Globetrottern
En handelsresandes … bröd?
Större delen av mitt yrkesliv - nästan fyrtio år - har jag tillbringat inklämd och fastspänd i ett trångt litet kontor.
Kontoret har befunnit sig allra längst fram i ett flygplan, på mellan tretti och fyrtiotusen fot, med god utsikt över världen framför och under oss. Mitt arbete har på sitt sätt varit "att resa", ändå kom jag oftast hem efter mina arbetspass med känslan av att bara ha varit på Arlanda. Och det stämde ju - jag parkerade min bil på Arlanda, flög kors och tvärs till när och fjärran och tillbringade ohyggligt mycket tid på olika hotell. Men "at the end of the day" satt jag åter i min bil och körde ut från personalparkering med kurs hemåt igen.
Bilderna nedan är från ett axplock av våra privata resor med familjen.
* * *
Charter?
Vi har rest på en handfull charterresor, speciellt med små barn. Kreta, Rhodos, Kroatien och Mallorca. Vi har stått ut med att tillbringa dagarna vid en pool fram till lunch, ibland inte ens det. Då har vi flytt med bilen, bort från hotellet, de plaskande ungarna och doften av solskydd för att leta reda på någon mysig restaurang till middagen. Mat och restaurang är en stor del av nöjet med att resa och skulle man hålla tillgodo med menyn på ett charterhotell blev det snart väldigt trist.
Men charter har aldrig varit vår ”preferred method of travelling”.
* * *
SAS sommarsemester
Charterbolagen erbjuder oftast sju eller fjortondagars paket, på utvalda resedatum. Försök koppla ihop det med ett schema från SAS, som dessutom släpptes så sent att det mesta ändå redan var slutsålt. Good luck! Med reguljärflyg tog vi oss istället dit vi ville, den dagen mitt flygschema medgav resa.
Ibland nyttjade vi ID biljetter, de rabatterade biljetter som åtminstone förr var vanliga för flygande personal. Nackdelen var förstås osäkerheten - man kom med endast i mån av plats, vilket gjorde planeringen skakig. Med tiden tröttnade vi på osäkerheten och strulet när vi antingen tvingades dela upp familjen på flera flyg, eller inte alls kom med. Numera köper vi alltid reguljära, bokade biljetter.
Oftast har vi hyrt bil redan på flygplatsen och sedan omgrupperat oss längs vägen. Caroline har svart bälte i ”Hotell”, hon har en särskild begåvning för att hitta bra och ofta lite udda hotell eller lägenheter utanför de stora bokningssidorna. Sedan har vi sällan spenderat mer än två-tre nätter på samma ställe, innan vi dragit vidare. Ofta med lite separationsångest från ett fantastiskt hotell, som snart ersatts av förtjusning över nästa.
Ibland har det blivit lite väl mycket tid i bilen, men å andra sidan har vi fått se lite mer. En vecka eller två på en och samma turistfabrik är ett ganska trist alternativ.
* * *
60
När jag fyllde sextio hyrde jag ett stort hus med egen pool och stor trädgård i Portocolom, Mallorca.
Jag fick med mig nästan hela familjen och hyrde fyra bilar för att vi inte skulle varken behöva trängas eller vara beroende av varandra hela tiden. Förutom att jag som sagt inte fick med mig alla, var det en underbar liten resa där vi åt varje måltid ute. Antingen under pergolan i den stora trädgården, eller på någon av alla restaurangerna.
Mina äldsta söner hanterade den stora murade utegrillen som vore de Melker Andersson, någon plaskade i poolens blå vatten och själv såg jag till att utomhuskylen aldrig var tom.
Detta hände sig på den tiden Aperol-Spritz var den stora grejen.
Hyrbil
De resmål där vi inte hyrt bil är New York, Chicago, Hongkong, Nagoya, Tokyo och Dubai.
Att vi inte hyrt bil i vare sig NYC eller Windy City kanske är självförklarande. Vid en av våra resor till USA (långt innan Trump) hyrde vi dock bil på EWR vid ankomsten och körde sedan via Montauk på Long Islands norra spets till Cape Cod. Vi bodde vackert vid stranden strax söder om Provincetown. En vecka senare avslutade vi med några dagar i NYC och lämnade av bilen inne i stan istället för på flygplatsen. Det är enda gången jag kört bil på Manhattan, men det var lite kul att ha gjort det.
I Asien har vi aldrig hyrt bil. Vänstertrafik, svårtydda vägskyltar och oerhört intensiv trafik kombinerat med lika billig som välfungerande kollektivtrafik och billig taxi har gjort valet lätt. Och om man skulle bli inblandad i en trafikolycka i Dubai finns stor risk att det rättsliga efterspelet skulle utfalla till egen nackdel. Med fokus på just nackdelen.
* * *
Garmin i Sydafrika
Vid en resa till Afrika hyrde vi ändå bil, vänstertrafiken till trots. Det är en stor kontinent …
Bilen plockade vi upp på Kapstadens flygplats direkt efter landning, aktiverade den antikverade Garmin navigatorn uthyraren erbjöd, och startade mot Pringle Bay. Att navigera med våra telefoner riskerade att bli extremt dyrt på grund av roamingavgifter.
Från hotellet hade vi redan fått information om en pågående vägreparation av R44 på sträckan mellan Gordon’s Bay och Pringle Bay, dagtid var vägen helt avstängd, den snabbt stigande terrängen gjorde att det inte fanns några småvägar. R44 löper utefter kuststräckan hela vägen runt udden till Pringle Bay, vi behövde istället fortsätta motorvägen N2 och ansluta till R44 från andra hållet. Om vi inte vill vänta till kvällen, då vägspärrarna släpptes för natten. En omväg på ungefär en timme.
Medan vi passerade kåkstäder av varierande standard såg vi folk som promenerade längs motorvägen N2 med sedlar utsträckta för att få åka med. De liftade mot betalning. Som de sydafrikanska Rand-sedlarna är olikfärgade kunde man snabbt se hur mycket de var villiga att betala - men inte hur långt de ville åka med för sin slant.
Vana vid att en navigator alltid hittar en ny, alternativ väg när man avviker från föreslagen ignorerade vi avfarten mot R44 vid Somerset West. Bilsymbolen däremot körde snyggt och prydligt av N2 och anslöt till R44, medan vi var kvar i den ”riktiga” bilen på N2 och fortsatte uppför den stigande terrängen. Medan vi kom längre och längre bort ifrån kusten kunde vi fascinerade se hur Garmins bilsymbol tuffade på längs R44, passerade vägavspärrarna utan minsta problem. Säkert njöt den också av utsikten över havet, medan vi snart förlorade havsutsikten bakom de böljande kullarna.
Strax innan vi kom till Bot River där vi skulle svänga av N2 och ansluta till R43 för att efter några mil koppla på R44 mot Pringle Bay, lös Garmins skärm upp med det glada meddelandet ”You have arrived at Your destination”. En svart-vit rutig målflagga signalerade att bilresan var över. Vad Garmin anbelangade.
Själva hade vi fortfarande några mil kvar. Redan i lumpen fick jag lära mig att ”när kartan och terrängen inte överensstämmer gäller terrängen.”
* * *
