Medan Hemingway var bortrest på en längre reportageresa lät Pauline Pfeiffer riva den boxningsring han hade i deras trädgård. I dess ställe byggdes Florida Keys största privata pool.
Hemingway ska ha blivit skogstokig när han kom hem och ställdes inför fullbordat faktum.
Bilden nedan är tagen med poolen som bakgrund.
Hemingway morrade att Pauline kostat honom hans sista cent, och kastade demonstrativt ett pennymynt på marken framför henne. Denna Hemingways ”sista cent” finns nu inmurad vid poolen.
Hemingways stamlokus Sloppy Joe ’s skulle flytta till en ny lokal. Bland möbler och annat som skulle kastas låg bl.a en urinoar i porslin, Hemingway - förmodligen stärkt av några Papa Doble Daquiris - fick med sig den hem.
Den står idag vid poolside, och fungerar som vattenkälla till alla katter som fortsatt bor på egendomen.
Tack Securitas, tack IBM.
Min väg till det lustfyllda läsandet har inte varit spikrak. Bakgrunden är dock preskriberad sedan länge, skulle någon ha synpunkter.
* * *
Jag har alltid tyckt om att skriva. Redan i mellanstadiet - jag minns det som i femte klass - skrev jag mina första ”böcker”.
Min hjälte hette Allan Cooper och var stridsflygare under andra världskriget. Fyra skrivhäften fyllda med skrivstil i blyerts, som jag fick högläsa ur för hela klassen.
Uppmärksamheten gav mig mersmak, snart hade jag skrivit ytterligare en ”bok” och fick läsa upp även den för klassen.
Minns inte vad denna uppföljare handlade om, men titeln kommer jag fortfarande ihåg: ”Fallet Terry O’Niell.”
Ännu kan jag minnas den nästan berusande känslan när mina annars ganska stökiga klasskompisar satt som tända ljus och andäktigt lyssnade till min berättelse.
Jag läste inte särskilt mycket böcker själv. Någon enstaka Dante, Tvillingdeckarna, Hitchcocks Tre deckare, Biggles och Huckleberry Finn. Fem böckerna av Enid Blyton gick mig helt spårlöst förbi.
Serietidningar konsumerade jag däremot i stora mängder. Pappa kunde inte nog uttrycka sitt missnöje när han klev in i vardagsrummet och som oftast fann mig med ansiktet i en serietidning eller ett kolorerat album.
Pratbubblorna fyllda med snärtiga oneliners och kreativa onomatopoetiska uttryck illustrerade smällar på käftar, krockande bilar och vinande piskor.
* * *
Först framåt gymnasiet började jag läsa böcker. ”Jack” av Ulf Lundell var en av de allra första tegelstenar jag plöjde.
Recensionen jag skrev för min svenskalärare Monica L landade i att jag tyckte om den, men att det inte var ”stor” litteratur. Det var knappast en av de böcker jag skulle komma ihåg eller läsa om många år senare.
Monica L var vad man kallade ”en riktig rödstrumpa”, hon bar kläder från Mah Jong och rökte hemrullade cigaretter utan filter.
Vi kom inte alltid så bra överens (Hon är den enda lärare som givit mig en örfil. En örfil jag f.ö förtjänade. Hederligt.) men den recensionen gillade hon och delade min bedömning.
- Uppsatsen fick en femma.
Några år senare sommarjobbade jag som nattvakt hos Securitas, stationerad på IBMs dåvarande anläggning i Veddesta industriområde.
För IBMs personal fanns ett bokbord utställt vid personalmatsalen. Vem som komponerat boksamlingen vet jag inte men det var uteslutande klassiska titlar, mest amerikanska i svensk översättning.
Det första jag läste från bokbordet var Herman Melvilles ”Moby Dick”.
”- Kalla mig Ismael…”
Under många nätter plöjde jag sedan den ena klassikern efter den andra för att hålla mig vaken och få tiden att gå.
Så småningom övergick det från att slå ihjäl några timmar, till att bli spännande. Tidsfördrivet blev ett mål. I början av sommaren fick jag bita ihop inför varje nattpass, mot slutet såg jag fram mot kommande,
Genom jobbet som nattvakt och bokbordet upptäckte jag Gogol, Steinbeck, Conrad, Hemingway, Strindberg och några till. Framförallt upptäckte jag det roliga med att läsa. Bra böcker.
Och dessutom fick jag betalt medan jag läste.
* * *
Tack Securitas, tack IBM!