Varför utspelar sig mina berättelser alltid i Knivsta?
Varför alla dessa piloter, och vad är det med Knivsta?
De flesta av mina berättelser utspelar sig i Uppsala med omnejd.
Huvudkaraktärerna bor inte sällan i Knivsta och handlar gärna i de lokala butikerna. Antingen bor de på namngivna gator, men utan att ange exakt nummer och adress. Eller så bor de på en påhittad gata med nummer och allt. Gatan har då fått ett namn som kan vara snarlikt en verklig gata.
Att bosätta en påhittad karaktär hemma hos någon som bor på adressen i verkligheten vill jag förstås inte. Troligen är det inte ens tillåtet. Redan Sherlock Holmes bodde på en fiktiv, påhittad adress. Baker Street 221B.
Tommy i ”Drop off” bor också på en exakt adress, men gatan är påhittad. Ett avgörande inslag i berättelsen är en sammanblandning av gatunumren 23 och 32, vilket vore omöjligt om inte läsaren kände till dem - därför ville jag inte använda en befintlig, riktig gata.
I ”En rysk, en tysk och Bellman” är hela Knivsta ”anonymiserat”, jag lutar åt att det kanske har fått motsatt effekt. Om den som läser berättelsen distraheras av funderingar kring vilken stad det ”egentligen” är, och kanske ser likheterna med just Knivsta tar det fokus från historien.
- Det är alltid berättelsen som ska stå i centrum.
* * *
”Gräv där du står” är ett uttryck som passar in på mycket av mitt skrivande. Anledningen till hur jag valt både miljöer och karaktärer är den kanske vanligaste i världen; ren och skär lättja.
Av samma anledning har jag valt mycket av den rekvisita som förekommer i mina historier ur mitt egna liv och närområde; bilar, båtar och mycket annat. Varför skulle jag föra in en Princess båt i handlingen, när jag kan Storebro? Jag lånar också frikostigt ut både musiksmak och köksintresse till de karaktärer som passar.
Eftersom det är historien, berättelsen, det som händer med och mellan människorna som är det centrala vill jag varken lägga ner en massa arbete på research om den ändå saknar betydelse, eller låta läsaren fastna i oväsentligheter bara för att jag brustit i det. En bra historia kan så lätt skymmas av en massa detaljer som skaver, eller är direkt felaktiga.
Det är sällan ramverket som är poängen i mina historier, de är kulisser. Det som händer på scenen, mellan skådespelarna, är det viktiga. Var personerna bor eller vad de arbetar med är i ”Amor fati” ointressant, förutom advokat Hans O Rudin. Hans karaktär är advokat, det är anledningen att han alls är med.
* * *
Om jag placerar mina karaktärer i en miljö jag känner till och ger dem ett arbete jag förstår, blir de sannolikt mer trovärdiga. Med grundlig research kan jag säkert göra som Fredrik Backman och sätta mig in i kulturen, dofterna och stämningen i till exempel en hockeystad.
I trilogin om Björnstad är hockey själva temat, där är poängen glasklar. Den historia Backman vill berätta faller helt om han inte trovärdigt förmedlar hur hockeyn genomsyrar hela samhället. Utan sin kontext - ingen historia.
I mina berättelser är inte orten eller miljön avgörande, den kontexten är utbytbar. Mina karaktärer hade lika gärna kunnat bo i Örebro, Hyllinge eller Skellefteå och hade kunnat arbeta som brevbärare, svetsare eller i butik utan att berättelsen nödvändigtvis blivit ett spår annorlunda,
* * *
Just arbetet som pilot är dock en förutsättning för Martin i ”Martins hemlighet” eftersom hans riskerade flygcertifikat är en av hemligheterna. Tommy i ”Amor fati” är pilot, han hade säkert kunnat arbeta med något annat men det förklarar både hans hemliga bankkonto i Hongkong och hans otrohetsaffär med flygvärdinnan Nadine.
I ”Drop off” ger arbetet som pilot huvudpersonen Sven en naturlig anledning att inte vara på jobbet under dagarna dramat utspelas, men det hade jag säkert kunnat lösa på ett annat vis.
Att låta dem vara piloter har dock gjort att jag kunnat fokusera på andra problem när jag byggt dramaturgin. Utan att den berättelse jag velat lyfta fram blivit annorlunda.
* * *
”Veni, vidi, wunderbar” skiljer sig från mina övriga manus på flera sätt.
Dels är det mitt enda manus hittills som bygger på ett annat; det är en fristående fortsättning på ”Ragnar”. De överlevande karaktärerna från ”Ragnar” råkar här ut för ett nytt, osannolikt äventyr.
Dels är det också i en lite annan genre; mer drama, mindre svart humor. Därför är det tveksamt om berättelsen egentligen fungerar särskilt bra som uppföljare eller fortsättning till just ”Ragnar” - som har ett skruvat synopsis.
Och dels skrev jag stora delar av det som utspelas i Sydafrika medan jag fortfarande var i Knivsta. Min research var visserligen noggrann, men när vi reste till platserna där det hela utspelade sig visade det sig att ”You had to be there”. Det jag skrivit skavde, eftersom det var tydligt att författaren (jag) inte varit på plats.
Gatunamn, butiker, terrängen stämde. Kartorna och bilderna på internet hade inte ljugit, alla hårda fakta var korrekta. Människor, stämningar, dofter visade sig dock berätta en annan historia än den jag berättat. En läsare av min text som varit på plats skulle omedelbart ha genomskådat mig.
Jag fick skriva om ungefär hundra sidor.
* * *
Därför har jag skrivit så mycket inte ”om”, men som utspelar sig i Knivsta. Därför är pilot ett vanligt jobb i mina berättelser.