ölen, det vore nästan som att vara nykterist. Hade jag hört.
* * *
Efter att ha suttit på översta laven till en innertemperatur närmare medium-rare, spolade jag av mig i duschen innan jag hämtade en av de svagare ölen ur kylen. Nu är det som säkert alla vet så att öl är en väldigt social dryck; En öl vill ha sällskap.
Snart nog hade jag presenterat herr Urquell för herr Gösser, som strax fick möta herr Pripps. (Öl är oftast ”herr”, medan t.ex cider är ”fröken”.) Jag mådde därefter mycket bra och lovade mig själv dyrt och heligt att inleda den vita veckan redan nästkommande dag, fredag.
* * *
Fredag är ändå fredag - och vad är en fredag utan fredagsbubbel? En vanlig tisdag?
I full vetskap om att jag ännu hade tio dagar på mig innan den nya provtagningen hade jag inte ens dåligt samvete när jag lirkade loss stålgrimman på en välkyld Pol Roger och vred ur korken med ett festligt ”plupp”.
Det blev en fin fredag.
* * *
När lördagen övergick i eftermiddag insåg jag att om jag påbörjade min vita vecka redan idag, skulle den vara över två dagar innan provtagningen. Två dagar som inte skulle vara vita, därmed som vanligt. Risken att jag försämrade mina provsvar vore överhängande. Bättre då att starta vita veckan så sent som möjligt så att jag inte hann bryta den innan proverna togs.
Alternativet att vara vit två dagar extra - helt i onödan - kändes liksom fjäskigt. Lördagen fick bli som en vanlig lördag, dessutom hade vi vänner över på middag och vad skulle de tycka om att bli serverade hallonsaft? Hade vi bjudit in till barnkalas borde vi också ordnat med en fiskedamm, det hade vi nu inte.
* * *
Fast besluten att inte fjäska, förlöpte söndagen som lördagen. Måndagen kom med insikten om att det nu var exakt en vecka till nästa provtagning, och det allvar detta faktum medförde.
Vad är väl en vecka, om inte en modern och ganska subjektiv konstruktion av tiden? En ”vecka” kan vara sju dagar, vilka som helst. Det kan avse en arbetsvecka, som i sin tur kan vara förkortad av ilsket röda siffror i kalendern och upplysningar om att vi firar någonting de flesta glömt orsaken till ändå. Som pingsten. Vilken normal människa kan säga exakt varför vi är lediga på pingsten?
Om jag hade varit tolv år och haft sommarlov, då hade ”en vecka” varit en oändlighet. Om jag istället arbetat på kontor och det råkade vara Kristi Himmelsfärd, hade ”veckan” bestått av ganska få dagar om jag ”jobbat in” klämdagen. Då jag både druckit svagare öl och hoppat över snapsen åtminstone en gång, kunde man säga att jag ”jobbat in” minst en vit dag redan.
Den vita veckan fick anstå till tisdagen, tänkte jag beslutsamt, och fyllde rikligt med is i shakern. Margaritan jag skakade hade jag faktiskt jobbat in. Inget fjäsk här.
* * *
När jag passerade Systembolaget på tisdagen efter jobbet, och som vanligt styrde mina steg mot ölavdelningen, fick jag syn på några öl jag tidigare inte noterat. ”Weissbier”. ”Weiss” tänkte jag och frammanade under visst obehag min stränga tyskalärare från högstadiet, fröken Hedander. Ordnung müss sein! Visst betydde det ”vit” på svenska …? Vit öl. Medan jag höll den silvriga burken i handen försökte jag komma ihåg vad färgerna heter på tyska. Braun, Schwarz, Grün, Rot, Blau … und Weiss.
- Aber doch!
Gul kunde jag inte för mitt liv komma ihåg vad det heter, men jag kände mig så säker på de andra färgerna att Weiss helt enkelt måste vara vit. Låt den vita veckan börja! tänkte jag stolt och plockade ner en handfull av den vita ölen i korgen.
Efter bastun på tisdagen kunde jag konstatera att även om Weiss faktiskt betydde vit, var smaken inte densamma som en riktig lageröl. Inte skummade den som den borde heller. Att stå ut med Weissbier efter bastun en hel vecka vore nästan lika illa som att inte få någon öl alls, även om jag redan arbetat in en eller annan dag.
Med måndagen som inarbetad klämdag och tisdagen som med weissbier blev en vit dag, återstod nu en vanlig Kristi Himmelsfärdvecka. Jag kände mig nästan lite religiös.
* * *
Alla som har firat Kristi Himmelsfärd, påsk, midsommar, valborg eller vad som helst i Sverige vet att vet att sillen är närmast obligatorisk. En sill som behöver sin både öl och snaps. ”Kräver”, enligt Albert Engströms berömda affisch. (Även om det var till kräftorna är det inte mindre sant) Det är faktiskt bara att böja sig.
För att göra en lång historia vit snabbspolar jag till måndagens eftermiddag, då jag åter satt i besöksstolen hos doktor Lingongren och inväntade de nya provsvaren. Magkänslan var god, samvetet rent, kroppen kändes liksom lite fräschare. Jag tänkte inspirerad att jag kanske skulle ta vita veckor lite oftare framöver - det hade inte alls blivit den uppoffrande plåga jag föreställt mig utan tvärtom gått ganska lätt.
Lingongren hade just påbörjat en historia om en skotte, en rabbi och en bilförsäljare som klev in på en bar när han hajade till. Han avbröt sitt historieberättande och lutade sig fram mot skärmen.
- Nu ska vi se, sa han muntert leende. Provsvaren har kommit.
Medan han läste på datorn försvann leendet och han fick någonting allvarligt i blicken.
Le connessieur
Olof Ljung var lite av en vinexpert. Med sin känsliga näsa kunde han urskilja de allra svagaste dofter. Han identifierade druvor, klimatzon, jordmån och mycket annat med bara ett par sniff. Med ögat och slutligen munnen bekräftade han vad näsan redan berättat, ofta var han säker redan innan han smakat.
På så vis var han lika förtjust i att smaka riktigt dåliga vin som bra - det var själva pusslet att ringa in vinet som roade honom. Vad han kunde identifiera och vad han sedan tyckte om, var för honom två helt olika saker.
Olof älskade att briljera med metaforer, liknelser och både kemiska och poetiska uttryck. Inte en middag förflöt hemma hos honom utan att han entusiastiskt beskrev det vin han just serverade i färger, musikstycken, med dofter av sällsynta blommor och mer påtagliga lukter.
* * *
Dessvärre var hans förmågor att känna både smaker och dofter lika välutvecklade som hans empatiska förmågor var skrala. Totalt okänslig för hur det togs emot av den som både valt ut och betalat för det vin han utdömde. Hade det inte varit för hans älskvärda hustru Linda skulle inbjudningarna snart utebli helt och hållet och vännerna sluta komma på middagar hemma hos dem. Deras bekanta stod ut med Olof och hans raljerande, då hans fru var så varm och betagande.
* * *
När svågern Michael fyllde sextio var Olof och Linda bjudna på middag hemma hos honom och hans hustru Sara, tillsammans med ytterligare två par. En stora fest för sextio personer skulle hållas i hyrd lokal veckan efter med catering, billiga lådviner och inhyrd orkester. Kvällens middag var betydligt mer påkostad. Även om svågern fann Olofs mästrande ganska påfrestande, ville han ändå bjuda på någonting riktigt fint.
Michael stod i köket och ordnade med de sista förberedelserna. Precis när han skulle öppna det dyra rödvinet för att dekantera det, fick han syn på två tomma buteljer från föregående helg. De hade druckit ett italienskt vin med grannarna. Alldeles utmärkt vin för sin prislapp, men inte i klass med det Chateau Kirwan han just skulle öppna som betingade närmare tusenlappen.
En idé att testa om Olof verkligen var så duktig på vin som han ville förespegla formades i hans huvud. Testet kunde han genomföra på två olika sätt. Antingen hällde han upp det fina vinet i de betydligt enklare buteljerna. Eller så fyllde han de ”dyrare” buteljerna med ett enklare vin. Oavsett vilket skulle alltså vin och etikett inte stämma överens.
* * *
Välkomstdrinken serverades i vardagsrummet, med klassisk musik i och snacks. Stämningen var trevlig, samtalet flöt otvunget, skratten avlöste varandra. Strax flyttade sällskapet in i matsalen där Sara serverade halstrade pilgrimsmusslor. Michael slog en precis lagom kyld Chablis Premier Cru i glasen. Olof skärskådade buteljen noga.
- Vad tycker du om vinet Olof? undrade Michael och höll upp sitt glas till en skål
Innan Olof hann svara noterade Michael att hans syster Linda puffade sin man i sidan. Olof ryckte till med en min av ogillande och besvarade sedan skålen med ett tillkämpat leende.
- Mycket gott, sa han ansträngt. Bra temperatur.
Michael blev nästan lite besviken, men tänkte att Olof skulle få en ny chans till rödvinet. De fortsatte med samma Chablis till en ugnsbakad ripa med rostade rotfrukter. Innan Olof hann kommentera, föreslog Michael med en blick mot Olof att det kanske hade passat bättre med en Bourgogne.
Återigen var Lindas förekommande armbåge framme i sidan på Olof, med resultatet att han endast instämde nickande istället för att utveckla någon förmodligen dräpande kommentar om den Bourgogne Michael föreslagit. Eller om den Chablis de höll till godo med.
* * *
Så bar han stolt in huvudrätten, Beef Wellington. Medan den vilade, reste sig Michael och hämtade rödvinet från köket. Mycket noga dolde han etiketten med en handduk då han serverade. Huvan på buteljen var blå, flaskan saknade gängor för skruvkork. Vid en hastig blick kunde den misstas för en butelj Chateau Kirwan.
Han slog sig ner på sin plats igen när alla gäster fått rödvin. Utan att släppa greppet om buteljen, höjde han sitt glas med den lediga handen och hälsade sina gäster välkomna. Belåtet såg han i ögonvrån hur Olof fixerade buteljen med blicken, i väntan på att Michael skulle ta bort sin hand.
- Vad säger du om vinet Olof? frågade Michael när de alla satt ner sina glas. Är det fylligt nog för att passa till oxfilé tror du? Handen och handduken dolde alltjämt etiketten.
- Intressant, sa Olof med en begrundande min och blicken fokuserad på sitt glas.
Han sköljde runt vinet i glaset, höll det mot ljuset från kandelabern, studerade hur vinets ”tårar” långsamt rann ned längs sidorna, doppade sin näsa djupt och smakade ännu en gång. Han drog in luft med ett sörplande ljud, doftade igen, innan han satte ner glaset och såg direkt på Michael med fast blick.
- Bordeaux, sa han lugnt och bestämt. En nästan mogen Bordeaux, fortfarande i sin ungdom. Den kan bli något fantastisk när den blir stor.
- Tycker du om det? frågade Michael.
Linda såg uppfordrande på sin man.
- Jag tror det kommer att passa bra till maten, sa han diplomatiskt med en försiktig blick på sin fru.
Michael vred buteljen så att etiketten vändes mot Olof, innan han tog bort handen. Nästan demonstrativt vände han sig sedan mot sin bordsdam och inledde ett samtal om vädret. I ögonvrån kunde han se hur Olof förbryllat läste etiketten, doftade på sitt glas, smakade igen för att sedan åter studera etiketten. Helt klart hade Olof myror i huvudet, vilket gladde Michael oerhört.
- Ursäkta mig Michael, sa Olof efter några minuter med bekymrad min, det här stämmer inte.
Michael var inne i en inte särskilt intressant diskussion om ”Bäst i test” på TV4 då Olof avbröt. Han tystnade och vände sig mot honom och försökte se ut som om han blivit abrupt avbruten i något viktigt.
- Vad stämmer inte? frågade han torrt.
- Vinet, sa Olof och höll fram sitt glas som om vore det ett bevisföremål.
- Hur menar du? frågade Michael och hade svårt att dölja sin glädje. Är det inte rött nog?
- Det här vinet är helt klart en Bordeaux, sa han allvarligt.
Michael såg honom i ögonen en stund, sedan tog han upp buteljen som stod på bordet och studerade etiketten med uppenbar misstro.
- Vinet som fanns i flaskan är gjort av Barbera, förklarade Olof. En druva som inte odlas i Bordeaux.
- Jaha …?
Michael låtsades läsa på flaskan baksida, som om han kontrollerade det Olof påstod.
- I det här glaset finns inte en enda Barbera druva, sa Olof långsamt. Däremot både Cabernet Sauvignon och Merlot. Kanske fler druvor, men dem är jag ännu lite osäker på. Men typiska druvor för Bordeaux. Inte Italien.
- Så du säger att Systembolaget lurat mig? frågade Michael roat. Eller kanske vinbonden har gjort fel? Kan han ha plockat lite från grannens odling av misstag, utan att märka det?
- Jag hör att du inte tror mig, sa Olof allvarligt, men det som är i glaset är inte det vin som etiketten påstår. Inte ens i närheten, jag skulle säga att det är minst hundra mil mellan vinodlingarna.
- Så vad påstår du att det är för vin …? utmanade Michael med ett nästan hånfullt leende.
- Jag säger - nej jag konstaterar - att det måste vara en Bordeaux, sa Olof. En bra Bordeaux faktiskt.
De andra samtalen runt bordet hade tystnat, alla följde nu diskussionen mellan Olof och Michael. Några av gästerna doppade näsorna i sina egna glas, som om de ville dubbelkolla om det kunde ligga någonting i det Olof påstod. Linda försökte förgäves armbåga sin man till tystnad.
- Jaha? sa Michael.
- Allt tyder på en riktigt bra Margaux, fortsatte han medan han snurrade på glaset.
- Nyss sa du Bordeaux, invände Michael.
- Margaux är en kommun i Bordeaux, sa Olof torrt och förde glaset till näsan med slutna ögon.
- Du har säkert ett årtal också … sa Michael syrligt.
- Alkoholhalt, syra, mognad, fyllighet, tanniner, utseende säger 2016, svarade Olof tvärsäkert .
- 2016? frågade Michael med irriterat tvivel i rösten. Du gissar på 2016 …
- Årtalet är ingen gissning, sa Olof sakta. Om jag har rätt i allt det andra, är årtalet ett faktum.
Det var alldeles tyst kring bordet. Michaels leende var något mer ansträngt, Olof såg stridslysten ut som om han ville driva diskussionen vidare. Uppenbarligen inte beredd att acceptera etikettens uppgift om vad de drack. Tystnaden bröts till slut av Linda som viftade bort det hela.
- Alla har rätt till en åsikt, sa hon med ett blick mot sin man.
- Det är ingen åsikt, svarade han trotsigt.
- Jag sa att alla har rätt till en åsikt, upprepade hon med ett tonfall som inte tolererade ytterligare invändningar.
Först när Olof signalerade att han inte skulle stå på sig, vände hon sig mot Michael.
- Käre storebror, sa hon med ansträngt tonfall. Tack så hemskt mycket för denna middag. Du har överträffat dig själv med både mat och dryck, vi ser redan fram mot efterrätten. Skål och grattis!
Hela sällskapet förenades i en skål till värdparet och sjöng sedan ”Ja må han leva” i minst tre olika tonarter. Samtidigt. Efter att ha hurrat fyrfaldigt återupptogs snart samtalen runt bordet. Inom kort var stämningen åter lika lättsam som den varit innan diskussionen om vinet, med samtal om olika TV program, korkar på PET flaskor, Ukraina och ränteläget. Den ende som satt tyst var Olof.
* * *
Ost, efterrätt och kaffe med tårta i vardagsrummet serverades alltmedan ljudvolymen steg. När det så småningom var dags att gå hem, drog Olof Michael avsides.
- Du måste tala om för mig vad det var med vinet, väste han. Det var inte ett italienskt vin vi drack.
- Kanske inte, sa Olof med lurig min.
- Säg att det var Bordeaux, vädjade Olof oroligt.
- Det var Bordeaux, svarade Michael torrt efter en kort stunds eftertanke.
Olof drog en suck av uppenbar lättnad, men behöll den rynkade pannan.
- Chateau Kirwan? sa Olof tvivlande. Chateau D´Issan?
- Nej, upprepade Michael irriterat och tittade bort för att inte möta Olofs blick. Jag ville se om du märkte någon skillnad så jag bytte ut vinet i buteljerna mot ett billigt Bordeaux, minns inte ens namnet men det var en Bordeaux Superieur.
- Superieur …? upprepade Olof klentroget.
- Du identifierade Bordeaux, sa Michael med illa dold irritation, borde du inte vara ganska nöjd med det?
Linda fick syn på de båda männen. Med en klar misstanke om vad de diskuterade, drog hon bryskt sin man till sig och förklarade att de nu behövde ge sig av hemåt. Olof skakade oförstående på huvudet och följde motvilligt med henne.
- Vad handlade allt det där om? frågade Michaels fru Sara när gästerna gått och de bar ut disk och glas till köket.
- Den där jäkla Olof, sa Michael surt, han prickar ju alltid in vinet. Jag hade tänkte sätta honom lite på pottkanten.
- Jaha, sa hon. Hur tycker du att det gick då?
- Dåligt, sa han med tydlig besvikelse. Han prickade in det jäkla vinet.
- Det var väl skickligt gjort, sa Sara och stannade upp med en häpen min.
- Men det vill förstås jag inte ge honom.
- Jaha, svarade hon förvånat. Han är ju duktig på vin. Kunde du inte bara berömt honom?
- Till och med årgången tog han, fräste Michael irriterat medan han bar ut de sista vinglasen till köket. Till och med årgången. Bortkastade pengar.
En dag på jobbet
Flygkapten Allan Nilsson checkade in i sin iPad, strax innan lunchtid en fredag i början av september. Hans enda flygning för dagen presenterades. Någon egentlig hänsyn till önskemål togs normalt inte när schemat sattes ihop, just denna fredag hade han önskat sig en kort flygning med både in och utcheckning innanför kontorstid. Kanske var det för att dagen ändå var lite speciell mitt i all sin vanlighet, som han fick igenom önskemålet.
Jämfört med att checka in klockan 05:00 för att flyga Kanarieöarna tur och retur var dagens insats oförskämt lindrig. En flygning till Teneriffa till exempel tog runt sex timmar, enkel väg. Med incheckning, markstopp och annat översteg en sådan arbetsdag fjorton timmar, istället för de knappa fem timmar som nu låg framför honom.
* * *
En gång i tiden hade incheckning skett vid en disk, bakom vilken en levande människa satt, bokförde närvaro och berättade vad dagen skulle omfatta. Avprickningen skedde med bläckpenna i en lång lista. Fanns ändringar i det schema som gavs ut en gång i månaden meddelades det antingen per telefon, eller personligen vid incheckningen. En flaska whisky till trafikvakten någon gång ibland kunde också göra underverk med schemat. Kanske inte ett helt rättvist system, men på sitt sätt förutsägbart.
Därefter hade han tillsammans med sin kollega för dagen samlat in väderunderlag, kartor och annat som behövdes för att planera flygningen. Alla nyckelfunktioner fanns då samlade inom röstavstånd i den händelse man behövde veta någonting. Kommunikationen gick direkt, öga mot öga, eller möjligen med hjälp av en fast telefon. Allan blev lite nostalgisk när han tänkte tillbaka. Allt hade förändrats, om det också blivit bättre var han inte helt säker på.
* * *
Med tiden hade datorer och internet gjort sitt intåg, nu skedde snart sagt allt på elektronisk väg. I sin iPad kunde han se vilken flygplansindivid han skulle ha, om det hade några tekniska anmärkningar, vilka som ingick i besättningen och om det var något särskilt med lasten, det vill säga passagerarna. Inga kungligheter eller V.I.P, ensamåkande barn, fångtransporter, ledarhundar eller rörelsehindrade fanns registrerade.
Det såg ut att bli en högst vanlig flygning i ett helt flygplan, båda vägarna.
Drygt halvfullt flyg ner till Göteborg med nästan hundra passagerare, överbokat med fyra tillbaka till Stockholm. Ingen hade frågat om att få sitta i cockpit, jumpseat var ändå upptaget av hans hustru Margareta som skulle följa med båda vägarna. Hon hade tagit ledigt från jobbet dagen till ära.
Färdplanen presenterade den väg som lämnats in till flygkontrollen, vilka höjder man skulle flyga på, alternativflygplats och vilken mängd bränsle som behövdes för att räcka till alltihop. Den slutliga mängden bränsle bestämde han som kapten.
Det var stor skillnad mot när han var nybakad ung styrman. Då gjorde piloterna hela planeringen själva, valde färdväg och alternativ, värderade vindar och flyghöjd och beräknade totalvikten innan de räknade ut den erforderliga bränslemängden. Naturligtvis behövde även dagens piloter förstå hur beräkningen gick till, men själva arbetet gjordes av dispatch som i sin tur använde datorer. Och meddelade piloterna via iPad.
* * *
Styrmannen hade han aldrig arbetat med tidigare. Även om han vid det här laget hade flugit med de allra flesta av bolagets piloter kunde det dröja åratal innan man sågs igen. Styrmannens namn ringde inte i någon klocka. Allan hade meddelat honom - elektroniskt, förstås - att hustrun följde med på jumpseat i cockpit och att de skulle träffas ute vid flygplanet.
Pursern som han kände igen till både namn och den bild som visades i crew systemet, var han inte heller närmare bekant med. Hela kabinbesättningen kom från en annan flygning under förmiddagen, de skulle sammanstråla allihop vid gate inför avgång. De tre tjejerna i kabinen utöver pursern var nyanställda, han hade inte sett någon av dem tidigare.
På den tiden Allan började i flygbranschen var det inte ovanligt att kabinpersonal stannade kvar till pension. De sökande var fler, man anställde folk med arbetslivserfarenhet hellre än ungdomar direkt från gymnasiet. Arbetet var välbetalt i ljuset av att det inte krävdes någon egentlig utbildning, även om bakgrund som sjuksköterska och polis värderades högt. Ledigheterna var längre, arbetsdagarna kortare och man arbetade få helger eftersom affärsfolket inte flög då.
Skattefria traktamenten kryddade lönen, möjligheten att komma ut i världen lockade. Hotellen var genomgående lyxiga, stoppen utomlands kunde vara flera dagar. Personal på flygbolag fick resa i mån av plats till nästan ingen kostnad alls. Eftersom det var dyrt att flyga reguljärt fanns nästan alltid ledig plats ombord vilket gjorde biljetterna väldigt användbara.
Lönen är sämre idag, speciellt vägd mot den ökade arbetsinsatsen. Traktamentet beskattas och man arbetar tre av fyra helger. Ledigheterna är kortare, dagarna längre, arbetstiderna mer extrema, hotellen numer i lägre budgetklass och standby biljetterna kostar nästan som bokningsbara lågprisbiljetter men utan några garantier. Fördelarna med att arbeta inom flyget har plötsligt blivit färre.
Glamouren lyser numer med sin frånvaro.
* * *
Solen sken från en blå himmel denna fredag, temperaturen var behaglig för att vara i början av september och det blåste nästan ingenting. Vädret i Göteborg hade han redan tittat på hemma innan han åkte till Arlanda, det var om möjligt ännu bättre. Både start och landning i fullt dagsljus, med god sikt och nästan ingen vind. Det fanns förutsättningar för en fin flygtur.
De åt en lång lunch på en restaurang inne i avgångshallen. Sedan vandrade de bort mot gate och sammanstrålade med besättningen. Allan och styrmannen tittade igenom planeringen, enades om bränslet och meddelade tankbolaget. Strax kom deras flygplan in från en annan flygning. Efter att alla passagerare och besättningen debarkerat tog de över luftfartyget och började preparera medan städning, lastning, catering och tanknings personal gjorde sitt. Urverket kring avgången snurrade på som inför vilken vanlig flygning som helst.
En halvtimme senare lyfte de mot Göteborg.
* * *
* * *
Han slog igen loggboken som tusentals gånger tidigare, hängde upp hörlurarna på kroken i taket och körde stolen till sitt bakersta läge innan han reste sig. Säkerhetsbältet lade han snyggt och prydligt tillrätta i stolen åt nästa kollega, sträckte lite på ryggen och tog sedan sin pilotväska.
Allan lät blicken svepa över cockpit en sista gång, innan han satte på sig mössan, knäppte kavajen och klev ut genom dörren.
- Tack för turen, sa pursern. Vi blir kvar ombord, vi ska vidare till Oslo med samma flygplan om drygt en halvtimme.
- Tack själva, sa Allan och klev ut genom flygplansdörren.
- Vi ses, sa pursern.
- Kanske det, sa Allan med ett vemodigt leende. Kanske det.
Han vinkade till de tre tjejerna i kabinbesättningen som stod mitt i flygplanet vid nödutgångarna och pratade, de vinkade glatt tillbaka. Margareta stod beredd med sin mobiltelefon utanför flygplanet. Allan som annars högst ogärna var med på arrangerade bilder, stannade till i dörröppningen och lät sig fotograferas. Till Margaretas förvåning log han rätt in i kameran när hon tog sina bilder.
En anonym pilot klev ut ur skuggorna och lämnade flygplanet utan att lämna minsta spår. Det sägs att den pilot som kliver ur ett helt flygplan efter sin sista flygning och hör folk fråga; ”- Vem fan var det där?” har lyckats hålla sig utanför rampljuset och därmed haft en lyckad karriär.
* * *
38 år som flygare var till ända, i det han promenerade upp genom röret från flygplanet till ankomsthallen. Iförd sin uniform syntes det förstås inte utåt att han numera var pensionär. Hand i hand promenerade de genom den stimmiga flygplatsen, där var fullt med folk som vanligt. Genom de stora fönstren skymtade höstsolen symbolisk från den alltjämt klarblå himlen. Träden som skymtade bortom bana 01 vänster skiftade i gult och rött.
Precis som han hade önskat blev det en ”helt vanlig dag” på jobbet.
Även om det råkade bli hans sista.
Katten
Maja hade bott hos Linda på Sigtunagatan sedan i fredags eftermiddag, nu var hon spårlöst försvunnen.
Linda andades häftigt med tom blick, ännu återstod det ett par timmar innan Karin kom för att hämta henne. Båten skulle lägga till först under eftermiddagen. Desperationen var inte långt borta, hon hade faktiskt inte en aning om vad hon skulle ta sig till. Hur Karin skulle reagera om inte Maja vore återfunnen tills dess ville hon inte tänka på.
- Det var inte ett alternativ.
En hund hade lystrat till sitt namn, man hade kunnat ropa på den och med lite tur fått den att komma. Med någonting gott i handen - till exempel en skinkskiva eller köttbulle - hade den säkert kommit hela vägen fram till henne, dreglandes och med hårt viftande svans. Hundar var alltid intresserade av mat enligt hennes erfarenhet.
Men en katt …? Den kom väl bara när och om den alls behagade, inte när någon ropade dess namn eller försökte locka med en strömming.
* * *
Hon hade gjort precis som Karin sagt, och noga sett till att katten inte kunde komma ut själv. Helst inte alls.
En stinkande låda stod i badrummet med dörren ständigt på glänt för att katten skulle kunna uträtta sina behov när hon ville. Genom den öppna dörren spreds den skarpa doften i hela lägenheten. Räcket på balkongen var visserligen högt men katter kunde både klättra och hoppa. Dörren till balkongen hade varit stängd hela helgen.
”- Maja är en innekatt”, hade Karin förmanat.
Lindas lägenhet låg på bottenvåningen. En halvtrappa ned var ytterdörren till trapphuset. När det ringde på dörren vid elvatiden, bar Linda fortfarande pyjamas. Då hon öppnade dörren stod ett par i femtioårsåldern utanför i sällskap med en mer än lovligt blek jäntunge. Flickan kunde inte ha varit mer än tolv. Alla tre bar de gråa kappor, mamman och den förmodade dottern var osminkade och utstrålade grå, tung tristess. Mannen bar en brun portfölj och hade en bunt papper eller möjligen tidningar i handen. ”Vakttornet” såg hon att det stod överst.
Precis när Linda insåg att de var från Jehovas Vittnen och hon gjorde sig beredd att dra igen dörren, smet katten förbi henne, mellan benen på den gråklädda kvinnan och nedför halvtrappan. Som om Murphy precis den dagen ville påminna om alltings inneboende jävlighet, stod förstås ytterdörren en trappa ned öppen. Katten for ut genom den öppna dörren och försvann sedan kvickt runt hörnet.
* * *
Linda rusade förbi Jehovas medan hon muttrande några kraftuttryck av den blasfemiska sorten, flög nedför trappan efter katten som förstås redan var borta. När hon kom ut på gatan och desperat spanade åt alla håll såg hon inte skymten av kattaset. Hon ropade symboliskt några gånger, innan hon kände höstvädret krypa in under den tunna pyjamasen och påminna henne om att hon var oklädd. Med huttrande axlar stängde hon ytterdörren och gick halvtrappan upp till sin lägenhet där dörren fortfarande stod öppen på vid gavel.
Den grå familjen var också borta, hon hörde hur de blev bryskt avvisade av någon på andra våningen som skällde på dem för att de släpade med sitt stackars barn på frälsningståget. Inte ens Jehovas skulle kunna frälsa henne från det helvete som väntade, om hon inte hittade katten. Snabbt fick hon på sig byxor, tröja och jacka utanpå pyjamasen, innan hon klev i skorna och gav sig ut för att leta efter Maja.
* * *
Planlöst gick hon några varv runt kvarteret, spanade upp i träden, men inte ett spår av någon katt. I flera timmar letade hon. Från Sigtunagatan vandrade hon mer eller mindre planlöst ända till Odenplan, där vände hon och tog Observatoriegatan tillbaka mot Vasaparken.
Nu stod hon förtvivlad och uppgiven på Dalagatan, mittemot Vasaparken, och visste varken ut eller in. I brist på andra idéer stoppade hon några som gick förbi och frågade om de sett en katt, men insåg snart att det inte var en väg mot framgång. Antingen låtsades de inte höra och gick bara snabbt förbi som om hon vore en tiggare. Många påstod sig inte ha sett någon katt alls, medan andra hade sett massor av alla möjliga färger och sorter. Ingen av informationerna hjälpte henne på något vis.
Plötsligt skymtade en snabb skugga i parken. Någonting rörde sig snabbt över den höstbruna gräsmattan och försvann in bakom ett träd. Linda hastade över gatan precis bakom en skåpbil som körde förbi i hög fart, kryssade sig fram mellan de få motionärer, barnvagnar och flanörer som trotsat gråvädret och småsprang mot trädet där katten försvunnit.
* * *
Hon kom fram till trädet, inte skymten av någon katt syntes. Efter att ha gått två varv runt trädet lät hon blicken svepa över parken och upp i trädet. På en gren något över hennes räckvidd satt en gråspräcklig katt och såg så ointresserad ut som bara en katt kan. Hennes röda halsband var inbäddat i den tjocka pälsen och syntes inte, men det var ingen tvekan om att det var Karins katt.
”- Maja!” ropade Linda lättad.
Katten visade inte med en min om hon vare sig hörde, såg eller ens brydde sig. Där hon satt fattades det ett par decimeter för att Linda skulle nå henne, men den parkbänk som stod bara en bit från trädet kunde kompensera för hennes brist i egen längd. En man i orange träningsoverall sprang just förbi, Linda stoppade honom och bad om hjälp.
* * *
Mannen såg något besvärad ut och tittade otåligt på sin armbandsklocka. Då Linda syrligt påpekade att han ju såg ut att vara intresserad av träning, hjälpte han henne till slut under lite grimaserande. Tillsammans lyfte de parkbänken fram till trädet, sedan joggade han surt vidare med blicken fäst vid sitt armbandsur. När hon ställde sig på den fick hon tag i halsbandet runt Majas hals, och lyfte varsamt ned henne. Tårarna rann längs hennes kinder, hon överväldigades av lättnad.
Med ett nästan krampaktigt tag om det röda halsbandet i läderimitation bar hon sedan hem katten, och släppte först när dörren till lägenheten var ordentligt stängd. Katten såg på henne en stund, innan den lugnt lommade fram till soffan och hoppade upp. Inom sekunder såg det ut som om den sov,
* * *
Karin ringde på ett par timmar senare, Linda hade torkat tårarna, tvättat ansiktet och samlat sig. Katten hade flyttat sig till korgen och intresserade sig inte för någon av kvinnorna. Karin berättade ivrigt om båtresan på det blåsiga havet, helgens äventyr med SPA bad, det lyxiga hotellet och all mat de frossat i. Katten låg försjunken i djup sömn och tycktes helt ointresserad.
”- Janne sitter i bilen och väntar”, sa Karin ursäktande efter en stund, ”jag måste nog skynda mig lite.”
”- Gör det gumman så får vi ses snart igen”, sa Linda. ”Vad synd att han inte kunde komma med upp, det hade varit kul att träffa honom.”
”- Det finns ju ingen parkering!” utbrast Karin nästan anklagande men med ett leende. ”Vi körde runt säkert tio minuter, innan vi insåg att det var löjligt. Det får bli en annan gång.”
* * *
Den illaluktande kattsanden tömdes i en soppåse som Linda sedan omsorgsfullt förslöt. Karin packade ner påsen med ren kattsand, kattmat, matskål och kattens leksaker i en stor väska tillsammans med den hopvikbara korgen. När Karin tog korgen flyttade sig katten motvilligt till soffan där den sjönk ihop som om den fått punktering. Så satte hon ner alltsammans i kattlådan. Därefter öppnade hon transportburen för att sätta in katten.
”- Kom Maja”, lockade hon.
Katten reagerade inte, det såg ut som om hon sov igen.
”- Kom Maja, vi ska åka hem nu.”
Inte en blick bevärdigade hon Karin med.
Karin tog ett resolut tag om katten för att lyfta in henne i buren, men plötsligt stannade hon upp i rörelsen. Med kritisk blick undersökte hon Maja, lyfte på svansen och tittade noga. När hon granskat rumpan på katten ingående en stund lyfte hon blicken och tittade på Linda med en förbryllad min.
”- Det här ser ut att vara en hankatt”, sa hon torrt.
Rendezvous
Det var bara ett helt kort ögonkast, två blickar som möttes i vimlet.
* * *
Ingrid hade arbetat över en halvtimme, nu var hon mest trött och längtade hem till sin lägenhet, soffan och några upptinade rester till middag framför TV;n. Just nu följde hon ”Emily in Paris” med blandade känslor. Även om hon egentligen tyckte det var en ytlig och banal serie och nästan skämdes lite över att hon tittade på den, kunde hon inte låta bli. Det glättiga liv Emily levde i TV serien fascinerade och trollband henne. Framförallt var det en förförisk kontrast mot hennes egna liv.
Hon stod nu och väntade på linje 18, det började knäppa i rälsen när tåget närmade sig stationen. I tunnelns öppning skymtade elblixtar, snart hördes själva tåget där det skramlade fram mot Hötorget. Hennes blick svepte från tunneln över folkmassan och stannade helt plötsligt vid en man. Han stod kanske trettio meter ifrån henne, en dryg vagnslängd bort.
Hon kunde inte minnas att hon någonsin sett honom förut, men fastnade på något vis med blicken. Ett ögonblick trodde hon att han kunde vara en kändis, men det var omöjligt att placera in honom i något bekant sammanhang. Stilig på ett klassiskt vis, klädd i en enkel grå rock såg ut han att vara i hennes egen ålder. Han stod med ansiktet mot henne med blicken ner mot golvet på perrongen. Efter att hon närmast stirrat på honom i några sekunder lyfte han plötsligt blicken och såg rakt in i hennes ögon.
Ingrid rodnade omedelbart som om hon blivit ertappad eller avslöjad med någonting, men kunde inte förmå sig till att titta bort. Hennes puls slog hårt, hon höll andan. Deras blickar skar som en laser genom den fuktiga luften nere på perrongen under Stockholm. Mannen log varmt mot Ingrid efter några sekunder, precis när tåget rullade in. Hon log tillbaka med blossande kinder.
* * *
Tåget från Hässelby Strand rullade in på Hötorgets station och stannade med klagande bromsar vid den fullpackade perrongen. Den tungt påpälsade folkmassan ombord tryckte otåligt på redan innan dörrarna öppnades och släppte ut dem som ville kliva av. Stressade resenärer armbågade sig grymtande ut från tåget mellan dem som ville kliva ombord.
Så satte sig folkmassan på perrongen i rörelse mot tåget, Ingrid höll på att bli omkullvält av de som tryckte på bakom henne. När hon återfått balansen och tittade upp var mannen borta i vimlet. Efter en stund var hon ombord på tåget, alla sittplatser var upptagna. Folk trängdes kring stolparna i vagnen för att ha någonting att hålla sig i när tåget krängde.
Avståndet mellan dem båda på perrongen placerade dem i olika vagnar, genomgången mellan vagnarna var spärrad. Ingrid spanade genom fönstret, men kunde inte se honom. Rodnaden på hennes kinder började lägga sig, pulsen var fortfarande högre än vanligt men började långsamt återgå.
* * *
Många resenärer var på väg hem från sina arbeten, kassar med inslagna paket och färggranna snören avslöjade att julhandeln var i full gång. Efter en stunds hetsig närkamp hade de som ville lämna tåget bytt plats med dem som ville åka med, dörrarna stängdes och tåget försvann in i tunneln. Den brända doften av el dröjde sig kvar som ett bevis på att tåget alls varit där.
En ensam tomtedräkt skymtade i vimlet på perrongen, ett stort vitt - förmodligen oäkta - skägg dolde ansiktet på bäraren. Han - tomten var troligen en han - stod och ringde med en klocka i handen. Enligt skylten bredvid samlades pengar in för en påstått god sak. En liten järngryta stod framför hans fötter för de som till äventyrs ville lägga i kontanter. På skylten fanns både swish nummer och QR kod angivna för den som ville skänka elektroniskt.
* * *
Efter ett par minuter rullade tåget in på T-Centralen. Där stod om möjligt ännu fler människor på perrongen och väntade, ombord på tåget började folk trycka på mot dörrarna för att komma av. Ingrid stannade kvar i sin vagn medan folk rusade av och på, oroligt spejandes för att se om mannen klev av tåget. Hon kom på sig själv med att hoppas han skulle byta till hennes vagn.
Han dök aldrig upp i hennes vagn, hon kunde inte heller se honom någonstans i vimlet utanför tåget när dörrarna stängdes och tåget åter satte fart. Gamla Stans och Slussens båda stationer passerades på samma vis med stora folkmassor, ingen skymt av mannen vare sig på perrongen eller i vagnen bakom hennes. Ingrid funderade lite generad över vad hon skulle göra om han plötsligt stod framför henne. Skulle hon våga säga något?
* * *
Tåget passerade Medborgarplatsens och Skanstulls båda stationer, ingen skymt av den varmt leende mannen. Ingrid fantiserade om hur hon och mannen höll varandras händer under en ordlös promenad. Efter Skanstull lämnade tåget tunnlarna under Södermalm och kom ut i ljuset på Skanstullsbron under den gråa december himlen, innan det stannade vid Gullmarsplan. Vattnet under bron var täckt, enstaka spår syntes, kanske efter någon räv som raskat över isen. Hon tittade fascinerat på en man som sakta traskade i strandkanten med en lång stav framför sig.
Dörrarna stängdes efter en kort stopp och tåget rörde sig mot nästa station. Kvar på perrongen stod en ensam, stilig man i en grå rock och tittade mot tåget. Ingrid mötte hans blick och rodnade igen när han log lika varmt som han gjort på Hötorgets station. Han vinkade inte, formade inga ord med läpparna, han bara log.
Ingrid log varmt tillbaka medan tåget ökade farten och lämnade Gullmarsplans tunnelbanestation bakom sig.
Att sjunga med sitt barn
Jag har alltid trott mig kunna sjunga, utöver att behärska bas eller gitarr. En bra dag kan jag trycka ned väl valda både vita och svarta tangenter på ett piano, ibland med båda händerna samtidigt. Att däremot upphöja mitt klinkande till att ”behärska” eller ens ”spela” piano vore att gå väl långt.
- Jag får det att låta.
”Trott” är i sammanhanget lite av ett understatement för övrigt - jag var säker på att jag kunde sjunga. En övertygelse som egentligen stred mot både förnuft och bättre vetande; min sångkarriär omfattar ett par mindre lyckade framträdanden, rent av pinsamma. En normalbegåvad människa hade förstått att behålla sitt dagtidsjobb och sluta sjunga.
Inte jag.
* * *
Största läxan var nog min debut som tonårig trubadur på en etablerad men relativt okänd krog uppe på Söders höjder.
Mosebackes lilla pub låg precis runt hörnet från det stora och mer riksbekanta Mosebacke Etablissemang, Lasse Timmerman skötte baren. Sjutton år gammal, varken myndig eller körkortsinnehavare, fick jag ett gig på puben den 1;a maj. Giget gick ut på att sjunga för - gärna med - gästerna medan de drack mängder av den öl som såldes. Någon musikstil diskuterades aldrig, men det var uppenbart att jag med endast en akustisk gitarr och min egen röst var begränsad till viskatalogen.
Förutseende nog hade jag inte berättat för mina kompisar om giget; risken att de skulle dyka upp och tråka mig var alltför stor. Lill-Martin, Urban, Klintberg, Ola Ö, Hasse Paris, Uffe, Janne A, Boppen och resten av gänget fattade nog inte heller det här med folklig kultur - vilket jag (förstås) gjorde.
Bättre att trubadurdebutera utan kompisarnas brölande ”stöd”.
* * *
Inte för en sekund reflekterade jag över datumet eller dess betydelse, vilket möjligen kunde skyllas på just min ungdom och brist på livserfarenhet. (Dvs ”självupptagenhet”. Vanlig åkomma bland tonåringar, har man tur går den över.) Glad i hågen och med passande nervositet tog jag tunnelbanan till Slussen och promenerade Götgatsbacken upp med mina båda gitarrer, en i var hand.
Puben var både stökig och rökig, redan innan den fyllts med folk. Det satt liksom i väggarna. Jag packade upp mina gitarrer i köket, Lasse hällde upp en av de två överenskomna fatöl som ingick i kvällens gage och jag gick med sejdeln och gitarrerna ut till det hörn där jag skulle stå fram till midnatt. Under armen bar jag en pärm med mina egna låtar, säkert hundra mästerverk som nu skulle möta sin entusiastiska publik. Kanske, snarare troligen, skulle publiken sjunga med i mina refränger också. De var ju så bra.
Jag hade missbedömt kvällen i främst två avseenden. Detaljer, kan tyckas så här i efterhand.
* * *
Den första missbedömningen var repertoaren, låtarna.
Huvudsakligen hade jag planerat att sjunga mina egna sånger, men några få ”covers” hade jag ändå övat in. ”Jamaica Farewell” som Harry Belafonte gjort succé i Sverige med på sextiotalet, någon Bellmanvisa och så ett par Taubelåtar. När jag stämde mina gitarrer och harklade rösten var det med mina egna alster jag tänkte vinna publikens kärlek. Det här var som sagt första maj. Innan kvällen var över skulle jag den hårda vägen ha lärt mig att den kulturella söderpubliken ville sjunga med i ”Svarta Tuppen”, ”Internationalen” och vad som helst av Michael Wiehe eller Olle Adolphson.
* * *
Den andra missbedömningen var att jag egentligen inte kunde sjunga, en ganska stor detalj skulle det snart visa sig.
Tidigare när jag hade sjungit offentligt hade det alltid skett med mikrofon, minst tusen watt i slutsteget och ett band att gömma sig bakom. Nu förväntades jag ensam fylla en skränig pub med endast en gitarr och min klena sångstämma, dessutom i tonarter som låg väldigt lågt och därmed hindrade att jag tog i. Tonarter jag själv hade valt för övrigt. Sången hördes inte alls, vilket i och för sig var lika bra.
* * *
Efter att förgäves ha försökt tränga igenom pubsorlet med min veka stämma, tvingats avböja det ena önskemålet om kända sånger som jag inte kunde efter det andra, kom den ultimata förnedringen då en av de mer högljudda gästerna under folkets jubel plockade upp sin medhavda gitarr.
När han med klar och hög stämma sjöng föll först hans eget bord in i refrängen, för att sedan följas av bord efter bord som tycktes kunna varje textrad. Till slut sjöng hela Mosebacke Pub ”Svarta tupp, när du hörs gala” för full hals, med ögon rödsprängda av tobaksrök, alkohol och revolutionär glöd. Medan jag - den för hundrasjuttiofem kronor och två fatöl inhyrda trubaduren - förgäves försökte både spela med min konkurrent och samtidigt upprätthålla den svårt krackelerade bilden av att det ändå var jag som stod för underhållningen.
Det var svårt nog att se vilka ackord han tog, texten till visan kunde jag inte, men efter några verser började jag få kläm åtminstone på refrängen. Mina egna sånger stannade kvar i den för återstoden av kvällen stängda pärmen. Det blev en verkligt plågsam afton för mig, men jag fullföljde tappert - om än dumdristigt - ända till det befriande slutet då puben stängde för kvällen.
Medan den alkoholiserade diskaren sopade cigarettfimpar och annat skräp från golvet bläddrade Lasse Timmerman fram mitt gage bland skrynkliga rökdoftande sedlar, direkt från gästernas plånböcker. Eftersom det hände för mer än fyrtio år sedan och därför är preskriberat kan jag nu avslöja för skattemyndigheten att det aldrig skrevs något kvitto. Jag packade ihop mina gitarrer under tystnad, inte ett ord nämndes om hur det gått. Lasse skakade min hand när jag packat klart, jag frågade inte om jag var välkommen tillbaka, han erbjöd mig inte.
Vi var båda pinsamt medvetna både om hur kvällen förlöpt och hur ont det gjorde. Ord var helt överflödiga, Lasse tillräckligt rutinerad för att förstå och omtänksam nog att inte vrida om kniven. Jag lommade knäckt och tillintetgjord nedför backen mot tunnelbanan. Med gråten stockandes i halsen skakade jag hemåt på pendeltåget.
* * *
Karriären som musiker övergavs så småningom när jag sadlade om till helt andra inkomstkällor, till vilka jag förmodligen var mer lämpad. Gitarrerna behöll jag, även om de kom fram alltmer sällan. Känslan av nederlag och fiasko på Mosebacke skakade jag så småningom av mig, övertygelsen att jag kunde sjunga var intakt. Det var förstås publiken som var problemet - inte jag. När förste sonen var född och hade nått den aktningsvärda åldern av två år, placerade jag honom en sömning söndag på en pall framför mig.
Nu hade jag en lämplig publik, förmodat imponerad redan innan jag tagit första tonen. Med en nylonsträngad Levin gitarr i famnen tänkte jag vara en mysig pappa och sjunga lite med honom, inte för utan med.
Någonting enkelt, barnvänligt med en melodi som han lätt kunde tralla med i. Jag såg framför mig hur vi sjöng tillsammans, han log varmt mot mig i fantasin. Hans mamma kanske hörde oss ifrån sovrummet där hon låg och ammade lillebror. Hon skulle säkert fyllas av kärlek till oss båda, kanske rentav fälla en tår av lycka. Uppskattning från flera håll låg framför mig.
”Lilla snigel” kändes som ett klockrent val med potential för många Da Capo tillsammans med sonen. Gitarren stämdes och jag klinkade de första ackorden, han tittade förväntansfullt på mig. Säkert undrade han nyfiket vad som skulle hända, jag log så vänligt jag bara kunde mot honom.
* * *
Så började jag sjunga.
Jag kom två rader, innan sonen med en uppenbart olycklig min tittade på mig och sa;
”- Sluta pappa, det är obehagligt.”
Den ena känslan var förstås uppenbar besvikelse över att ha blivit så fullständigt sågad. En tvååring ljuger inte, det är för honom helt främmande. När han säger att sången är obehaglig är det möjligen ett tecken på en begränsad vokabulär, så många synonymer behärskar han inte än utan griper ett av alla de negativa ord som skulle kunna passa in på tillfället.
Den andra känslan var lika uppenbart stolthet.
Stolthet över min överbegåvade tvåårige sons ordförråd. Inte bara talade han i fullständiga meningar med orden arrangerade i helt rätt ordning, han valde dessutom uttryck som man måste tillstå är avancerade för vilken tvååring som helst.
(Jag kan fortfarande sjunga. Det ÄR publiken som är problemet.)
Dejten
Hela lördagsförmiddagen hade Eva suttit hos en av Stockholms trendigare salonger och blivit ompysslad. Resultatet log mot henne från varje skyltfönster hon nu passerade. Håret hade fått en varm färgton av smörkola, det var luftigt och lät sig villigt smekas av den svala oktobervinden. Särskilt kallt var det inte, men sommaren var sedan länge förpassad till fotoalbumen. Hon kände sig vacker och tyckte om det hon såg.
Glatt nynnade hon på den låt hon hade i lurarna under sin promenerad längs Hamngatan upp mot Sergels torg. Hon var på ett mycket gott humör. Höstsolen sken från en klarblå himmel, klockan var strax efter ett. Vid tretiden skulle hon träffa John ute på Djurgårdsbrunn för en fika. Hon såg fram emot det med ett lyckligt pirr i magen.
* * *
Egentligen var hon inte särskilt bekväm med det moderna sättet att dejta, det låg någonting cyniskt och ytligt över att scrolla en mängd utseenden för att hitta någon att matcha med. För att sedan träffa en total främling om vilken man inte egentligen visste någonting mer än det personen själv skrivit i sin profil - vilket i bästa fall var en förskönande beskrivning med alla dolda fel utelämnade. I sämsta fall var det direkt lögnaktigt. Bovar och våldtäktsmän smälte lätt in bland torrbollar och tekniknördar, medan de verkliga fynden swajpades bort på grund av en dålig, men kanske ärlig bild.
John och hon matchade på Tinder för knappt en vecka sedan, hans blick på en av bilderna hade fångat henne direkt. Där fanns någonting varmt som ingav henne ett omedelbart förtroende. Efter mycket tvekan och vånda hade hon skickat en inbjudan som han besvarade nästan direkt. De hade sedan växlat några meddelanden och snabbt blivit ganska förtroliga med varandra, innan han gav henne sitt telefonnummer och de kom överens om att ses IRL.
Försiktig som hon alltid var ville hon träffas dagtid på en välbesökt plats. Eftersom hon inte visste vem han egentligen var, ville hon inte skapa några förväntningar som hon inte kunde eller hade lust att infria. Därför hade hon föreslagit att de skulle träffas på måndagen strax innan hon var tvungen att bege sig till jobbet ute på Arlanda.
De hade haft sin första dejt på ett fik längst in i Gallerian på Johns förslag. Han visade sig vara lika försiktig som henne. Caféet var precis så välbesökt och folktätt som hon önskade, lagom stimmigt. John visade sig vara ännu snyggare i verkligheten och en riktig gentleman därtill.
Artig utan att vara fjantig, belevad och allmänbildad men ingen besserwisser. Han drog inte ut stolen åt henne, men behandlade henne på ett sätt som fick henne att känna sig utvald och speciell. Hans röst var behaglig, nästan faderligt trygg och han lyssnade mer än han själv talade. Och han lyssnade verkligen; sällan hade hon känt sig själv så intressant eller rolig som när hon pratade med honom. Hans odelade uppmärksamhet hade smickrat henne så hon fnittrade generat vid minnet.
Det var hennes idé att de skulle träffa strax innan hennes arbete. När han sedan påminde henne om tiden var hon nära att sjukskriva sig för att inte behöva bryta träffen redan efter två futtiga timmar. De hade inte kommit överens om någon ny date när de skildes åt, men när hon satt på tåget ut mot Arlanda fick hon ett SMS där John undrade om de kunde ses snart igen.
Redan dagen därpå tog de en lång promenad ute på Djurgården bland höstgula löv och daggvått gräs. Hade han inte varit tvungen att resa bort i jobbet redan samma kväll, skulle de säkert fortsatt träffen hemma hos henne, och det kunde sluta hur som helst.
- Hon var kär.
* * *
Nu promenerade hon över Sergels Torg och tog sig under gatan via tunnlarna. När hon kom upp på norra sidan av Klarabergsvägen rullade 69;ans buss precis in vid hållplatsen utanför Åhléns varuhus. Det stod folk på trottoaren som köade till bussen, längst fram såg hon en silhuett hon omedelbart kände igen. I snygg marinblå kostym, med en oknäppt rock utanpå.
John!
Hennes puls gick upp och hon skulle precis ropa på honom, då hon såg att John stod tillsammans med en kvinna. En vacker kvinna i hennes egen ålder, i en snygg lila kappa och med högklackade skor. Precis när dörrarna till bussen öppnades och släppte av passagerarna, böjde sig John fram och kysste kvinnan med öppen mun och slutna ögon. De höll kvar kyssen en lång stund medan de avklivande passagerarna trängdes runt dem. Sedan försvann han ombord medan kvinnan ensam blev kvar.
Eva stod som förhäxad och bara gapade. Strax tunnades folkmassan ut, bussen stängde dörrarna och rullade iväg mot nästa hållplats längre ned längs Klarabergsvägen. Kvinnan började gå mot Eva. Hon hade ett fånigt förälskat skimmer över ansiktet, hennes hår lätt rufsigt och läpparna såg lika nykyssta ut som de ju faktiskt var. När de möttes stannade Eva framför henne, sträckte ut handen och lade den bryskt på kvinnans axel.
- Du kan ta honom! fräste hon med återhållen vrede. Jag vill inte ha honom!
Sedan gick hon ilsket därifrån med snabba steg i riktning mot T-centralen, kvinnan stod förvånad kvar och såg efter henne. Tårar bröt fram i Evas ögon, hennes kinder blossade heta av upprördhet, tankarna snurrade planlöst i hennes huvud. Hon tog upp telefonen för att ringa John och avboka deras date och såg då att hon hade ett SMS. Från John. Det måste ha kommit medan hon fortfarande satt i frisörstolen, eftersom hon inte hört någonting under sin promenad.
”Hej Eva. Ser fram mot vår fika i eftermiddag. Hoppas du inte misstycker om jag tar med mig en person jag vill att du ska träffa. En person som är mycket viktig för mig och som jag gärna vill att du möter. Kram, John.”
Herregud!
Egentligen visste Eva ingenting om John. Om det var kvinnan han skulle ta med och låta Eva träffa förstod hon absolut ingenting. Kanske var han gift, kvinnan hans fru, och de hade ett polyamorös förhållande som de nu ville inkludera Eva i. Få saker var henne mer otänkbara, hon hade ingen lust att dela John med någon.
Han kunde ju försöka ljuga och presentera henne som sin syster, men efter den nästan porriga kyssen hon just bevittnat hade den förklaringen vissa problem hos Eva. Johns tunga hade varit långt ner i halsen på kvinnan i den lila kappan, ingen normal syskonrelation i världen kunde vara okej med det.
Och kvinnan, vem hon än var och vad hon än hade för roll i Johns liv, hade Eva i princip just bett att dra åt helvete. Det var en uppmaning hon i och för sig stod för och absolut kunde upprepa, men någon lust att träffa kvinnan igen hade hon inte.
John svarade inte, eller så var hans batteri urladdat. Eva knappade in ett ilsket SMS, men hejdade sig i sista stund innan hon skickade det. Efter en stunds funderande raderade hon hela meddelandet, skrev ett nytt, lite mindre ilsket, men raderade även det efter en stunds eftertanke. Ytterligare två SMS skrevs, begrundades och raderades.
Hon slog sig ned på en bänk vid busshållplatsen på Klarabergsviadukten utanför T-Centralen. Medan hon lugnade ner sig mognade ett beslut fram. Hon skulle åka ut till Djurgårdsbrunn, precis som de kommit överens om. Hon skulle gå på deras date, träffa den personen som John tyckte var så viktig, och sedan så lugnt hon förmådde be honom dra åt helvete. Lugnt och stilla, utan att bevärdiga hans viktiga person med så mycket som en blick, sedan bara gå därifrån.
* * *
Hon kom avsiktligt lite sent till Djurgårdsbrunn.
John satt vid ett bord i solen, mittemot honom med ryggen mot Eva satt en annan person i skuggan av ett parasoll. Evas hela koncentration var dock riktad mot John som tydligen bytt kläder efter bussresan; kostymen och rocken var ersatta av jeans, tröja och en dunjacka. Han log oskyldigt med hela ansiktet när han fick syn på henne och reste sig för att ta emot henne.
- Eva! ropade han glatt. Vad jag har längtat efter dig.
Han öppnade sina armar till en omfamning, Eva lät hans armar omsluta henne men hon kramades inte tillbaka. Han noterade hennes reserverade hållning, backade en liten bit med ett oförstående ansiktsuttryck, men sa ingenting.
- Jag vill att du träffar Janne, sa han sedan och visade med en gest mot personen som suttit mittemot honom. Det är min tvillingbror och bästa vän.
Janne reste sig leende upp och sträckte ut handen till hälsning. Eva rodnade när hon omedelbart kände igen honom. Han var en exakt kopia av John, i snygg marinblå kostym och med en oknäppt rock över armen.
Kontakta mig
Tack för att du har läst en eller flera av mina noveller!
Vill du göra mig riktigt glad tar du dig tid att skriva lite i kontaktrutan här bredvid. Till exempel vilken novell du läst, vad du tyckte och gärna om du är man, kvinna eller något annat. Klappar på ryggen och medhårsstrykning är förstås uppskattat, men det jag verkligen vill veta är när någonting är dåligt eller bara inte bra.
Om du använder kontaktformuläret är du precis så anonym som du vill. Önskar du däremot svar, behöver jag din mailadress. Då är det kanske enklare att skriva ett mail till adressen nedan.
E-post: contact@blanksheet.se