Blogarkiv 2026
Fast food, eller Fine Dining?
Mise en place
(Var sak har sin plats.)
(2026-03-09)
Den som går ut en lördagskväll och är sugen på att dansa, blir troligen besviken om det på scenen sitter en ensam flicka med en nylonsträngad gitarr. Även om hennes spröda sångröst och försiktiga gitarrspel verkligen kompletterar de personliga texterna, är det knappast vad publiken tänkte sig. ”- Var är Vikingarna när de behövs som bäst …?” muttrar en man i gabardinkostym.
Oboisten blåser sitt A så den fulltaliga symfoniorkestern kan stämma. När alla stämt sänker sig tystnaden och allvaret över både musiker och publik. Dirigenten kommer in och hälsar på konsertmästaren, innan han kliver upp på sitt lilla podium, knackar uppfordrande i pulpeten med dirigentpinnen och viftar igång Beethovens sjua. Publiken ler igenkännande åt både orkesterns ritualer och musiken.
Sitter jag på Fasching en lördagkväll kan jag nästan sakna doften av den förr så obligatoriska cigarettröken, när saxofonisten med slutna ögon kommer loss i ett ylande solo. Basisten och trummisen lägger en stökig polyrytmisk matta medan pianisten staplar komplexa, dissonanta ackord i lager på varandra. Tiden står still, vi är alla mitt i ett ögonblick av skapande.
* * *
Kliver jag upp innan soluppgången för en full arbetsdag, slänger jag i mig några mackor och lite kaffe innan jag ger mig iväg. Har jag däremot haft en myshelg med Caroline på hotell, ser jag förstås fram mot en lång, varierad och smaklig frukost. Säkert äter jag också mer än jag egentligen behöver, och toppar med en lika nygräddad som egentligen onödig frasvåffla. Med sylt och grädde.
Om jag svänger av E4 norrut vid Rasta Nyköpingsbro, vill jag inte fördjupa mig i en experimentell meny. Jag vill förstå och gärna känna igen vad som erbjuds till ett rimligt pris och att servicen är snabb - jag har inte stannat till för att bli överraskad vare sig av meny, pris eller porionsstorlek. Jag är där för att bli mätt.
När dagen för vårt sedan länge inbokade besök på Michelin krogen äntligen kommer, är våra förväntningar på topp. Kockarna har komponerat en innovativ meny med smakkombinationer och råvaror jag knappt kan stava till. Om de föreslår ett särskilt vin frågar jag inte efter prislappen, utan håller fram mitt glas. Går jag sedan hem med några ”wow!” har kvällen varit lyckad.
* * *
På Nobelmiddagen passar mannen i frack utmärkt in, medan samma klädsel sticker ut som märklig om han istället slår sig ner på Vetekatten med en kaffe och kanelbulle. Att skratta med öppen mun så tårarna rinner är fullt normalt på Standup kvällen medan redan ett försiktigt fnissande passar dåligt under en begravning.
Allt handlar om förväntningar.
* * *
Det mesta är egentligen OK.
Kontexten, ramverket, sällskapet avgör om det sedan fungerar bra eller dåligt. Var sak har sin tid och plats. Skulle jag behöva lyssna till en av stolthet sprickfärdig servitör som presenterade mina frukostmackor blev jag väl snart tokig, medan en lördagkväll på Adam & Albin blir jag tårögd av samma sak. (Fast inte över några frukostmackor.)
Vän av ordning
Pasta Carbonara
(2026-03-05)
”Alla” vet väl vad en ”semla” är.
Det är en söt, fluffig bulle med lite valfri fyllning och grädde. Säkert vet de flesta också hur en Jansons Frestelse ska lagas, en Dry Martini på vodka skakas, eller hur svensk blåbärsglögg smakar. Den sistnämnda ska dessutom drickas väl kyld, med en isbit.
Eller …?
* * *
- Får man verkligen göra hur som jävla helst?!
Den som steker lite Tulip bacon, klipper över spaghetti, reder med lite grädde, strör över riven tex-mex ost och påstår att han har gjort en spaghetti carbonara är alltså värd en biljett till Sveriges Mästerkock?
Förslagen från Mauris gäster är många, allt från grädde till vegansk bacon, få är rätt. Endast en (Tinas) tycks egentligen ens ätlig. Academia Italiana della Cucina publicerar recept på många italienska klassiker, och slår fast receptet enligt nedan länk.
https://www.accademiaitalianadellacucina.it/it/ricette/ricetta/spaghetti-alla-carbonara
Ord är viktiga. Ibland betyder de något mer allmänt, ibland mer specifikt, ibland är det en exakt beskrivning av vad vi faktiskt avser. Ordet champagne t.ex är varumärkesskyddat, och får endast användas om dryck som dels kommer från regionen, dels tillverkats av godkända druvor, enligt fastställda metoder.
* * *
En av mina mest frapperande upplevelser av ”falsk marknadsföring” råkade jag ut för i Grisslehamn på en lokal liten krog. Kan ha varit tre-fyra år sedan. På menyn stod det ”Pannbiff med lök”, en ganska exakt beskrivning av en ganska enkel men rejäl rätt. Döm därför om min både besvikelse och uppriktiga förvåning när kocken serverade mig sin tolkning av pannbiff. Med lök.
”Biffen”var grå, av högst obestämd animalisk härkomst. Löken var rå och iskall, absolut inte stekt. Potatisen var nätt och jämt kokt, inte heller den hade varit i närheten av en stekpanna. Ingen steksky, ingen sås, bara torr tallrik runt omkring.
* * *
Säger man ”semla” preciserar det ett ganska specifikt litet bakverk. Åtminstone brukade det vara så. Nu kan en semla se ut lite hur som helst, tvärtom finns det ”kreativa” själar som försöker uppfinna nya, tidigare otippade kreationer som på något vis påminner om semlor - men samtidigt är så långt ifrån som möjligt.
Glögg ska vi bara inte tala om.
Lite ordning kan man väl ändå begära. Det klassiska köket bestod under min uppväxt av rätter som var mer eller mindre desamma från familj till familj, från krog till krog. Graden av finess varierade, råvarorna kunde vara olika exklusiva, men en kåldolme var alltid en köttfärsbulle insvept i vitkål.
En Wienerschnitzel är i Österrike skyddad av nationella lagar; den görs på kalv, ingenting annat. Så fort man lämnar landet är det OK att panera vilket skräp som helst, t.ex fläskkotlett, och kalla det ”schnitzel”. Säger du Schweizerschnitzel är det dessutom helt rätt.
* * *
Min poäng är inte att en schnitzel alltid måste göras på kalv, att juldrycken måste baseras på rött vin och vara varm eller att det enda acceptabla bakverket består av en fluffig kardemummabulle med mandelmassa och vispad grädde. Poängen är att om du säger ”semla”, ”Wiener schnitzel” eller ”glögg” så betyder det något. Oftast något specifikt.
En Spaghetti Carbonara görs inte på vare sig bacon, skinka eller pancetta - guanciale (griskind) är det korrekta.
- Om du menar något annat - säg då det istället för att luras!
Oral politik
Tandjävel
(2026-03-02)
Tanden har varit med mig sedan innan tonåren.
Andra premolaren heter den, femte tanden räknat framifrån. Den ersatte en tidigare mjölktand när jag gick i femman, möjligen i sexan, och har varit med mig sedan dess. Tillsammans har vi ätit wienergum, knäckebröd, kola, pizza, biff och mycket annat som krävt lite styrka och motstånd. Vi delar många fina ätminnen, tanden och jag.
* * *
Första tecknet på att allt inte stod rätt till med min favorittand kom nästan fyrtiofem år efter att den sett dagens ljus. Jag satt i uniform på Ronneby flygplats och väntade på att få gå ombord på Stockholms planet. Arbetsdagen började precis, jag skulle flyga passiv till Arlanda för att sedan flyga några inrikes turer innan natten på hotell Winn i Umeå.
Loungen i Ronneby var nyrenoverad, man firade invigningen med att bjuda på kola. Seg kola. God kola. Mycket kola. Jag fyllde munnen med segt, sött, smörsmakande men framförallt svårtuggat godis. När jag plötsligt varseblev några hårda bitar förstod jag snabbt vad som hänt - det var inte första gången en amalgamlagning spruckit för mig. Tidigare spruckna tänder hade tandläkaren lagat med något nytt plastmaterial; ett besök, en bedövningsspruta, lite borrande och en hanterbar faktura.
Den här gången blev det rotfyllning, tandvård för de stora grabbarna med den grova borren. Tre tandläkarbesök, lika många bedövningssprutor och en magrare plånbok innan tanden var ”good to go” igen. Originalet jag fick alldeles gratis redan som barn hade tjänat mig väl i många decennier, min dyra rotfyllning höll några år. Strax började den krångla, ny tandläkare, nya besök och ännu magrare plånbok innan jag hade en krona istället.
Dvs, ganska många av mina kronor lade tandläkaren beslag på, jag fick en (1) tillbaka. Ni fattar.
* * *
Döm därför om min besvikelse när även kronhelvetet började krångla ganska snart efter. Det började med en blödning, sedan smärta och Caroline började klaga på dålig andedräkt - jag som tidigare alltid doftat som en nyutslagen ros i munnen. Även på morgonen.
Jag remitterades från den ena specialisten till den andra, röntgenbilder togs i en omfattning som hade fått en tonårstjejs instagramkonto att verka bildfattigt. Med stigande övertygelse ställdes diagnosen infektion. Under tandroten. På ett ställe dit ingen antibiotika i världen når på egen hand.
Alternativen radades upp, alla med osäker eller rent av dålig prognos. Inget alternativ såg helt självklart ut. Val av behandling var dock mitt eget - precis som fakturan skulle bli alldeles min egen. Till slut trodde jag mig förstå tillräckligt för att fatta beslut om utdragning. Väl borta skulle infektionen självläka sade man från expertpanelen.
Nu är det gjort, tanden är borta. Tack för allt, vila i frid.
Någon tandfe kan man väl inte längre hoppas på i vuxen ålder, men ett litet finansiellt bidrag till fakturan hade förstås varit välkommet.
* * *
När infektionen läkt ut och även platsen där tanden suttit läkt, finns tre alternativ.
- Jag kan låta gluggen vara kvar, och se ut som en bättre begagnad bilhandlare resten av livet.
- Man kan sätta in en brygga. Det innebär enkelt att man fäster en konstgjord ny tand i de båda bredvidsittande tänderna.
- Tandläkaren kan sätta in ett implantat. Med en titanskruv fäster man en konstgjord tand direkt i käkbenet.
Första alternativet är gratis.
Så länge jag håller munnen stängd märker ingen annan att tanden saknas. Undviker jag att äta tillsammans med andra människor, håller mig borta från idrottsevenemang och inte skrattar offentligt är jag ”in the clear”.
De båda andra alternativen kostar skjortan, men tack vare en ny tandvårdsreform som gäller från årsskiftet för just min ålderskategori blir min del av skjortan plötsligt hanterbar.
- Jag kommer att behöva betala kragen och manschetterna, skattebetalarna tar resten. Tack så jäkla mycket på förhand, det var väldigt snällt av er.
* * *
Anledningen är att andra premolaren sitter relativt synlig.
Man menar på allvar att det finns kosmetiska skäl för skattebetalarna att bidra till mitt utseende - själv tror jag inte gluggen gör särskilt mycket vare sig till eller från. Men hade det handlat om en tand längre in i käften skulle kostnaden för mig blivit hela ”skjortan”. Kamrat Kristerssons regering anser att svenska folket inte ska behöva se min glugg.
- Var är tandfen när man behöver henne som mest? Precis som jultomten, påskharen och skogsmulle överger hon den vuxne mannen, och man får möta livets prövningar alldeles själv. Eller ”själv” - jag har ju Caroline, och nu ska min andedräkt återgå till blomsterrikets referenser.
Omgiven av bilister
(2026-02-25)
Jag funderar på att skriva en bok om trafikvett. Mest om bristen på.
Tomas Eriksson gjorde succé med boken ”Omgiven av idioter”. Den normale bilisten jag möter i trafiken är inte klok - han (det är oftast en ”han”) är en idiot. Mina empiriska studier i ämnet är ungefär lika djuplodande som Eriksons, boken skulle få titeln ”Omgiven av bilister”.
* * *
Under mina mer än fyrtiofem år med körkort har jag övningskört med en dåvarande flickvän (det var inte bara övningskörningen som gjorde att det tog slut) och fem barn. Jag har kört höger och vänstertrafik, på Autobahn och småvägar i Scotland. Diesel, bensin, etanol och el. Automat, manuell och steglös drivrem i en Volvo 343. Bakhjulsdrift, framhjuls, 4WD och rullandes i nedförsbacke med en motor som bara inte ville starta. (Dessutom stukade jag foten, efter att ha sparkat på biljä-ln när den inte ville starta.)
Jag har kört bil med avdragen hälsena och använt kryckan till både gas och broms. Turnébuss, budbil, trampbil och tung lastbil samt motorcykel, brödbil, go-cart och otaliga personbilar. Vissa har saknat både kopplingsvajer, fungerande handbroms och bitar av golvet vid förarplatsen.
Överallt där jag kört har jag konstaterat att andra bilister sällan är mina medtrafikanter eller vänner - de är oftast mottrafikanter som tar upp onödig plats på vilken väg som helst.
Som en osjälvisk tjänst till mänskligheten inleder jag mitt korståg med detta blogginlägg. Med orädd kämpaglöd riktar jag helljuset mot några av de märkliga fenomen jag som hederlig bilist råkat ut för, på vägar mina skattepengar betalat.
Mina vägar.
Saker jag irriterar mig på i trafiken
Ett axplock från en alltför lång lista.
Rondellkörning
Det var ju så bra, på ”min” tid.
Åtminstone var reglerna bra; den som ligger i rondellen har företräde ut. Ju längre in, desto större företräde. Nu är det tvärtom, mespropparna ligger i yttervarv och hindrar oss hederliga bilister som ligger längst in från att lämna rondellen utan skrapmärken i lacken.
Regeln motarbetar hela den annars geniala idén med rondeller, och uppmuntrar ”försiktiga” bilister att fortsätta vara proppar i flödet. Det här skapar onödig friktion i trafiken, sliter på tutan och ger mig träningsvärk i mitt högra långfinger.
* * *
Avfarter från motorvägar
På motorvägen får man inte köra i 100, 110 eller 120 - man ska köra i angiven hastighet. Minst. Det är inte tillåten hastighet, utan anbefalld eller åtminstone rekommenderad - annars bromsar man ju upp bakomvarande trafik.
Huvudsakligen tycker jag att just det fungerar, de flesta håller hastigheten. Undantagen kommer några bullets längre ned.
När bilister på väg norrut ser skylten ”Uppsala 2km” sker något märkligt. De börjar sakta ner, även om det är dagsljus, strålande solsken och snustorra vägbanor. Vid skylten ”Uppsala 1km” är de nere i 90, och när ”Uppsala 500 meter” passeras har de krypfart. För att överhuvudtaget nå fram till avfarten och undgå parkeringsböter tvingas de plötsligt gasa och lämnar sedan motorvägen i 50-60 kilometers fart.
Skylten som anger hastighetsbegränsningen 90 kommer som en komplett överraskning för de försiktiga förarna.
* * *
Påfarter …
Jag ligger på Knivstauppfarten till E4 bakom en familjebil, ni vet det som ibland kallas ”minibuss”. En man sitter bakom ratten. På bakrutans vänstra sida sitter vita dekaler som visar silhuetterna av den ansvarsfulle pappan, en curlingmamma, en finnig tonåring och liten bortskämd jäntunge. Och en ouppfostrad hund. Visserligen är dekalerna opersonliga, men man kan ju läsa ”mellan raderna”.
Det är illa nog att pappan redan fört sina gener vidare till nästa generation, troligen kommer han även att övningsköra med sin barn ganska snart och därmed lära ut denna erbarmliga körteknik. Med lite tur hinner de avskaffa privat övningskörning innan det sker. Med lite otur är dekalerna gamla, och han har redan börjat övningsköra i rondellerna med sina stackars barn.
På den högra sidan av bakluckan sitter en skylt som är lite svår att läsa, men eftersom bilen kör så förtvivlat sakta och inte verkar accelerera överhuvudtaget kommer jag snart ikapp och kan tyda bokstäverna.
”Om du kan läsa det här ligger du för nära” står det på den förnumstiga skylten. Jag blir provocerad, kan inte hålla tyst utan skriker rakt ut:
”- Det är ju du som ligger för nära!!”
Vår lilla karavan kommer upp i höjd med motorvägen. Bilarna susar förbi oss i motorvägsfart - som de bör. Föraren framför tycks inte koppla det till sin egen fart, utan ligger kvar i behagliga 60-70, medan påfartssträckan (som ändå är ganska väl tilltagen) börjar ta slut. I backspegeln ser jag en kommande lucka mellan en lastbil och en buss, när lastbilen passerar mig stämplar jag gasen i botten, blinkar och slinker elegant ut.
I hög fart passerar jag familjebussen som fortfarande inte lyckats ta sig ut. Jag kan se kalabaliken i backspegeln, när minibussen till synes lugnt svänger ut när påfartssträckan är slut. Helljus blinkar, nävar knyts, långfingrar visas och medpassagerare i många bilar lär sig på kort tid ett antal helt nya svordomar.
Helt i onödan.
* * *
”Flytta på dig!”
Bilarna i höger körfält kör dels tio-femton kilometer långsammare än dig, dels håller de knappt hundra meters lucka till framförvarande. Du glider värdigt förbi den ena efter den andra med cruisecontrol inkopplade på laglig hastighet plus någon extra knop bara för formens skull.
Plötsligt från ingenstans har du en bil tre meter bakom, hans (jag utgår från att det är en man bakom ratten, såväl biologiskt som upplevt) strålkastare fyller backspegeln. Du såg honom inte komma, men nu vill han om och förbi. Du ser två möjliga scenarios.
1) Du går tillbaka i höger körfält i första bästa lucka. Bilen bakom menar allvar, och blåser förbi omedelbart likt en Tesla med kortslutning. Inom sekunder är du tillbaka i vänsterfil utan att ha rört cruisecontrol och fortsätter glida förbi trafiken.
2) Du går tillbaka i höger körfält i första bästa lucka, bilen bakom ökar farten med endast symboliskt. Inom sekunder spärrar han visserligen dig från att återgå i vänsterfil men har ingalunda avslutat omkörningen. Du närmar dig bilen framför då luckan var kort och tvingas fippla med cruisecontrol för att inte kollidera.
När den ”omkörande” bilen så småningom glidit förbi har du lärt dig något; Nästa gång är du nog inte lika ”snäll”.
* * *
Blinkers ska användas
Även om BMW förare är erkänt sämst i klassen, är problemet inte begränsat till märket.
Enda gångerna jag för övrigt har sett en BMW använda sin blinkers har varit antingen när svängen redan påbörjats och poängen gått förlorad, eller när föraren missat att stänga av den efter genomförd sväng och blinkandet fortsatt några kilometer på en motorväg utan avfarter inom mils avstånd.
För oss andra bilister är blinkandet ju bara intressant innan ratten läggs om - inte som en bikt efter att föraren redan begått sin synd.
* * *
Cruisecontrol borde vara lag
Jag har inte bara lärt mig älska och använda cruisecontrol, utan också att hata och förakta andra bilister som inte förstått det filosofiska lugn som följer av en konstant hastighet. När jag svänger upp på motorvägen och lämnar avfarten bakom mig, har jag cruisecontrol inkopplad på rätt hastighet. Den ligger sedan stadigt kvar tills jag har alla fyra hjulen inne på avfarten, inte innan.
”Vill inte bli omkörd”
Jag närmar mig bilen framför - som bevisligen kör något långsammare - och går ut i vänsterfil för att köra om. Då händer något märkligt; bilen vill inte bli omkörd. När min bil sakta börjar komma upp jämsides med konstant hastighet, ökar föraren av den andra bilen farten. Mycket lite, men tillräckligt för att omkörningen inte kommer att ske, varpå jag utan minsta prestigeförlust återgår i högerfil, bakom bilen.
Det dröjer inte länge förrän samma sak händer igen, med samma märkliga resultat. Rekordet är fyra sådana avbrutna omkörningar bara mellan Knivsta och Uppsala. En sträcka på två mil.
* * *
”Vill köra om”
Minst lika tröttande för långfingret är bilen som kör om mig i hög hastighet, svänger in framför och sedan låter farten droppa. När den till slut hamnat alldeles för nära blinkar jag och glider förbi i vänsterfil, utan att ändra fart en knop. Sedan dröjer det sällan mer än några kilometer innan samma bil återigen kör om mig, lägger sig framför, låter farten droppa och hela baletten upprepas.
Även den här övningen har jag hunnit med fyra gånger mellan Knivsta och Uppsala.
Om alla bilister använde Cruisecontrol skulle trafiken flyta bättre.
* * *
Tränga sig i kön
I trafiken runt Stockholm uppstår bilköer. Oftast på samma ställen, vid samma tider. Vanliga ställen är avfarterna från motorvägarna, ett problem som skulle mildras om inte folk saktade in så väldigt långt i förväg. Men lika säkert som att Svenson sänker hastigheten två kilometer innan avfarten, lika säkert kommer killen i BMWn som tror att kön inte är för honom.
Med aggressiva blinkningar och gester bara ska han in, ofta först när spärrlinjen upplyser om att avfarten egentligen redan har passerats. Till och med den BMW förare - som normalt annars aldrig använder blinkers - kan här ses slita mer än lovligt på den. Vilket gör att den kö han - och ingen av oss andra heller - inte vill stå i både blir längre och långsammare.
* * *
Jag är verkligen omgiven av idi … bilister.
Du bor ju inte där!
Rösträtt vs rätten att tycka
(2026-02-17)
Det är någonting helt unikt med fenomenet Trump.
Det jag tänker på är inte främst mannen, presidenten Trump eller hans politik, utan hur hans inträde på den politiska scenen påverkat oss andra. Samtalet, debatten, respekten för andra åsikter är förändrad i världen enligt Trump.
Innan Trump hade människor åsikter om de politiska ledarna i olika länder. Man tyckte si, någon annan så. Ibland var man överens, ibland inte. Men huvudsakligen vill jag påstå att det ändå fanns en sorts acceptans från båda sidor i en given debatt. Man var liksom överens om att man inte var överens och kunde fortfarande respektera varandra.
Nu är man snabb att i princip omyndigförklara motståndarna med olika mer eller mindre genomtänkta argument. Övertygelsen om det riktiga i den egna uppfattningen och den därmed helt vilseledda och intelligensbefriade motparten vet numera inga gränser. De nyhetsklippen jag ser utgör sanningen, motståndarna ser ”fake news”. Jag bildar mig en egen nyanserad uppfattning baserad på objektiva fakta, motståndarna går som får i flock efter en karismatisk ledare.
En sorts hybris på båda sidorna av vilken fråga som helst.
* * *
Nej, jag bor inte i Teheran, Budapest eller Ankara.
Inte heller i Pyongyang, Beijing eller Moskva. Ändå har jag åsikter om det politiska styret i Iran, Ungern, Turkiet, Nordkorea, Kina, och Ryssland. Ayatollah Khamenei, Orban, Erdogan, Kim Jong-Un, Xi Jinping och Putin håller jag alla för att vara eller aspirera på att bli diktatorer. Jag har även åsikter om mindre kontroversiella länder, deras politik och ledare såsom Finland, Frankrike, England och Danmark. Bara för att nämna några.
Ingen har hittills underkänt mina åsikter om något av alla dessa länder, bara grundat i att jag ju inte bor där. Det verkar allmänt vara OK att kalla Nordkorea för en diktatur eller Putin för en diktator, för att i nästa mening erkänna Danmark och England som demokratier och ändå ha synpunkter på deras politik. Trots att jag inte röstar där. Det man inte hållit med mig om har man bemött med argument. Bra eller dåliga, men min bostadsort eller rösträtt har aldrig dragit fram som en faktor.
* * *
Inte förrän nu.
Varför jag plötsligt skulle göra ett undantag när det gäller USA eller ännu värre fråntas rätten att alls ha en åsikt om hur landet styrs klarar jag inte av att begripa. Hur det politiska landet ligger i USA påverkar Sverige mer än troligen något annat land. När Trump mumlar ”Grönland”, när han låter hämta Maduro i Caracas eller tar ett nytt grepp om tullarna svajar världens börser, även den svenska.
Ändå är ett av de vanligaste argumenten jag kan mötas av när jag yttrar kritik mot Trump, hans administration och politik, att jag inte bor där. Främst får jag höra det av amerikaner, men uteslutande är det Trump supporters - även icke amerikaner - som bemöter mig med det. Mitt pensionskapital reagerar direkt på Trumps olika utspel, men jag har ingen rätt att tycka något om det?
Istället för att bemöta det faktum att han ljuger, hotar, skarvar, överdriver, svamlar om allt från botemedel mot covid, via amerikanska allianser med romarriket (!), till varför han måste ha Grönland blir jag påmind om att jag ju inte har amerikansk rösträtt. Som om allt som händer i USA för det första är en strikt intern angelägenhet, och som för det andra resten av världen bara får hacka i sig utan att ens tycka något om det.
- Snacka om att sakna argument.
Jag har väl analogt ingen rätt till någon åsikt om aborträtten eftersom jag inte är kvinna, varken biologiskt eller upplevd. HBTQ personers utsatthet har jag naturligtvis inte med att göra, då jag själv är hetero. Mina synpunkter på A-kassan undanbedes, eftersom jag inte är arbetslös. Försvaret bör jag knipa näbb om - jag är inte ens med i Hemvärnet.
- Får jag ha åsikter om Försäkringskassan, om jag sjukskriver mig?
* * *
Nu är jag inte så naiv att jag tror mig själv vara alltigenom neutral eller objektiv, men om en person blir ertappad med att ljuga, överdriva eller slå under bältet kan jag åtminstone både se det och medge att jag sett det. Det är tyvärr mer än man kan säga om alltför många av Trumps supporters.
Min uppfattning om Donald J Trump grundas som de allra flestas på den medierapportering jag tagit del av. Såväl från Fox News, CNN, Henrik Jönsons kommentarer som SvT. Medan andra - som tagit del av samma informations flöde - ställer sig på Trumps sida och tycks försvara honom blint även när argumenten tryter och min bostadsort plötsligt får betydelse, ställer jag mig på den kritiska sidan.
Det som förbryllar mig är inte att det finns gott om folk - både med och utan rösträtt i USA - som stöder Trump till den grad att de totalt blundar för eller förnekar de mindre smickrande omständigheterna kring honom. Att se Pam Bondi sitta i en utfrågning och yra i mössan mellan förolämpningarna hon delar ut, att se Hegseth stå inför militären och göra bort sig eller höra JD Vance skälla ut Ukrainas president för att han inte var tacksam nog, utan att ens kunna medge att ”something’s wrong in this picture” är märkligt.
* * *
Några av de ovan nämnda ledarna har kommit till makten genom val som åtminstone i teorin varit demokratiska, några av dem inte. En del av dem tillämpar öppet åsiktsförtryck och censur, några mer smygande, men ingen av dem - inte Trump heller - tycker om opposition, oliktänkande eller besvärliga frågor och kritik. Metoderna att bemöta kritik varierar, men att kalla det ”högt i tak” vore att överdriva.
Samtliga gör vad de kan för att klamra sig fast vid makten. Vanligaste metoderna är att kontrollera pressen, stänga ute oppositionella från det offentliga rummet eller rent av fängsla misshagliga personer för påstådda brott. I Ryssland, Iran, Kina och Nordkorea hymlar man inte utan är ganska öppna med sin censur (en paradox? ”Öppen censur …?”) I Turkiet och Ungern hittar man ännu på olika anklagelser för att fängsla besvärliga utmanare.
I USA har man ännu inte tagit steget fullt ut, men censurtendenserna syns allt oftare och i uttalanden från både Trump, Vance och Hegseth lyser irritationen över free speech igenom. Det demokratiska system som fungerar i århundraden rundas dagligen av Trump och hans administration och är under allvarligt hot att monteras ned.
Men supportrarna blundar, förnekar eller försvarar honom med svepande anklagelser om ”vänstern”, ”domestic terrorist” eller ”fake media”. När inte det räcker klämmer de till med det tunga artilleriet, ”the mother of all arguments”;
- Du bor inte där!
Hockeytjejerna
Oväntad jämlikhet
(2026-02-14)
OS pågår som bäst.
Erkänner rakt av att jag inte följer det slaviskt. Varken övergripande eller någon särskild gren. Men eftersom jag är en om inte inbiten så åtminstone frekvent nyhetskonsument och då i första hand via etablerade MSM (”main stream media”) på TV får även jag min väl tilltagna dos av olymperierna.
Om någon säger att ”Trump ljuger!” skriker genast någon annan ”Fake media!” och hänvisar till Fox News, Henrik Jönsson eller Fria Tider för den påstått verkliga sanningen. Misstron mot de etablerade medierna är monumental och rotad i ryggmärgen hos vissa.
Tänk om vi såg samma misstänksamhet kring rapporteringen om Canadas curlingsten?
”- Det är fake news att Canadicken petade på stenen. Förresten blev han provocerad.”
När det gäller rapporteringen av sport i allmänhet och OS i synnerhet har alla sådana eventuella diskussioner gått mig förbi. Inga ”alternativa” nyhetssajter, inga självutnämnda sanningssägare och inga swishfinansierade journalister som på eget bevåg bevakar de idrotter som MSM antingen påstås felvinkla eller strunta i.
- Jag litar alltså på nyhetsrapporteringen från Italien.
Sålunda har jag inte kunnat undgå de svenska hockeytjejernas framgångar. Någon hel match har jag inte sett, men klippen på TV dyker upp i olika varianter av nyhetsprogram. En sak slår mig - vilket just här dessutom råkar vara ett mycket träffande uttryck.
- Tjejerna slåss. Med knytnävarna.
* * *
Mina barn har alla spelat fotboll. Med början på Knivstas klassiska fotbollsläger fick de prova på från sjuårsåldern. Av fem möjliga var det bara två som blev bitna och fortsatte; äldste sonen och enda dottern. Riktiga arbetshästar som tog sig till träningarna oavsett väder, medan många lagkamrater fegade ur när det regnade bara lite. De kämpade sig träget genom hela låg och mellanstadiet med fotbollsskor på fötterna, men slutade båda lagom till sjuan.
Genom dottern kom jag att se en del damfotboll, både live och på TV. Det var omöjligt att inte notera en klar skillnad mot killar och herrar, från lågstadiet till landslaget: killarna filmar, det gjorde inte tjejerna. Om det ändrats de senaste femton åren vet jag inte, eftersom mitt ”fotbollsintresse” oavsett kön rann ut i sanden när dottern slutade spela.
På YouTube fullkomligt kryllar det av clip med kända och okända fotbollsgiganter, som efter en aldrig så liten sammandrabbning med en motspelare tar sig för ansiktet och kastar sig på marken. Ronaldo, känd som en av världens kanske bästa fotbollsspelare och därmed en som inte egentligen behöver ”fuska” har uppmärksammats för sina genomskinliga filmningar.
https://youtu.be/st3676ruggg?si=KivMAjBSGo0MBY1m
Tjejerna däremot tycktes oförstående. Om två tjejer kolliderade på planen stannade den som inte ramlat och hjälpte sin motståndare upp, kollade hur det var med henne och erbjöd sin hjälp. Den fallne spelaren tycktes däremot försäkra att allt gick bra, att ingen skada var skedd och att matchen kunde gå vidare. Inga skrynkliga ansikten, inga grimaser, inga vädjande till domaren om frispark.
Tjejerna spelade fotboll, inte teater.
* * *
Nu är det OS och mycket uppmärksamhet på vintersport. Svenska damidrottare är framgångsrika internationellt, inte minst inom vintersporterna. Säkert är det en kombination av att Sverige är ett land med goda förutsättningar för vintersporter, idrotten är till stor del ekonomiskt subventionerad av skattepengar och trots allt har vi kommit längre inom jämställdheten än många andra länder.
När tjejerna smäller in i sargen bakom målet med fräsande skridskor, omedelbart kastar handskarna och börjar puckla på varandra som vore de vilka killar som helst är det kanske bara ett otippat utslag av jämlikhet. Skillnaden mot fotbollen är påtaglig, men hockeydamerna visar att även tjejer kan tappa både humör och omdöme.
Kanske handlar det bara om adrenalin, och inte testosteron.
Typiskt portugisiskt
Turistfälla eller ”The real deal”
(2026-02-13)
Vi är tydligen inga unika turister, Caroline och jag. Medan en annan stor målgrupp fortfarande uppskattar grisfester på Mallis, dans på krossat porslin i Grekland och spexande Teppanyaki kockar i USA tillhör vi en målgrupp som vill ha ”the real deal”. Vi vill inte känna oss som eller se ut som … turister. Vi vill gå på barer och restauranger tillsammans med ”locals”, och inte följa en reseledare eller tourguide som håller upp en flagga med resebolagets logo.
Båda grupperna går att tjäna pengar på, den ena utesluter inte den andra. Tvärtom vore ”the real deal” ingen affärsidé alls om där inte fanns ett annat, mindre ”äkta” alternativ att jämföras med. Men båda kategorierna är olika former av show business, entertainment.
Under en resa till Lissabon ville vi förstås uppleva en kväll med Fado sång. Mer portugisiskt än så blir det inte. Wikipedia berättar att det är en ”traditionell portugisisk musikgenre, känd för sina klagofyllda melodier och djupa känslor”. Enligt skolboken ska sången (om trasig eller olycklig kärlek) framföras av en ensam sångare eller sångerska, ackompanjerad av en klassisk och en portugisisk gitarr.
Caroline hittade - som hon så ofta gör - ett helt fantastiskt hotell inrymt i ett gammalt palats, uppfört för många hundra år sedan av en man som gjorde sig en förmögenhet på att importera exotiska kryddor. Varje morgon slog sig en pianist ner vid elfenbenstangenterna och underhöll medan vi åt frukost - som förstås var överdådig. Kanske inte typiskt portugisiskt, men rasande trevligt.
https://www.palaciodasespeciarias.com/pt
På nätet hittade vi en restaurang, A Severa, som underhöll med Fado sång inte alls långtifrån vårt hotell i Lissabons Old Town. Det gick däremot inte att boka online, vi var tvungna att ringa - vilket bara stärkte känslan av ”the real deal”. Hade de inte ens haft telefon skulle min övertygelse om dess genuinitet varit total. (Nuförtiden har de on-line bokning, ergo lite mindre”äkta”)
Vi fick ett bord två dagar senare. Under våra många promenader gick vi förbi adressen flera gånger, inte minsta tecken skvallrade om att det skulle ligga en restaurang innanför den grova trädörren. (Hade vi bara lyft blicken från gatunivån, hade vi sett den enorma neonskylten med både A Severa och Fado …) ”Typiskt portugisiskt”, tänkte vi belåtet. Det började kännas väldigt äkta och vi såg fram mot den kommande kvällen då vi skulle kroka arm med infödda portugiser och med tårfyllda ögon försöka sjunga om brusten kärlek på portugisiska.
Precis som inför ett avsnitt av ”Så mycket bättre” visste vi att vi skulle bli rörda och gripna. Det finns tid avsatt för det.
* * *
Så kom kvällen. Vi granskade väggarna bredvid dörren i hopp om att finna någon dold ringknapp eller något, men ingenting. Till slut knackade jag på dörren, ljudet av upplåsning hördes snart och dörren gled upp till hälften. En man i mörk kostym synade oss, nästan lite misstänksamt, men han sa ingenting.
”- We have a dinner reservation …?” försökte jag på engelska.
Utan ett ord öppnades dörren helt, mannen i kostym steg åt sidan så vi kunde passera, och drog sedan snabbt igen dörren bakom oss. Han visade med en ljudlös gest att vi skulle kliva in, och stannade sedan kvar i sin position som dörrvakt.
Hela restaurangen låg inrymd i i två murade källarvalv. Utan att vara arkitekt eller historiker gissar jag att huset säkert hade många hundra år på nacken. Diskreta servitörer i svarta kostymer smög runt i den dunka lokalen och tog upp beställningar. Sorlet från gästerna var dämpat, stämningen förväntansfull, men särskilt portugisiska såg inte de andra gästerna ut att vara.
* * *
Med Bacalao (Torsk på portugisiskt vis) och Costeletas de Cordeiro (portugisiska lammkotletter) på tallrikarna och ett gott (portugisiskt) rödvin i glasen njöt vi vår middag. Ett par glas rödvin senare tyckte jag nog många av gästerna trots allt började se lite portugisiska ut. Att några av dem pratade engelska med amerikansk accent var nog bara en slump.
En man i ljusare kostym steg in och ställde sig i utrymmet mellan de båda valven. Han höjde inte rösten utan förklarade på engelska i lågmäld samtalston att de snart skulle börja Fado sången. På alla borden stod små värmeljus i glashållare, när sången började skulle all elektrisk belysning släckas ned av respekt för musiken. Det var något med akustiken jag inte riktigt förstod.
Vi ombeddes iaktta tystnad, gärna filma eller ta bilder - men absolut inte använda blixt under musikernas framförande. Endast levande ljus?! Typiskt portugisiskt.
Vi hade precis fått in varsitt glas utmärkt Tawny Port och njöt av den varma boqueten, när ljuset dämpades. In klev två män med varsin gitarr, den ena klassisk och den andra lite mindre klassisk. Jag googlade mig fram till att det nog var en ”portugisisk gitarr”. Den lät som och såg ut som en mycket stor mandolin. Utan vidare åthävor drog de igång en ganska medryckande melodi, strax kom mannen i den ljusare kostymen in och började sjunga.
De flerhundraåriga valven fylldes av musik, mannens tenor vibrerade av smärtande klagan, Wikipedia hade aldrig haft mer rätt om någonting. Av själva texten förstod jag just ingenting, men melodin skvallrade om något dramatiskt med ett sorgligt slut. I skenet av de fladdrande ljusen skapades magi, att jag inte förstod texten saknade plötsligt betydelse - jag förstod alldeles tillräckligt ändå.
* * *
Under kvällen avlöste fyra sångare varandra. De sjöng två eller ibland tre sånger, innan de och musikerna tog korta pauser. Så kom finalen då alla fyra sångarna spred ut sig i lokalen. De sjöng någon sång där de turades om med verserna och sjöng tillsammans i refrängerna. Någon elektrisk förstärkning hade absolut inte behövts, mer musik fick inte plats i de gamla stenvalven.
Det måste ha varit de levande ljusen.
* * *
Till slut kom den, armkroken. Inte bokstavligen, men som sista nummer skulle vi alla i publiken sjunga om hur kul det var på A Severa. A Severa sången. En riktig publikfriare, med text enkel nog till och med för en amerikan. Eller svensk. Jag sjöng med så gott jag kunde, samtidigt som en känsla av att vara på charterresa och grisfest molade i bakgrunden.
- Men det var ju trevligt.
Typiskt portugisiskt.
Gamla altanen. Tittar man noga kan man skymta den ruttna biten bakom hörnstoplen.
Nya altanen. Tjugo år fräschare, men samma princip som den gamla.
Shit by Murphy
(2026-02-12)
Har man inte jobb, skaffar man sig.
”- Hur svårt kan det vara?” är en retorisk fråga jag med tiden lärt mig ställa sparsamt. Svaret är nämligen alltför ofta ”- Skitsvårt!”
Mitt problem är minst tudelat; dels har jag en medfödd tendens att underskatta det uppstådda problemets omfattning, verktygen som behövs och svårigheten att fixa det. Det är illa nog, och kan rent kliniskt diagnostiseras som ”naiv optimism”. Mot detta tillstånd finns få botemedel, men distraktion kan fungera. Temporärt.
Dels har varje problem alldeles på egen hand en förmåga att utvecklas och svälla i omfattning. Det som från början var ett litet problem, enkelt att fixa, är ganska snart något helt annat. Det kan å andra sidan förklaras med ”Murphys lag” om alltings inneboende jävlighet.
”Shit by Murphy” borde vara en diagnos.
* * *
Första gången jag skulle byta den främre ljuddämparen på min SAAB slutade det med att jag tvingades byta ut hela avgassystemet. Från grenrör till avgasrör. Av ren tur hade verkstadsbutiken både öppet och ett passande system i lager, men kostnaden i såväl pengar som tid översteg vida vad jag såg framför mig när jag körde upp på lyften.
- Wich brings us to the porch … (Altanen)
* * *
Altanen byggde vi första sommaren i huset.
Ungefär trettio kvadratmeter rektangulärt brädgolv på mark, ingen gjutning. Bara att mäta, såga och skruva. Gjort på ett par dagar med bra resultat. Tjugo år yngre än idag fick jag inte ens ryggskott, budgeten höll och det blev inte särskilt mycket virke över.
Erfarenheten sade mig alltså att ett altanbygge är easy-peasy, snabbt gjort och lämnar utföraren relativt intakt efter avslutad arbete. Nästan lite kul, åtminstone när det var klart.
I tjugo år låg den där. Kanske borde vi ha oljat in den oftare än vi gjorde, men allting åldras, även altaner. Möjligen hade lite olja, lite oftare, skjutit upp arbetet något år eller två.
* * *
Av någon anledning klev jag ut i hörnet på altanen en dag i våras, precis där humlen växte som tätast. Med sekatören i hand skulle jag klippa bort det värsta, då brädan jag stod på gav vika. Hade det hänt en äldre person hade det kunnat gå illa. Till priset av ett ”- Vad i helvete …!” hade jag snart återfått balansen. Brädan visade sig dock vara genomrutten.
Nu var det egentligen bara hörnet med humlen som såg ut att vara just ruttet, men resten av brädorna såg inte heller ut att komma direkt från brädgården. Det behövde nog bytas en hel del. Snål, eller snarare lat, som jag ju är tänkte jag initialt att jag bara skulle skruva ur de brädor som såg mest slitna ut, och låta de ”friska” ligga kvar. Spara lite pengar och väldigt mycket arbete. Arbete skall inte överdrivas.
Det tog dock inte lång tid innan jag förstod att det skulle se konstigt ut - ungefär så lång tid som Caroline behövde på sig för att tala om det. Poletten trillade ner, hela golvytan fick nog bytas ut om det skulle duga till Car … f`låt, om det skulle se snyggt ut.
Redan här borde varningsklockorna ha ruskat om mig - det var inte längre jag som avgjorde när det var bra nog. (Hade jag fått bestämma hade det åtminstone gått snabbt.) Byggbasen var dock inte intresserad av några smidiga genvägar, kvarlämnade brädor eller andra tid och kostnadsbesparande knep. Hårt arbete med högar av virke låg plötsligt bokstavligen framför mig, istället för lite lappande och lagande.
* * *
Med skruvdragaren satte jag igång att dra ur de dryga tusen skruvarna som hållit brädorna på plats i tjugo års tid. En av tre gav upp utan motstånd. Ytterligare en av tre gav med sig en liten bit, innan krysset i skruvhuvudet var förstört och jag fick dra ut den med hovtång eller kofot. Slutligen var den sista av tre alltid en japansk soldat som var beredd att ge sitt liv för kejsaren, hellre än att kapitulera.
Varje Kamikaze skruv fick mig att förbanna mitt olycksaliga steg på den ruttna brädan, varje strid med hovtången startade funderingar på att elda bort hela altanen, fick mig att ångra att jag inte lejt bort jobbet, överväga irländsk asfalt istället, uppfinna nya svordomar varefter de gamla tog slut, sälja huset och flytta till en lägenhet på nionde våningen utan ens balkong. Långt från allt vad altaner och sönderrostade skruvar hette. Men jag kämpade på.
Tre dagars arbete och en efterföljande veckas ryggskott kostade det att få bort alla brädorna, staketet och lite till. Yngste sonen Nils hjälpte till en dag, vilket var uppskattat. Bjälkarna under golvet var dock huvudsakligen friska. Jag behövde bara byta ut ett fåtal. (Eftersom jag inte berättade det för byggbasen var alla nöjda.)
* * *
Av detta har jag lärt mig en massa saker. Saker som dessvärre kommer att vara helt bortblåsta när jag nästa gång trampar på en rutten planka, hör ett konstigt ljud i bilen eller börjar peta på skruven i kölsvinet där det bubblar upp vatten.
Shit by Murphy betyder; ”- Hands off, ta ett steg tillbaka, ring en hantverkare. Rör ingenting!”
Dr Jekyll and Mr Hyde
Jetlag eller nattarbete?
(2026-02-09)
När jag flög långlinjer i SAS för trettio år sedan trodde jag att problemet som gjorde det så förvånansvärt slitsamt var tidsskillnaden. Flygningarna var långa, men huvudsakligen ganska händelselösa. Även om man tvingades vara ”med” hela tiden satt man ändå mest stilla, timme in och timme ut. Visst var det många timmars skillnad mellan hemmatid och alla destinationer, men det egentliga problemet var faktiskt ett annat.
En typisk tur till NYC startade på förmiddagen från Oslo, Köpenhamn och Stockholm. Inte samtidigt, men så nära varandra i tid att vi alla landade inom en timme på Newark. Tre besättningar delade på två bussar in till crewhotellet som då låg på Manhattan. Om alla låg rimligt på tid tog första två besättningar en och drog in till stan, medan jumbocrew fick ta den andra när de dök upp. På senare år har man både bytt flygplats (till JFK) och flyttat ut till New Jersey. Det var som så ofta ”bättre förr”.
Från Oslo är det något kortare flygväg, de startade därför alltid sist. Ofta låg vi sedan så nära att vi kunde se varandra under överfarten. Den som kom först fick ofta en bättre höjd, medan eftersläntrarna fick nöja sig lägre ned.
”- Sisten till Newark är en skit!”
* * *
Efter en sju-åtta timmars flygning landade vi på Newark vid ettsnåret, amerikansk tid. Så slog man ihjäl några eftermiddags timmar på Manhattan - vilket inte är svårt - innan vi åt en lättare middag vid sex-sju tiden. Lyckades man sedan hålla sig vaken ända fram till nio var det bra. Hemma var klockan tre på morgonen. Ändå var det inte de sena nätterna som var problemet med tidsskillnaden.
Hur sent jag än gick och lade mig, vaknade jag sällan senare än vid fyra-fem, minst en timme innan hotellet serverade frukost. Här brukade kroppen protestera; biologiskt kände jag att det var dags att kliva upp medan hjärnan registrerade att det fortfarande var mer natt än dag och mörkret utanför skvallrade om att det stämde. Samtidigt talade magen om att det vore gott med något att äta. Visst var det lite rörigt, men det var inte morgnarna i USA som skapade problemet med tidsskillnaden.
En hel dag att utforska stan lite till, handla de frukostflingor till barnen hemma som inte fanns att köpa i Sverige och kanske hinna med något museum. Pick-up för hemresan var vid femtiden på eftermiddagen, ungefär läggdags hemma. Det var här tidsproblemet började på riktigt - inte med den faktiska tidsskillnaden.
* * *
Vi började alltså arbetet när vi egentligen borde gått till sängs. Istället jobbade vi hela den skandinaviska natten och landade hemma vid sjutiden på morgonen. Lagom till att kliva upp, om vi bara hade sovit. En New York tur var det näst kortaste vi hade på långt. (Delhi var kortast ”på min tid”.) Start dag ett, NYC dag två och hemkomst på morgonen dag tre följt av tre fridagar, innan det var på’t igen. Att göra så för en weekend i ”The big Apple” någon gång ibland är bara kul, att ha det som vardag är tuffare än man kan tro.
Det var inte ovanligt att jag som instruktör hade rena nattpass i simulatorn, den gick ju dygnet runt. Ett pass i simulatorn inklusive briefing innan och debriefing efteråt tog knappt lika lång tid som en New York - Stockholm. En dålig vecka kunde jag ha tre nattpass på raken, eftersom simulatorpassen inte innebar någon tidsskillnad som krävde återhämtning. När jag kom hem efter ett nattpass vid åttatiden på morgonkvisten efter att ha arbetat hela natten var det självklart att jag gick och sov några timmar innan det var dags att kliva in i lådan igen strax innan midnatt.
När jag klev in genom dörren hemma efter en New York envisades jag däremot att hålla mig vaken. Trots att jag just jobbat hela natten. Mitt resonemang var tidsskillnaden - jag ville ”komma tillbaka” till svensk tid direkt, och trodde att jag därför behövde hålla mig vaken till åtminstone niotiden på kvällen.
* * *
Ja, jag var skit trött. Men inte av tidsskillnaden, utan av att inte ha sovit. Man ställer inte om sin biologiska klocka på ett dygn i en annan tidszon, det tar flera dagar. Alla kollegor jag pratade med gick självklart och lade sig för att sova några timmar efter en långtur. Men jag mitt nöt slet med att hålla mig vaken eftersom jag trodde jag bekämpade jet-lag. Jag trodde mig ha överlistat systemet. Dumhuvud!
När jag kom hem i det skicket och envisades med att inte gå och lägga mig, hade jag två tillstånd. Antingen var jag apatisk och gick med på vad som helst, för att sedan glömma allt efter ”Godmorgon”. Som om jag gick i sömnen likt en timid Dr Jekyll.
Eller så var jag retlig, sur och cynisk mot allt och alla. En riktig Mr Hyde.
* * *
Just den här dagen när jag klev in i huset efter en New York tur var det fredag. Inte vilken fredag som helst, utan en lönefredag. Jag hängde av mig kavajen och skalade av min uniform som var mer än lovligt skrynklig efter en natt ombord på flight deck. Caroline kom mig till mötes med dottern i famnen.
Hon längtade efter vuxensällskap och föreslog att vi kunde göra en utflykt. Min Dr Jekyll var i sitt apatiska tillstånd så jag log försiktigt och sa ”- Javisst kära du.” Caroline fick feeling av mitt svar och föreslog IKEA. Återigen log jag milt och upprepade mitt apatiska ”- Javisst kära du.” Normalt brukade hon ha svårt att få med mig till möbeljätten, nu blev hon positivt överraskad över att jag så villigt gav med mig. Little did she know.
En timme senare satt vi i bilen på väg mot Uppsala. Dottern fastspänd i bilbarnstolen, Caroline i passagerarsätet och eftersom jag hade gått över till Mr Hyde tillståndet ungefär lagom till vår avfärd satt jag bakom den jävla ratten och muttrade något om hur kul det brukade vara på IKEA.
* * *
Vi kom fram. Jag fällde upp den förbannade barnvagnen, spände fast ungen och körde den som en stridsvagn framför mig. Folk var för många, folk var i vägen och folk var fula. Förbannade folk! Möblerna var av taskig kvalitet, inte fan var det särskilt billigt och deras kaffe i fiket smakade som amerikanskt - ingenting!!
Ungefär där insåg Caroline att idén med IKEA kanske inte var så bra som jag låtit henne tro, bara någon timme tidigare.
Senare - absolut inte där och då - skulle jag själv komma till insikt om att det egentligen bara var fel på en person denna förmiddag på IKEA i Uppsala, och det var jag. Jag skulle inte ha varit där alls, utan hemma i sängen, nedbäddad med gardinerna fördragna.
- Jag var inte jetlaggad - den kliniska termen för mitt tillstånd var ”skittrött”. Som man ju blir om man jobbar hela natten, varsom helst i världen, oavsett tidszon. Något en femåring kan begripa, bara inte jag.
Färnströms begravning
instant karma
(2026-02-06)
Jag gjorde halva min värnplikt vid F14, Halmstad.
Allra sista veckan skulle tillbringas ute i fält med en stor övning. Fyra decembernätter i tält med eldvakt, minering, närstridsövning och en massa andra påhitt i ett ovanligt snörikt Halland. Kapten Andersson var högsta befäl på plats, en riktig klippa som de flesta i plutonen hade stort förtroende och respekt för.
Övningen avslutades fredag morgon, en avslutnings ceremoni skulle hållas på eftermiddagen följd av helgpermis innan vi startade våra respektive förbandstjänstgöring måndagen efter. Själv skulle jag till F13 Bråvalla i Norrköping.
* * *
Bandet hade fått en spelning på fredagen, samma dag som avslutningen vid F14.
En stor privat fest på Norrtelje stadshotell, två set om 45 minuter, många tjejer i just vår egen ålder. Bra betalt, dessutom ingick middag och rum på hotellet. Middagen började vid sextiden och vi skulle gå på vårt första set kring nio.
Det var bara jag som var uppbunden av aktiviteter till fyra tiden på fredagen. Mina värnplikts förmåner medgav endast tåg upp till Stockholm. Om tåget gick på tid kunde jag möjligen stå på centralen strax efter nio. Att stå på en scen i Norrtelje före elva-tiden vore däremot omöjligt.
* * *
Ulf, sologitarristen, kläckte idén.
- Du får väl permis för en begravning? frågade han i telefonen.
- Det skulle jag tro, svarade jag förvånad. Men ingen har ju dött, och det hjälper väl inte oss om jag är på en begravning istället för i Norrtälje?
Ulfs ide var att han skulle ringa mitt befäl och meddela att Wennströms lika nära som fullständigt påhittade vän Färnström hade omkommit i en bilolycka ute på Lidingö. Begravningen skulle hållas på fredag i Lidingö Kyrka klockan tretton. Om man kunde vara så vänlig att meddela Wennström, men helst varsamt då Färnström var en mycket nära vän.
* * *
Tillsammans med Sjökvist satt jag posterad med utsikt över den snötäckta ängen, det var tisdag och andra dagen på vår vinterövning. Fienden hade setts på andra sidan, ett förestående anfall kunde inte uteslutas, dubbla vaktposter hade placerats ut.
Stjärnor gnistrade på den svarta himlen, den vita snön lyste upp i mörkret, allt var stilla. När Hökeberg kom krypandes i snön och med viskande röst - för att inte fienden skulle höra - frågade efter mig, anade jag vad som var på väg att spelas upp. Kapten Andersson ville prata med mig, Hökeberg var såväl budbärare som min avlösning.
Kapten Andersson var uppenbart plågad av situationen. Med gravallvarligt ansikte bad han mig kliva in i vagnen som utgjorde hans kontor. Därinne var det förhållandevis varmt, jag plockade av mig hjälm, vantar och knäppte upp vinterrocken och ansträngde mig att se nollställd ut.
- Din kompis Färnström har kört ihjäl sig, ska han
- Va?! utbrast jag så överraskat jag kunde och tappade hakan ungefär lagom långt ner.
- En kompis till er båda ringde flottiljen, fortsatte Andersson, han berättade att bilen fick sladd och krockade med ett träd. Han omkom troligen omedelbart
Jag sa ingenting, med en så tom blick jag förmådde stirrade jag rakt fram.
- Begravningen är nu på fredag i Lidingö Kyrka, fortsatte Andersson. Du får naturligtvis permission om du vill åka upp, men du behöver inte bestämma dig nu.
Med känslan av att vara ett riktigt svin tackade jag Kapten Andersson, bad att få fundera på erbjudandet om permis på fredag och återgick till min postering. Ingen av mina lumparkompisar var invigd i den smutsiga planen som skulle ge mig permis, mitt sorgearbete fortgick inför även dem.
* * *
Morgonen efter sökte jag upp Kapten Andersson och förklarade att jag förstås gärna ville ta ett sista farväl av min gamle vän Färnström. Han stod för sitt löfte, en transport ordnades speciellt för mig tidigt på fredagen tillbaks till Flottiljen. Kapten Andersson hade till och med ordnat så att jag i strid med normala regler ändå fick en flygbiljett till Bromma istället för tåget.
När jag satt på kansliet och väntade på transporten till flyget bad jag att få låna telefonen. Det gick naturligtvis för sig, jag ringde Ulf, gitarristen. Eftersom det kunde finnas folk som lyssnade ansträngde jag mig för att låta lämpligt sorgsen.
- Hallå, sa jag när Ulf svarade, jag fick permission och ska strax bli hämtad för transport till flygstationen.
- Spelningen är inställd, sa Ulf brutalt. Du behöver inte komma upp.
Min spontana reaktion var förstås ”- Vad i hevete!” Men jag lyckades lägga band på mig i den händelse någon lyssnade, och fortsatte istället så lugnt jag kunde att berätta om vilken tid planet landade på Bromma. När jag pratat lagom länge sa jag hejdå och lade på luren.
* * *
Instant karma. Jag fick mitt straff.
Straffet för att jag utnyttjat Kapten Anderssons empatiska sida. Jag skämdes inte för att jag försökt bluffa till mig en permission, det hade jag gjort förut men utan att vädja till någons känslor. Det här var liksom på en annan, betydligt sämre nivå.
Spelningen var inställd, ändå kunde jag inte delta i avslutningsceremonin — jag kunde inte gärna säga till Kapten Andersson att begravningen var inställd. Att säga att det inte ens fanns någon begravning var om möjligt ännu mer otänkbart.
- Jag bara skojade, hade inte funkat särskilt bra.
Det var ett snöpligt sätt att lämna F14 och Halmstad på, med svansen ordentligt mellan benen. Ingen kunde jag skylla på heller. Inte på Ulf som visserligen kläckte idén och ringde samtalet med dödsbudet, absolut inte Kapten Andersson som beviljade permissionen, och de som ställde in festen i Norrtälje hade säkert sina skäl. Till exempel att det var för få betalande gäster.
Säkert lärde jag mig något, men just då kände jag mest skam.
625 Wennström i Flygvapnets blå uniform. Samme Wennström i FVs ”grönställ”. R.I.P käre Färnström.
Om fartkameror …
(2026-02-05)
Jag talar för en kompis.
Själv tycker jag förstås att fartkamerorna är jääättebra, att de har en mycket fin påverkan på trafiksäkerheten och fyller sin funktion. Ni hör inte mig säga något negativt om fartkameror. Åtminstone inte med bandspelaren påslagen.
Men som sagt, min kompis tycker annorlunda. Han vill dock vara anonym, jag agerar språkrör åt honom enligt devisen ”alla ska få vara med”.
* * *
Det är fredag eftermiddag. En man kör västerut på väg 77, från Norrtälje i riktning mot Knivsta. I bilens stereo spelar Cory Henry ”Burdens down”, det svänger något kopiöst och mannen dansar så gott det går bakom ratten.
I matkassarna ligger bland annat en dovhjortsstek, ett knippe grön sparris, tre goda ostar och några päron. Systembolags påsen innehåller två buteljer Les Laquets och en liten Moët.
Mannen mår mycket bra och ser fram mot kvällens middag på tu man hand med sin älskade.
* * *
Vägarbeten och små samhällen drar ner tillåten fart, däremellan får man köra fortare. Mannen har kört vägen förut och vet ungefär var fartkamerorna står, han brukar lätta lite på gasen några hundra meter innan och passera i laglig hastighet. Cirka.
Inför passage av varje fartkamera tar mannen upp Aftonbladet han har liggandes i passagerarsätet. Med tidningen skymmer han kamerans eventuella synfält, om den skulle få för sig att ta en bild för att han inte sänkt hastigheten tillräckligt.
På något vis måste han ändå ha missat en varningsskylt. Ingen tidning skymmer hans ansikte när ett lika oväntat som brutalt blixtljus bländar honom. Samtidigt som han reflexmässigt flyttar högerfoten från gaspedalen till bromspedalen, tittar han oroligt på hastighetsmätaren.
Så var den kvällen förstörd.
* * *
Man kan aldrig peka på andras brister för att rättfärdiga sina egna fel.
Att någon annan kör berusad, för fort eller med trasiga lampor är ingen ursäkt för mig att göra detsamma. Var och en måste ta ansvar för sig själv, sin egen bil och sitt egna uppträdande i trafiken.
Men … säger min kompis …
* * *
Förutom att det är extra surt att åka fast efter en nitlott, för något man upplever att ”alla” gör, anser kompisen att fartkamerorna har extra mycket av nitlott och orättvisa inbyggt i systemet. För det första kan endast bilar registrerade i Sverige, framförda av personer med svenska körkort spåras upp. Föraren måste dessutom ha någon koppling till bilägaren för att kunna spåras - om inte bilägaren glatt talar om för polisen vem det är.
Det betyder att den som saknar körkort helt och hållet inte åker dit på grund av en fartkamera. Är bilen registrerad i utlandet, stulen eller saknar nummerplåtar blir spårningen också i princip omöjlig och föraren slipper undan.
Motorcyklar - som ofta utgör de värsta fortkörarna - har inte ens nummerplåt fram. Dessutom är MC-förare i praktiken alltid maskerade genom hjälmtvånget. Full gas med blicken rätt in i kameran utan minsta påföljd.
* * *
Kvar att sätta dit är alltså bilister som framför svenskregistrerade fordon och har svenska körkort. Eller förare med anknytning till bilägaren.
Medan biltjyvar, ytlänningar, motorcykelgäng och folk utan körkort klarar sig helt från fartkamerorna.
Kompisen tycker inte om fartkameror. Jag själv däremot skulle gärna ha en hemma, så mycket tycker jag om dem.
Republik eller monarki
Kung, eller president
(2026-02-04)
Länge hade socialdemokraterna ett avskaffande av kungadömet i sitt partiprogram, även under mandatperioder då de hade egen majoritet. 1990 gjordes en större Programrevision då man omvandlade tidigare konkreta mål till mer flytande visioner och principer.
- Frågan är varför Sossarna inte försökte genomföra den förändring av statsskicket man haft som löfte i decennier, när man hade egna majoritetsregeringar. Mandatperiod efter mandatperiod.
I Norge har man problem med sitt kungahus.
Norske kungen Harald V är fortfarande populär, men han är närmare nittio år. Enligt tronföljden är det Kronprins Haakon som står näst på tur. Därefter hans båda barn i ordning efter ålder, sedan följer hans äldre syster Märtha Louise. Tidigare hade en manlig arvinge till tronen förtur framför en kvinnlig, det är ändrat fr.o.m Haakon. Därför är han Kronprins trots en äldre syster, därför är hans dotter Kronprinsessa trots en (yngre) bror.
När Haakon blir kung innebär det att Mette-Marit blir drottning.
* * *
Problemet är att det framförs alltmer tveksamheter kring Mette-Marits lämplighet som blivande drottning.
Haakon skulle kunna avsäga sig tronen helt och hållet, om han inte vill regera ensam. Norge har numera en tronföljd som är könsneutral. Om Kronprinsen skulle avsäga sig tronen uppfyller båda hans barn rekvisiten; födda inom äktenskapet, medlemmar av Norska Kyrkan och över arton år.
Dottern Ingrid Alexandra är det äldre barnet och står därför på tur. Skulle Haakon avstå tronen till förmån för sin trots allt ganska unga dotter, vore det inte för att hon är mest lämpad. Det vore bara för att undvika Mette-Marit som drottning.
Damage control, helt enkelt. Damkontroll.
* * *
Skulle hela Haakons familj avstå, får man problem.
Näst på tur enligt tronföljden stod tidigare prinsessan Märtha-Louise, men hon har redan avstått sina kungliga privilegier inklusive platsen i tronföljden. Det är ett beslut som går att reversera, men det måste godkännas av Stortinget. Det är alltså inte bara hennes och Mandrakes, f’låt, hennes man Dureks, beslut. Frågar man honom tror jag han ställer upp och tar en för laget.
Hennes man Durek är enligt gällande lag däremot inte automatiskt kungamaterial - han är inte ens kunglig, även om han är andlig och villig. Vilken eventuell status han skulle erbjudas vid sidan av en Drottning Märtha-Louise är därför oklart, men Riksmagiker, Hovnarr eller Merlin of Norway ligger väl nära till hands. Han är ju amerikan, en engelsk titel vore kanske helt rätt.
Det är vad man får med en monarki.
* * *
USA är en republik.
Det styrelseskick åtminstone sossarna under väldigt många år förordat istället för monarkin. Tanken hos de flesta republiker är att statsöverhuvudet ska ges stor makt, men med ett starkt och inte alltför långt koppel. I USA är det kongressen som ska hålla i kopplet.
USA har utöver det tänkta kopplet lagar och regler som ska hålla även en adrenalinstinn president i schack, och man har sedan FDJs dagar begränsat valbarheten till två perioder. Under många decennier fungerade det, presidenter kom och gick.
Så kom Trump.
Med Trump har USA fått en president som i allt högre grad beter sig som vore han en kung. Inte en modern, upplyst och klok kung utan mer som en Erik XIV eller en Kristian VII. En kung som gör lite som han vill och har ett lojalt hov runt sig som inte bara tolererar utan till och med applåderar allt kungen tar sig före.
Det är vad man får med en republik.
* * *
- To be or not to be a monarchy, that’s the question.
Norsk monarki vs amerikansk republik. Pest eller kolera.
Skillnaden är förstås att en nutida kunglig regents makt trots allt är ganska begränsad. Ingen makt över tullarna, militären eller någon möjlighet att göra anspråk på främmande land. Ingen makt över sjukvårdssystemet, räntepolitiken eller internationella klimatsamarbeten. Framförallt kan regenten inte starta krig eller hota (sina allierade) med det.
Kungen (eller drottningen) kan trots allt inte ställa till med så mycket elände. Hen kan festa med fel kompisar, ”råka” gå på strip klubb och umgås med ”kaffeflickor” (eller kaffepojkar). Hen kan göra bort sig genom att ta fel på i vilken stad hen befinner sig. Möjligen kan hen också släppa ur sig mindre genomtänkta uttalanden om t.ex ”stekta sparvar’, men något hot mot sina grannländer, världsfreden eller den internationella handeln lär regenten inte utgöra.
Och något Nobelpris kommer en (svensk) regent knappast kräva - hen delar ju redan ut dem till bättre behövande, eller åtminstone mer välförtjänta.
* * *
Även om det är en skruvad tanke att titeln och makten går i arv, lär det kungarike monarken lämnar över till sin avkomma likna det han/hon själv en gång tronbesatte. En kung eller drottning av idag kan inte själv förändra särskilt mycket, och är därför ganska ofarlig för landet, ekonomin och demokratin. Trots att det är en i sig odemokratisk institution.
Det är inte modernt eller särskilt demokratiskt, tanken att man skulle uppstifta en monarki från scratch är befängd. Men nu när vi redan har en skapligt fungerande … ska vi inte ta och behålla monarkin i Sverige, trots allt?
- Jag menar, Victoria … eller Trump …?
Mitt val är enkelt.
Balansgång
Guilt by proxy
(2026-02-03)
Få vill stå utanför stugan i en snödriva och frysa. De flesta vill komma in i värmen, smaka på den doftande grytan, skratta åt samma skämt som de andra och sjunga med i allsången. Visst finns ensamvargar som med banderoll och megafon i hand söker sig till barrikadernas högsta punkt, men de allra flesta av oss trivs bäst i den trygga, kollektiva gemenskapen nere på golvet.
En gemenskap där man ser ömt på varandra med en stark känsla av ”vi” - till skillnad från ”dom”. Tillhörigheten, gemenskapen som endast kan uttryckas genom ett antal verser av någon förenande sång. The oldest trick in the book är att först utmåla ett ”dom”. Inget förenar mer än en gemensam konkurrent, ett motståndarlag eller en direkt fiende.
Utmaningen är sedan att finna sitt rätta ”Vi”.
* * *
”Vi” kräver rättning in i ledet.
Man kan inte uppföra sig hur som helst om man vill vara en del av ett ”vi”. Olika grupperingar kräver olika bevis på underkastelse eller inkludering. Kläder, musiksmak, hår, bilar, yrkesval, allt kan vara en del av paketet, men även politiska åsikter och vem du umgås med sorterar in dig i rätt eller fel. Ingen förbjuder uttryckligen något, alla vill framstå som toleranta, ”- hos oss är det högt i tak” låter det utåt. De flesta begriper själva ändå var de outtalade gränserna för den valda gemenskapen går.
Börsmäklaren i skräddarsydd kostym och Rolex på handleden, som just helt ogenerat parkerat sin nya Audi i handikapprutan, var knappast på väg till Miljöpartiets möte. Den kvinnliga socialsekreteraren med hennafärgade rastaflätor, stickad kjol från Myrornas, batikfärgad bussarong över ett par halvblottade bröst utan BH som just lämnade Sverige Demokraternas träff hade förmodligen bara gått lite fel.
Vi vill gärna känna igen oss i våra meningsfränder.
* * *
Det svåra med att försöka vara politiskt korrekt är förstås att det som är ”korrekt” växlar. Ibland snabbt dessutom. ”Vi” är inte en alltid statisk grupp människor, även om vissa förskjutningar av attityder och värderingar sker inom samma kollektiv. De senaste decennierna t.ex har vi sett några politiska partier plötsligt svänga i stora frågor, deras väljare har lydigt svängt med.
Nya sanningar och politiska helomvändningar har presenterats som ansvarstagande och logiska krafttag. Partiet hade inte fel förut, de har bara ännu lite mer rätt nu.
Samhället polariseras alltmer, inte bara i USA utan över större delen av västvärlden. Färgskalan bleknar alltmer mot svart-vitt, den politiska arenan krymper och allt är plötsligt bara höger eller vänster. Röd-gröna röror lyser med sin frånvaro. Respekten och nyfikenheten för motsatta åsikter bara minskar. Jag har rätt och du har fel.
Det är nästan så man längtar tillbaka till mellanmjölkens trygga land, med Hylands Hörna på den ena av två TV kanaler och lördagsstängt på Systembolaget. Kanske var det inte bättre förr, men det var enklare.
* * *
Det pratas ofta om att kunna ”hålla två tankar i huvudet samtidigt”, få som säger det lever som de lär. Det har nu nästan blivit till en politisk floskel tillsammans med att vara ”den vuxne i rummet” och annan corporate bullshit. Konsten är att vända kappan efter vinden, utan att låtsas om att det alls blåser.
Den kollektiva strävan att befinna sig på ”rätt sida” slår ibland över, viljan att vara ”rätt” går för långt. I spåren av MeeToo rörelsens strävan att stoppa sexuella trakasserier och könsbaserad maktdominans spårade det stundtals ur fullständigt. Steget från att beundra kungens nya, vackra kläder till att förlöjliga och skratta åt den nakne monarken var ibland skrämmande kort.
Skoningslösa mediedrev jagade utpekade kändisar på ibland oerhört lösa grunder och ensidiga anklagelser, karriärer förstördes och någon begick till och med självmord. Tidningar bad senare om ursäkt i vissa fall, men det hjälpte föga för den som fått sitt liv förstört eller avslutat.
* * *
Ett tag var Jeffrey Epstein ”the Guy”.
Kändiseliten, skådespelare, politiker och kungligheter umgicks gärna med honom. De lät sig bjudas på hans fester, sov över i något av hans hus eller lägenheter, reste i hans privatjet och kunde inte säga ”omelett” nog brett när blixtlamporna bländade för ytterligare ett foto. Det var politiskt korrekt, kanske rent av meriterande för karriären, att synas med Epstein.
Om alla Epsteins huvudsakligen manliga vänner var aningslöst smickrade över att avbildas med en halvklädd knappt tonårig flicka i knäet, om de bara var naivt fartblinda, eller om de var skamlöst övertygade om att bilderna aldrig skulle spridas får vi nog aldrig veta. Att de inte skulle ha begripit redan då att mycket var åtminstone opassande - om inte rent av olagligt - förefaller högst osannolikt.
Så här i eftertankens kranka blekhet slås man av hur ogenerade de alla ser ut på fotografierna. När Astronomers CEO Andy Byrons otrohet avslöjades på en Coldplay konsert, kunde han inte dyka ner bakom sätena kvickt nog, han förstod omedelbart att det inte var bra.
https://youtu.be/VvybsUw1mKc?si=P-sdKxsvM8xtkSUW
Hans affär var ändå med en vuxen kvinna, hon säkert lika frivillig som honom och hur pinsam den än var fanns inget olagligt. Personerna som figurerar på Epstein bilderna ser snarare stolta ut och poserar villigt utan att försöka dölja vare sig ansiktet, den de har i knäet eller vad de gör.
Kontrasterna mellan Epstein bilderna och klippet från Coldplay konserten kunde knappast vara större.
* * *
Det norska kungahuset har det tufft just nu. Prinsessan Mette-Marit, är enligt tronföljden blivande drottning genom sitt äktenskap med Kronprins Haakon. Mette-Marit har inte självt varit den stora belastningen förut, även om hennes tidigare liv och leverne varit omdiskuterat. Rollen som belastning och svarta får har hennes far, hennes bror Espen och inte minst hennes son Marius axlat med råge. Den ene har varit värre än den andre.
Nu precis lagom till rättegången mot hennes son släpptes ytterligare dokument, bilder och mail rörande Jeffrey Epstein. Redan tidigare var det känt att hon haft med honom att göra, men hon har lyckats tona ner både omfattning och karaktär på dessa kontakter. Brev och mail från mer än tio år bakåt i tiden kastar nu nytt ljus på hennes och Epsteins vänskap.
Hur Kronprinsessan Mette-Marit tänkte vid tidpunkten för sina Epstein kontakter får vi nog aldrig veta. Hennes ”sanning” har redan reviderats, säkert är det inte färdigt än. Någon egentlig krishantering att tala om har vi ännu inte sett. Av tonen i mailen att döma var hon dock troligen lika trygg i den förväntade sekretessen och anonymiteten, som Bill Clinton var när bilderna togs på honom. Han hade det ju så trevligt hos Jeff.
- Who’s gonna know? måste både hon, Bill Clinton och många, många andra ha tänkt.
* * *
Som sagt, det som är politiskt korrekt ena dagen kan plötsligt bli en belastning. Den du idag umgås med kan plötsligt avslöjas som en fuling och då riskerar du att dras med i fallet. Av omfattningen på Epstein utredningen, och av alla turerna kring frisläppandet av den att döma, är det många som nu ångrar att de hade med Epstein att göra.
Prinsessan Mette-Marit är (än så länge) inte misstänkt för att ha deltagit i något olagligt, men hennes samröre med Jeffrey Epstein tycks utgöra belastning nog.
- Guilt by proxy.
Vem är gammal?
Spotify har svaret
(2026-02-02)
Bland allt som vetenskapen kan bota, förändra eller påverka står tidens gång fortfarande ut som något obönhörligt. Den tuffar på vad vi än tar oss till. Rynkor går visserligen att släta ut, håret kan färgas, höftkulor bytas ut och prostatan kan hyvlas ned. Men tidens tand vinner alltid till slut.
Tanken på att kunna manipulera eller rent av resa i tiden har också kittlat människans fantasi länge. Filmserien ”Tillbaka till framtiden” adresserar - om än skämtsamt - de logistiska problem som självklart uppstår om en människa skulle finnas i två versioner, samtidigt.
Tankarna går som så ofta till Schrödingers katt - endast en version, i ett tillstånd är möjlig. Så länge den är instängd är dock båda tillstånden tänkbara. Samma borde gälla en människa som reser i tiden.
Mitt jag av 2026 reser tillbaka till 1969 och morfars vita stuga vid Skrea strand. I det trånga vardagsrummet ovanpå farstun sitter hela familjen framför en liten hyrd TV, svart-vit naturligtvis, och tittar med stora ögon på den minimala skärmen. Mottagningen av de redan från början gryniga bilderna är inte den bästa, ljudet sprakar.
”The Eagle” har landat, Columbia ligger kvar i omloppsbana, Neil Armstrong gör sig beredd att kliva ner på månens yta. Mitt tioåriga och mitt sextiosexåriga jag vill båda sitta i soffan tillsammans med mina bröder, men en av oss måste avstå. Båda kan vi inte vara där samtidigt.
Kattskrälle!
* * *
Gammal är inte en siffra.
”Gammal” är ett tillstånd, som kan uppnås eller skjutas på framtiden nästan oavsett matematiken. Det finns flera svenska uttryck som prickar in varianter, såsom ”lillgammal”, ”lastgammal”eller ”pubertal”. Uttryck som beskriver symptom snarare än siffror. Att bli kallad ”pubertal” är knappast vare sig menat som komplimang eller en antydan om faktisk ålder - snarare tvärtom.
Min far sa ofta under sina sista tio år att han inte var gammal, han var ”årsrik”. Han sade det menat lite som ett skämt, men typiskt nog började han använda detta lätt åldersförnekande uttryck ungefär samtidigt som han visade de första tecknen på att bli ”gaggig”.
Han började förneka att han var gammal, samtidigt som han började framstå som … gammal.
* * *
Det är onekligen lite lustigt att barnen inte kan vänta tills de är bara lite äldre, medan vi äldre känner tvärtom. Någonstans vänder det från framtidstro och ålderslängtan till att ”det var bättre förr” och ryggskott. Vid en obestämd tidpunkt tycks vi se allt oftare i backspegeln och spana efter avtagsvägarna, än vi lyfter blicken mot horisonten.
Femåringen ser fram mot att tappa första tanden, börja i skolan och att få sova över hos en kompis första gången utan föräldrar. Trettonåringen kanske längtar efter att passera målbrottet, få lite tätare ”mustasch”, hår på snoppen och börja högstadiet.
Längtan efter att bli gammal nog för övningskörning, myndighetsåldern, rösträtten och slutligen att tillåtas handla på Systembolaget. När vi väl accepteras som betalande kunder på Systemet är det liksom färdigväxt, några fler milstolpar finns inte. Typiskt kanske i ett land som annars länge haft ett så komplicerat förhållande till alkohol.
* * *
Efter att vi godkänts som Systembolags kunder tycks vi stanna i växten - åtminstone nöja oss - i en känsla av evig ungdom. Ända tills trettioårsdagen nalkas, då den eviga ungdomen får ett abrupt slut. Trettioårskrisen är nog den egentligen värsta vi är med om, eftersom det dels är den första och dels är då det vänder;
- Hädanefter går det utför, uppväxten är avklarad, resan mot slutet påbörjad, den tjocka tanten står redan i kulisserna och gör sig klar att sjunga.
Hela trettioårsåldern passeras sedan i en sorts stiltje, med känslan av att ha blivit berövad den eviga ungdomen. När fyrtioårskrisen sätter in veckan efter har man liksom resignerat, givit upp och accepterat faktum. Därför är fyrtioårskrisen inte lika brutal som trettioårs dito - kampen är redan förlorad, tåget har lämnat stationen, handduken ligger kvar på golvet där jag kastat den.
Jag blir inte längre, men den stadigt ökande viktkurvan börjar bli ett problem. De gråa håren tittar fram försiktigt, frisören har börjat ansa mina ögonbryn på eget initiativ, glasögonen (som numera är nödvändiga) är alltid skitiga. Tillverkarna av jeans börjar plötsligt snåla på tyget och jag tvingas gå upp i storlek.
Mode är dock inget problem; Med ungefär tio års mellanrum blir mina kläder om inte moderna så åtminstone helt OK igen. Åren däremellan står jag ut med, min tid återkommer. Det är en känsla av trygghet med lätt bismak av tråkighet.
Allt oftare börjar jag ”tänka på refrängen” när jag alltmer sällan väl är borta på middag. Dagen efter har blivit allt tyngre - trots ett stadigt minskande av alkoholintaget. Farbror börjar numera gäspa efter sena Aktuellt - som inte ens heter”Aktuellt” längre.
Det kommer roliga både filmer och böcker, men fullt ut kan de ändå inte mäta sig med Bröderna Marx, Steinbecks berättelser från Monterey eller Jerry Lewis. Och ingen pianist har väl någonsin lekt lika inspirerat på elfenbenstangenterna som Oscar Peterson.
Men ”gammal” …?
* * *
Hur står det till med mig själv, börjar jag bli ”gammal”?
Arne kallar sig ”Oldfluencer”, själv tycker jag ”Outfluencer” passar mig bättre. Båda tror jag vi försöker förhålla oss till samma faktum, vi väljer bara lite olika vinklar. Medan han fokuserar på epitetet lutar jag mig mot symptomen och resultatet. Ålder ensamt gör mig inte ”gammal”. Det som gör en människa ”gammal” är inte främst matematik, utan hur vi förhåller oss till omvärlden.
Med detta framför ögonen söker jag stöd hos Spotify och den ”analys” de gör årligen, baserad på vad du spelat under året. När Spotify presenterade sin analys profilerades min dotter över femtio år, Caroline hamnade i samma sällskap, medan jag bedömdes vara 23. (Tjugotre!)
Trots frekvent lyssnande på Oscar Peterson, Frank Sinatra, Monica Z, Nat King Cole och många fler i samma generation tycker Spotify alltså att jag är en ungdom, en snorunge rent av.
(Att jag spelat Dr. Bajskorv och Bananer i pyjamas i bilen för barnbarnen kan ha dragit ner min lyssnarålder. Lite.)
Prinsessan Mette-Marit …
… och jag.
(2026-01-31)
Kronprinsessan Mette-Marit av Norge har det inte lätt. Förutom att hon är diagnostiserad med den obotliga sjukdomen lungfibros, står hennes vuxne ohängde son Marius Borg Høiby åtalad i Norge för en rad otrevliga saker. Det är inte första gången han är i klammeri med den norska rättvisan.
Rättegången inleds i dagarna, det norska kronprinsparet uppvaktas av press från många länder. Kriserna i familjen har avlöst varandra under många år, kanske är det här med Marius kulmen. Mette-Marits både far och bror har tidigare orsakat rubriker på löpsedlarna, var för sig och av helt olika anledningar. Hennes far Sven O Høiby gjorde sig känd som lite av en lurendrejare, eller åtminstone en fifflare. Han har bland annat profiterat på dotterns kändisskap genom att sälja bilder och riggat fototillfällen.
En av hennes bröder, Espen Høiby - dåvarande SAS kapten, med en administrativ chefsposition på Oslobasen - dömdes till fängelse för misshandel av en tidigare flickvän.
Kronprins Haakon mötte ett pressuppbåd i onsdags för att försöka förekomma medieintresset av den kommande rättegången, lite som att ”stämma i bäcken”. Om det nu alls låter sig göras. Jag läser om eländet i dagens papperstidning där jag sitter på översta laven i bastun, medan Oscar Peterson spelar C-jam blues.
Jag kan inte låta bli att ömma lite för Mette-Marit.
* * *
2011 checkade SAS flygande personal in för tjänstgöring vid en stationär dator på någon av baserna. Just den här dagen kom jag promenerandes från crewhotellet på Gardemoen i lugnt tempo, jag gillar att ta det lugnt och var uppe på basen kanske en kvart före utsatt tid. Jag ruskade av mig snön, ställde flightbagen och övernattningsväskan i bagagerummet innan jag gick bort till en av inchecknings datorerna.
Pekka skulle checkas ut som kapten på Boeingen efter många år på långlinjerna, jag flög som instruktör till honom. Som ny på typen 737 och blivande befälhavare skulle Pekka ha ett fyrtiotal leggar med instruktör, innan han släpptes lös som kapten. Fem av dessa leggar skulle han flyga från högerstol som styrman - en kapten måste kunna flyga från båda stolarna. (Det är större skillnad än man kan tro att flyga från den ena eller andra stolen.)
Det innebar att jag - som juridisk befälhavare och ytterst ansvarig - skulle flyga i högerstol och agera styrman, och egentligen bara ingripa om jag såg att något gick snett. Precis som vid övningskörning i bil.
En normal arbetsvecka på Boeingen hann vi med mellan femton och tjugofem av dessa leggar, beroende på flygningarnas längd. Pekka behövde alltså mellan två och tre veckor med instruktör innan han blev utcheckad, fick sätta på sig det fjärde strecket och föra eget befäl.
* * *
Datorn registrerade min incheckning och presenterade som belöning dagens schema. Ingen revision, schemat som jag fått två veckor tidigare låg kvar. Köpenhamn tur och retur, sedan en tur till London med övernattning. Däremot fanns en notering om att kontakta Crew Service Center angående min första flygning ner till Köpenhamn. Jag tänkte inte mer på det utan började skriva ut (det var på stenåldern det här utspelade sig.) crewlistor och planeringsunderlaget.
Medan printern mödosamt spottade ur sig sida efter sida hörde jag ett utrop över basens PA-system.
”- Flygkaptein Wennström, venligst kontakt crew service center!”
Ord och inga visor.
Med pappersbunten i famnen stegade jag bort till disken. Där det brukade råda ett sömnigt nästan meditativt lugn rådde nu febrig aktivitet. Aase fick plötsligt syn på mig med sina stirriga ögon.
”- Wennström!?” ropfrågade hon i nästan anklagande ton.
”- Jo”, svarade jag osäkert.
”- Dere flyer Haakon og Mette-Marit ner till Köpenhamn”, sa hon på sjungande norska och vinkade åt mig att komma henne till mötes vid diskens bortre ände.
Det norska Kronprinsparet skulle flyga ner till Köpenhamn med mitt flyg. Enligt reglerna var varje flygning med en norsk kunglighet ombord en ”Royal flight”, för vilket det fanns ett protokoll. I Sverige hade jag tidigare flugit både kronprinsessan och kungaparet många gånger, men de svenska kungligheterna reste alltid inkognito under annat namn och höll mycket låg profil.
Aase gav mig en två A4 sidors instruktion speciellt riktad till kaptenen för en Royal Flight. Hon lade fram ett par vita bomullshandskar på disken medan jag läste. Instruktionerna var mycket formellt hållna och stipulerade i detalj vad som skulle göras och hur. När jag läst genom båda sidorna tittade jag upp.
Aase mötte min blick med oroliga ögon. Hennes röst var allvarlig, hon berättade och jag förstod att det inte var något skämt. Kronprinsessan Mette-Marit var tydligen mycket flygrädd, det norska hovet hade ett stående särskilt önskemål. Om möjligt ville hon beredas möjlighet att sitta i cockpit.
Jag var givetvis kapten och bestämde om min flygning, men …
* * *
Pekka kom till basen på utsatt tid. Jag briefade honom om flygningen till Köpenhamn och föreslog att det fick bli två av hans leggar i högerstol. Han skulle ändå ha fem och vi hade ännu inte betat av en enda av dem. Pekka såg klart lättad ut över att slippa både de vita handskarna och den officiella kaptensrollen inför kungligheterna.
Alla ”vanliga” passagerare var boardade i god tid och satt ombord. I röret ner till flygmaskinen var det tomt. En rampagent kom gåendes med sin gula reflexväst, hon pratade i sin walkie-talkie och gick fram till mitt sidofönster. Med en knackning på rutan lät hon förstå att det var dags. Jag klev ur stolen, tog på kavaj, kaptensmössan och de vita handskarna.
Iklädd full ornat enligt protokollet med knäppta händer över magen stod jag så framför min flygmaskin och inväntade kronprinsparet. Efter en säkerhetsvakt kom Haakon släntrandes, strax efter kom Mette-Marit och bakom henne ytterligare en vakt. Säkert fanns både polis och security runt om, men med på resan följde bara två vakter, beväpnade förstås. De hade tidigare identifierat sig för mig - inga vapen kommer ombord med mindre att befälhavaren känner till och godkänner det.
Jag slog ihop klackarna och gjorde den i protokollet anbefallna honnören. Sedan tog jag av mig kaptensmössan och klämde in den under vänsterarmen, drog av den vita handsken från högerhanden som jag sedan sträckte ut till hälsning samtidigt som jag bugade lätt.
”- Ers majestät, välkommen till SAS”, sa jag.
”- Mummel mummel”, sa Haakon lagom engagerad. Han besvarade min hälsning med ett lika snabbt som slappt handslag och försvann sedan rappt in i flygmaskinen tillsammans med säkerhetsvakten.
Mette-Marit hälsades på samma sätt, mumlade något lika ohörbart som sin man innan jag klev tillbaka på flight deck och kunde återgå till mina ordinarie flight duties.
* * *
Två minuter senare satt Mette-Marit i den extra stol som finns monterad på flightdeck i B737. Populärt kallas den ”jump seat” och används med befälhavarens godkännande för att placera besökande i cockpit. Jag hade tidigare haft med min far, sambo, barn, bröder, kompisar och kollegor som inte fått plats i kabinen. Enstaka gånger har jag accepterat överbokade passagerare. Aldrig tidigare hade jag haft en kunglighet på jump seat.
Prinsessan var helt klar nervös, men följde våra instruktioner lydigt och såg ut att lyssna på min säkerhets briefing om flytvästar, syrgasmasker och eventuell evakuering. Till skillnad från de flesta ”vanliga” passagerare som ofta ägnar säkerhets genomgången mycket liten uppmärksamhet. Pursern hjälpte henne med stolen, Pekka satt i styrmansstolen till höger och programmerade som bäst in flygningen till Köpenhamn i färddatorn FMS. Det är egentligen inte optimalt att ha besök på flightdeck under skolning, men både Pekka och jag var nöjda med arrangemanget.
Själv hade jag händerna mellan benen på kronprinsessan för att hjälpa henne spänna fast det trassliga fempunktsbältet inför starten.
En märklig kontrast till den regisserade, styltiga scenen utanför flygplanet alldeles innan. (Prinsessan bar jeans.)
(Pekka heter egentligen något annat.)
* * *
Uppdatering 2026-02-02
Sedan jag skrev inlägget ovan har nyheterna om Mette-Marits kontakter med Jeffrey Epstein formligen exploderat och lagt en våt filt över det norska kungahuset. Det ser ut som att hennes kontakter med sexförbrytaren var högst livaktiga vid tidpunkten för vår lilla flygtur 2011. Dessutom ställde hennes son Marius till det ytterligare under helgen genom att hota någon med kniv.
Min inledande spekulation om att hennes och det norska kungahusets turbulenta tid skulle kulminera med Marius rättegång ser ut att komma på skam. Jag säger som Keb’ Mo’; ”The worst is yet to come.”
* * *
KSP58
- Vem kan man lita på?
(2026-01-29)
”Vem ska man tro på” sjöng Tomas di Leva, ”Vem kan man lita på” undrade Hoola Bandola Band.
Nu när vi översköljs av information från morgon till kväll är frågan mer aktuell än någonsin tidigare.
- Vem faen kan man lita på nuförtiden?
* * *
Alternativa verklighetsbilder är plötsligt oändligt många, vare sig vi förstår det eller ej väljer vi hela tiden aktivt eller passivt att få vår världsbild filtrerad. Den som ser nyheterna på amerikanska Fox News får en bild, väljer man istället BBC är risken stor att bilden blir en ”något” annan medan den som ”bara” scrollar genom sina sociala media flöden får sina nyheter den vägen. Med ytterligare en alternativ världsbild som resultat. ”Fake media” gnäller någon, och pekar på ett alternativ som är precis lika ”fake” - men i en riktning som stämmer bättre med den egna åsikten.
Gärna vinklat, så länge det är åt ”rätt håll”.
* * *
Helt objektiv nyhetsförmedling blir alltmer sällsynt - även de som försöker vara objektiva gör likväl ett antal val. Ofta finns flera bilder eller filmklipp att visa, olika vittnen ger olika utsagor eftersom de både sett och tolkat olika. Inte sällan färgat av vad de tyckte redan innan. Ta bara rapporteringen från skjutningarna i Minneapolis där en nyhetsredaktion utan att ljuga kan visa bilder och intervjua vittnen som faktiskt styrker Kirsti Noems påståenden om självförsvar direkt efter händelsen.
Andra klipp, andra vittnen ger en ganska övertygande bild av ett annat scenario som utesluter motiverat självförsvar. Agenten som sköt var aldrig i farozonen att bli påkörd, han sköt oprovocerat flera skott utan någon egentlig fara för sitt eget liv. Rättfärdigat självförsvar ur en vinkel, överlagt mord ur en annan, båda filmklippen är omanipulerade och således ”objektiv” nyhetsförmedling. Men det är knappast någon slump vilket klipp redaktionen väljer att visa, och vilket de väljer bort.
Exakt samma händelseförlopp med exakt samma utgång blir två radikalt olika berättelser och nyheter beroende på vilket du visar. Den som ser båda kan åtminstone göra en sammanvägd bedömning, men det kräver att man inte bara tittar på Fox News.
* * *
KSP58
För oss lite äldre som dessutom gjort lumpen, är det naturligt att associera förkortningen i rubriken ovan till ett vapen. Kulspruta 58. Men KSP58 betyder också ”Konspiration 58”. Det är en underbar, kort liten mockumentär av Johan Löfstedt från 2002, om en påhittad konspirationsteori. Den outtalade frågan är ”Vem kan man lita på?”
(Länk till trailer) https://youtu.be/7elxfGba2eQ?si=_U4rYoN0aBCEq-lN
Om ni inte tar er tid att se programmet, får ni en kort resumé här:
* * *
Resumé:
1958 spelades ett väldokumenterat fotbolls VM i Sverige med bland andra svenska dåvarande stjärnan Kurre Hamrin. Han intervjuas i programmet och ger sitt ”vittnesmål”. Lennart Hylands välkända röst kommenterar finalmatchen i legendariska gryniga, svart-vita filmklipp. Allteftersom åren går visas det alltmer sällan, men detta VM tillhör en av milstolparna i både svensk fotbolls och TV historia.
Bror Jacques de Waern startade redan 1959, året efter fotbolls VM, kampen för att bevisa att det aldrig ägde rum. Åtminstone inte på det sätt och inte på den plats man påstått. Finalen t.ex spelades inte i Göteborg utan troligen i Los Angeles, hävdar Waern i mockumentären.
de Waern kallar det hela för skandal och menar att det är en gigantisk cover-up. Han viger sitt liv åt att bevisa sina påståenden och ställa de ansvariga mot väggen, kampen får namnet KSP58, Konspiration 58. Konspirationen är alltså mörkläggningen av ”sanningen”. En bok ges ut 1998, och när internet kommer startas en hemsida, kampen tuffar på under stort motstånd.
* * *
Programmet sänds på SVT, jag tror aldrig det fick den uppmärksamhet det förtjänade. I all sin enkelhet och med uppenbara tekniska brister berättar det ändå en (påhittad) historia om hur konspirationsteorier kan uppstå och hur de får näring.
Det allra häftigaste är att programmet startade en verklig konspirationsteori baserad på den påhittade konspirationsteorin. Meta.
Redan i kommentarerna på den (för de flesta) uppenbart fejkade hemsidan kan man ana att många för det första trodde att konspirationsteorin var på riktigt, och för det andra att ”myndigheterna” försökte mörklägga. Många trodde att Bror Jacques de Waern och hans förening fanns på riktigt, att det KSP58 påstår var seriöst menat.
Vissa av dessa har sedan låtit sig duperas och trodde själva på den (påhittade) konspirationsteorin. Dvs, de trodde att VM 1958 aldrig spelades i Sverige. Definitivt inte i Göteborg. Det lär ha gått så långt att Johan Löfstedt försökte stoppa det genom att rikta sig direkt till dessa (verkliga!) konspirationsteoretiker och förklara att det hela var hittepå, att han själv skrivit manus osv.
I sann konspirationsteoretisk anda blev de då bara ännu mer övertygade - ”systemet” hade köpt även Johan Löfstedt, vilket ”bevisade” hur omfattande denna skandalösa mörkläggning verkligen var. Att försöka ta död på konspirationsteorin fick motsatt effekt. Nu mer än tjugo år senare tycks det hela ha lugnat ner sig.
* * *
Bror Jacques de Waern finns på riktigt, men i KSP58 är han en rollkaraktär som utgår från ett manus. Han lånar ut sin persona till programmet. Många kända svenskar, främst med fotbollsanknytning, figurerar också som sig själva i programmet. Det hela är elegant, de Waern är ganska övertygande i sin livslånga kamp och Kurre Hamrin är nog helt äkta - han förnekar ju konspirationens existens.
Men fenomenet med både vinklade, påhittade eller bara redigerade varianter av sanningen kvarstår.
* * *
Johan Löfstedt är svensk filmare, regissör och producent. Likt många frilansare inom kulturbranschen är han lite av en mångsysslare. Jag lyckas av någon anledning inte länka till vare sig Wikipedias eller Svensk Filmdatabs sidor om honom, men om man googlar honom ska man veta att han har minst en namne känd för något helt annat, nämligen bandy.
Hemsidan skapades av Johan Löfstedt, den tycks vara ”live” än i denna dag. Däremot tror jag inte det går att beställa vare sig boken eller tröjan, vilket annars vore en kul grej.
https://www.konspiration58.se/
Hela mockumentären hittar du här:
Är USA en demokrati?
Ett inlägg på Facebook med frågan, och de efterföljande kommentarerna startade en fundering.
(2026-01-28)
Det korta svaret på frågan ovan, är förstås ”Ja!”.
De styrande i såväl delstaterna som federalt för hela landet väljs av röstberättigade medborgare. Från det lilla City Council i småstaden och en eventuell Mayor, via County Commissioner’s och ibland Sheriff, ända upp till Representanthuset och Senaten väljs representanterna av medborgarna.
Från den dammiga lilla småstaden där ”alla känner alla” till Washington D.C råder alltså i teorin demokrati.
Man kan visserligen tycka det är en märklig form av demokrati när en president ska väljas, eftersom det formellt är särskilda elektorer som står för det egentliga röstandet. Elektorer som förväntas rösta i enlighet med folkviljan, men som juridiskt faktiskt har friheten att rösta annorlunda. Systemet med elektorerna kommer från det tidiga USA som ville säkerställa att den unga nationen genom valkupper inte skulle få en president som tog landet tillbaka in under det europeiska styre man just frigjort sig från.
The Declaration of Independence (som Trump inte ens visste vad den stod för) och ”The land of the free” syftar på Europa. Det var Europa man gjorde sig ”independent” ifrån, det var från det Europeiska styret man var fri. Elektorerna skulle vara garanten att man inte valde ”fel” president som vred klockan tillbaka.
Att varje delstats röster landar i att ”the winner takes it all” kan också verka märkligt, men eftersom reglerna ”alltid” sett ut så och de röstande amerikanarna vet om det, är det i den meningen således fullt demokratiskt. Det är för övrigt en ganska typisk amerikansk inställning - ingen minns tvåan. Ta bara Buzz Aldrin, andre mannen på månen efter Neil Armstrongs berömda ”that’s one small step for a man …”. Aldrin har öppenhjärtigt berättat om sina psykiska problem ända sedan 1969, grundat i att han ”bara” blev #2.
Det blir i och för sig lite absurt när man efter varje val diskuterar hur resultatet förhåller sig till ”the popular vote”, dvs majoritetsrösten, men som sagt - det är ingen nyhet eller kupp.
U.S.A. ÄR en demokrati. På papperet.
* * *
Det påstods länge att humlan inte kunde flyga i teorin. Eftersom ingen kunde tala om det för humlan, flög den dock glatt vidare, lyckligt ovetandes om sin påstådda oförmåga. Även om påståendet visat sig felaktigt teoretiskt, är det en vacker metafor som beskriver hur vissa hinder bara sitter i huvudet.
”Humleprincipen” gäller dock ”both ways”. Man kan till exempel försöka förbjuda diskriminering genom att lagstifta om jämlikhet mellan könen, allas lika värde eller vad man vill - om de välmenande lagarna inte fungerar i praktiken kvarstår problemen.
En lag är aldrig starkare än rättsystemet.
Om inte polisen utövar lagen och rättsystemet tillämpar den, fungerar den inte i praktiken. Sedan kan man diskutera om lagstiftning verkligen är rätt väg att gå om det är en attityd, ett beteende eller andra mjuka värden man vill förändra. Jämställdhet ligger inte i lagstiftning, utan i de värderingar och åsikter människorna faktiskt har. Eller inte har.
(Man kan också diskutera om politiken verkligen har folkets mandat att försöka ändra just attityder och beteenden som grundas i åsikter och värde, det är komplexa frågor jag inte adresserar här.)
* * *
På papperet - främst de ”papper” som utgör själva konstitutionen - fastställs en rad regler och saker som gäller för U.S.A;s medborgare. Från mannen på gatan till presidenten. Vilka fri och rättigheter de alla har, men också skyldigheter och inte minst vilket svängrum man därmed har. Dessa fri-, rätt- och skyldigheter gäller även presidenten och de han utser att agera i myndigheternasnamn. Hegseth, Vance, Kennedy, Patel, Noem om många många fler framstår som buktalarens dockor när de sitter inför pressen eller i någon offentlig hearing.
För att säkerställa att ingen - inte ens presidenten - överträder sina befogenheter eller på annat vis gör fel, finns kontrollinstanser. De högsta av dessa är Kongressen och Högsta Domstolen. Om inte dessa upprätthåller demokratin sådan den är beskriven i konstitution och lagar, finns den inte.
U.S.A är precis så demokratiskt som systemet tillåter. Här sviktar det, betänkligt.
* * *
Vad man än tycker om Donald Trump går det inte att blunda för hans krav på total lojalitet av de personer han utser. Inte mot konstitutionen eller landet - mot honom personligen. Denna blinda lojalitet genomsyrar varje departement, varje administration, varje minister och chef.
Om Trump anser att någon sviker är denne snabbt persona non grata och står snart frysande i den bistra kylan utanför.
Hela den pågående aggressiva ICE operationen misstänks vara förberedelser inför kommande mellanårsval. Om ingenting drastiskt sker eller görs tyder allt på att den republikanska majoriteten bryts. ICE framfart och Noem;s lika blinda som tondöva ryggmärgs försvar av deras metoder är ganska ”drastiskt”. Begäran om att få del av röstlängderna är ”drastiskt”. Det ser definitivt ut som om republikanerna - under Trump - är beredda att göra ”whatever it takes” för att hindra en förändrad maktbalans i kongressen.
Det, är inte demokratiskt.
* * *
U.S.A under Donald Trump är inte en fungerande demokrati.
Varken enligt svenska eller europeiska mått, och definitivt inte enligt de mått som finns uppställda i den amerikanska konstitutionen. Det borde även de som gillar och stöder Donald J Trump kunna medge.
Om bastu
Jag kallar mig ”outfluencer”
(2026-01-27)
Inte bara i vetskap om - utan i lika full motsats till - begreppet influencer. Min självpåtagna ”titel” är tänkt att stå i kontrast till alla dessa yngre, hjuluppfinnande människor som på fullaste allvar tror sig bryta ny väg, när stigen de går på inte sällan är uråldrig.
Been there, done that. Jag har trampat stigen långt innan de yngre influencarna smakade Sempers morotspuré första gången.
* * *
En influencer vill vara trendsättare. Influensandets natur är att påverka (direkt översättning) till ett förändrat beteende, inte sällan kopplat till köpvanor. Är han eller hon duktig med sin influensa, kan det tydligen betala sig bra. Men trender är i allmänhet kortlivade.
- Influensa är färskvara. Snart nog tillfrisknar patienten.
Verklig influensa är den som inte går över från den ena lönen till den andra utan står sig över tid. En påverkan som förändrar en livsstil - inte bara vårgarderoben, sommarens resmål eller dukningen av påskbordet.
* * *
Jag säger bara ”bastu”.
Sedan några år är det om inte inne, så åtminstone ”helt rätt” med bastu. Det sägs ha hälsogörande effekter, vara bra för hjärtat, återfukta huden, bidra till psykiskt välmående och främja en god hygien. Bara en massa bra saker, presenterade i böcker, artiklar och sociala media som vore det banbrytande forskning och helt nya upptäckter.
Baby, have I got news for You …(blåser avmätt på naglarna med en ljudlig suck.)
Nedan - efter inlägget - följer ett mindre urval av de svenska böcker som givits ut i ämnet de senaste fem åren. Artiklarna, studierna och de sociala media tipsen klarar jag inte att lista - det är för omfattande. Poängen är att bastu trendar som fenomen sedan några år. Ingenting är mer rätt, ingenting är nyttigare, och ingenting förlänger ditt liv mer eller längre än ett frekvent nyttjande av bastun.
- En trend som inte är lika kortvarig som V-jeansen, personsökarna, Mungo Jerry eller Gizmondo. Bastu is here to stay.
* * *
Min ödmjukhet hindrar mig att rabbla årtal, men för mig personligen har bastu varit en återkommande, helig ritual sedan innan tonåren. På den tiden var det bastun i föräldrahemmet som var mitt tempel, idag har jag en egen. I farsans narrativ samlades hela familjen varje fredag - ibland berättade legenden om söndag - i bastun, diskuterade veckan som passerat och dryftade problem.
Min far har anor från norraste Norrland, han växte upp som gruvarbetarson i Malmberget under trettio och fyrtiotalet. Han och mor gifte sig 1953 på hösten, jag föddes som son nummer tre sex år senare. Son nummer fyra kom tre år efter mig och femman landade i början av sjuttiotalet.
Familjelegenden berättar att när far återvände till Norrland och visade upp första sonen blev ingen imponerad. De tittade ner i babyliften, nickade, men återgick snart till att dricka sitt kaffe på bit. Kokkaffe, förstås. När son nummer två visades upp var reaktionen ungefär desamma.
Legenden säger att när jag visades upp några månader gammal, tandlös och skrikande, sa någon av de buttra äldre; ”Nu har ni fått en Wennström.” men annars ska reaktionerna varit desamma. Säker källa på detta saknas, ”I’m just saying”.
När farsan återvände till Norrland 1973 och berättade att han byggt en bastu förändrades tonläget. ”Nu har krappen lyckats!” sa de ordkarga gubbarna på torr norrländska, och pappa sken som en sol. Fem söner imponerade inte på någon, det kan vem som helst få. En nybyggd bastu däremot …
(Återigen saknas säker källa, men i det narrativet har vi bröder växt upp - bastu är viktiga grejer.)
* * *
När jag nu kliver in i min bastu, nästan dagligen, är det en väl inarbetad ritual. Med anor sedan min egen barndom och med fars ande ständigt närvarande kastar jag en symbolisk skopa vatten på stenarna. Oscar Petersen spelar C-jam blues i högtalaren på golvet, ångan drabbar mig uppifrån och omsluter snabbt hela min lekamen.
Jag må vara en outfluencer, men i bastun är det jag som sätter trenden.
* * *
Böcker:
Bastuboken
Bastu
Sauna
https://www.adlibris.com/sv/bok/sauna-bastu-9789198289909
Bada bastu på Gotland
Som pensionär har jag tid
(2026-01-26)
En av de saker jag roat mig med sedan schemat från SAS slutade komma, är att spela in film. Det bokas sällan långt i förväg, tvärtom. Puckarna kan vara väldigt snabba - kan inte jag komma på audition eller klädprovning på torsdag klockan si och så finns det någon annan som kan.
Jag och min medbaderska Inger mötte upp en frostig oktobermåndag strax söder om Stockholm, utanför en hyrd villa för en inspelning. Klockan var sju när vi kom dit. Byggarna hade redan riggat inspelningsplatsen i den uppvärmda bubbelpoolen, ljud och ljus höll på som bäst och regissören diskuterade vinklar med producenten och inspelningsledaren.
Vi klev i poolen vid halv nio och klev ur framåt elva. Bubblorna var avstängda för ljudupptagningen. Med undantag för en kortare paus hade vi suttit i det trettioåttagradiga vattnet mer än två timmar. I luften var det drygt nollgradigt. Jag och Inger hade därmed gjort vår arbetsdag, medan filmteamet på sjutton personer drog vidare till nästa location.
(Bild till höger: sminkning innan poolen)
Resultatet? Följ länken till ”Lyckoplatsen, jaccuzzi välgörenhet”
https://youtu.be/UHDqfJpA6Do?si=8lJwgloDz6bxnEWx
* * *
Jag spelade senior advokat i en film för Legora, En hel söndag från 07:00 till 19:30 gick åt. Det var en spännande dag med ett team på dryga fyrtio personer, dolly på räls och påkostad setting. Större crew än vid inspelningen i jacuzzin, samma känsla.
(Se länk.)
https://youtu.be/e4wMNoqrqcg?si=6Fs660jqcgpUUAr3
* * *
Att få vara en del av ett filmcrew har varit en ny, spännande erfarenhet. Får jag chansen igen kan jag till och med göra reklam för vuxenblöjor, potensmedel eller äldreboende - vad som helst. (Jag syns förstås hellre i en annons för Ray-Ban, Ferrari, eller någon skotsk single malt.)
Trots att det bara har varit korta reklamsnuttar har alla inblandade varit seriösa, fokuserade och angelägna om att göra ett bra jobb. Alla arbetar på frilans basis, man är aldrig bättre än sitt senaste gig och måste ständigt prestera.
Varje gång.
* * *
Det liknar min visserligen korta men roliga tid som frilansmusiker. Det påminner samtidigt minst lika mycket om min något längre tid i flyget, skillnaden är plötsligt väldigt liten. Man är en del av en band, en besättning eller ett filmteam som någon annan satt ihop, man gillar kanske varken musiken, destinationen eller produkten - men vi ska få det att glänsa.
Planeringsfasen är över, genrepet var igår, ljuset är riggat, nu är det skarpt läge och varje minut är dyrbar. Alla förutsätts bidra med sin del av jobbet för att få skiten på rull. När någon sagt ”Kameran rullar” och inspelningsledaren ropar ”action!” är det allvar.
”Nu kör vi!” som Anders Ehrling skulle ha sagt.
* * *
Kanske inte konstigt att jag känner mig väldigt hemma ”on set”. Likheterna med mina tidigare sammanhang är teamkänslan. Skillnaden är att nu väljer jag om och när jag vill upplåta min tid.
Alla inblandade har sina uppgifter. Medan vi ”skådisar” blir sminkade inne i stugvärmen sätter ljusteamet de sista lamporna. Ute är det en ynka plusgrad, i jacuzzin trettioåtta.
Bajsnödig(t) i Linköping
(2026-01-25)
Min ”svärfar” var en riktig ”flygnörd”.
Han byggde modellflygplan, lärde sig segelflyga, tog A-certifikat och samlade med tiden ihop många hundra timmar. Hela hans yrkesliv tillbringades i flygets omedelbara närhet.
En av hans livsgärningar bestod i att samla flygplan, riktiga flygplan, till Flygvapenmuseum. Ambitionen för museet är att kunna visa upp ett exemplar av varje flygplansmodell som varit i Flygvapnets tjänst. De är betydligt fler än vad åtminstone jag trodde.
Juvelen i samlingen är en S31, Spitfire, som svärfar fick hem efter en rad trix, knep och bytesaffärer. I en tid då det inte fanns vare sig internet eller mobiltelefoner, med en säljare som inte främst var intresserad av kontanter utan ville ha en mycket sällsynt (antik) motorcykel i dellikvid är det imponerande att han alls rodde bytet i hamn
* * *
Vid vårt senaste besök reagerade jag på toalettkulturen i staden. Både ute på museet och på den centralt belägna krog där vi åt middag. Mina tankar gick till David Eberhard och hans böcker om lättkränkthet och jämlikhet. Den politiskt korrekta väg vi ängsliga svenskar försöker navigera på blir bara allt smalare. Det är lätt att trampa fel.
På museet fann jag en skylt på toaletten jag aldrig sett förut. Skylten visade med symboler att rörelsehindrade, blöjbarn, kvinnor, män och en kategori jag aldrig sett i ett liknande sammanhang tidigare var välkomna.
Den tredje symbolen var på ena sidan lika rak som den förmodat manliga, medan den andra sidan av symbolen bar samma spår av klänning som den lika förmodat kvinnliga.
Om man bortser från alla fördomar om hur folk förväntas klä sig förstår jag vad symbolerna försöker säga. De sammantagna symbolerna säger mig att ”alla” alltså är välkomna in.
- Det hade räckt med en skylt på vilken det bara stod ”WC”. För varje kategori man specifikt välkomnar, finns risken att någon annan känner sig bortglömd. En skylt med ”WC” struntar i vem DU är - det talar bara om vad som finns i rummet.
* * *
Inne i centrala Linköping vid ett torg inte långt från Folke Filbyters staty, hittade vi en krog (Överste Mörner) med stora ölglas och kladdiga revbensspjäll. Mat för en karl. Toaletten var föredömligt skyltad med det jag saknade på museet; det stod bara det fullt tillräckliga ”WC”. Jag tolkade det som att ”alla är välkomna”, till och med jag. Mer jämlikt och könsneutralt än så blir det inte.
Inne på toaletten, bakom den dörr jag nyss låste, fanns två (2) toalettstolar. Båda i samma storlek - det var alltså inte en vuxen och en barntoalett. Den ena hade locket uppfällt, den andra nedfällt.
Poletten trillade ner. Snacka om respekt!
* * *
Alla var välkomna in, bokstäverna ”WC” gjorde inte någon skillnad på folk och fä. Väl inne bakom den stängda dörren kunde besökarna själv välja könstillhörighet, ingen utanför behöver veta.
- Men ”tredje könet” invänder någon, vilken toalett ska de använda?
Nu är det så beskaffat med toalettlock att likt Schrödingers katt (där var han igen) kan det så länge dörren är stängd befinna sig i både uppfällt och nedfällt läge. Men när dörren öppnas har det två möjliga tillstånd;
- Antingen är det då uppfällt, eller så är det nedfällt.
Något mittemellan finns inte.
Folke Filbyter statyn i Linköping.
Herr och damtoaletterna.
S31 Spitfire.
Jag är en outfluencer
(2026-01-23)
Min kompis från högstadiet startade en blog alldeles nyligen. Till skillnad från alla finniga, yngre bloggare - så kallade ”influencers” - kallar han sig ”oldfluencer”. Han är säkert flera dagar yngre än mig och dessutom mer vältränad efter allt tittande på handboll; när han kallar sig gammal är det lite kul, ett skämt eller en ordvits som får halva Göteborg att göra vågen. Om jag däremot gör det är det bara sant.
Även om jag inspirerats av min kompis från förr till att nu starta min egen blog, även om mina motiv kanske är något annorlunda än hans, inser jag också med förfärande klarsyn att de yngre generationerna (pluralis; som farfar har jag ju minst två generationer under mig) knappast kommer låta sig påverkas av en äldre, mer erfaren och förmodat klokare man.
Den som ”förmodar” någonting alls är givetvis jag själv, klokheten är min skamlösa bedömning medan ”äldre” är ett lika beklagligt som ofrånkomligt matematiskt faktum. Få i de yngre generationerna brukar tycka att äldre är särskilt kloka överhuvudtaget. I den mån de nu alls tycker något om vad en gammal man säger och tycker. Vanligare är nog att de inte bryr sig - vilket jag vet av egen, yngre, omogen erfarenhet.
- Vem brydde sig väl om en gaggig sextioplussare på ”min tid”, under gamle kungen? Inte jag.
”Influencer” är inte realistiskt, ”gammal” vill jag inte kalla mig så ”oldfluencer” känns inte helt rätt. ”Ute” är jag däremot vare sig jag vill eller ej; Min musiksmak låg på listorna för (många) decennier sedan och spelades huvudsakligen med akustiska instrument, jag kan tralla med i signaturen till Hylands Hörna, flera av mina favoritfilmer är i samma svart-vitt som den tidens båda TV kanaler (men det är i alla fall ljudfilmer), de böcker jag gillar att läsa är tryckta på vanligt papper, har begriplig handling skrivna av författare som använder både stor bokstav och punkt. Frekvent.
Jag kör bensinbil, äter rött kött, dricker ”vanlig” cola och alkohol. Jag tål både gluten och laktos utmärkt. Min klädstil har sedan tonåren endast ändrats marginellt - Levis jeansen är inte längre för långa eller utsvängda. I övrigt är det mest storleken som skiljer mellan de kläder jag köpte för femtio år respektive fem månader sedan. Jag är inte större nu - jag var mindre då.
Ute har alltså inte med ålder att göra. Någon influencer lär jag knappast bli, oldfluencer låter för gammalt (och är som sagt dessutom redan upptaget) men en outfluencer kan jag nog kalla mig utan att provocera någon. Dvs, jag framför mina åsikter med argument och stil medan omvärlden ”couldn’t care less”.
Det kan funka.
* * *
Jag makar på galgarna med Levis skjortor (det finns andra märken också, även i min garderob), flyttar på mina cowboyboots från Sko-Uno, kliver ur garderoben till Oscar Petersens pianoklink och är härmed en outfluencer. En stolt sådan med erfarenhet, visdom och åsikter om allt från könsbyten till havregrynsgrötens förträfflighet. Ingen född detta sekel bryr sig, men jag är stolt över det.
Eller ”stolt” och ”stolt”, jag är OK med det.
”OK” är kanske att gå lite långt. Jag har inget val, det är bara att konstatera;
- Jag är en outfluencer, and nobody cares.
Vad är en killgissning …?
Lillebrorsa till mansplaining, kusin till tjejmatte
(2026-01-22)
Ett av min klasskamrat från högstadiets allra första inlägg handlade om begreppet ”Killgissning”.
Arne bjöd in till diskussion, men precis som på min sida saknas plats för kommentarer på hans sida. Om möjligt kommer jag att åtgärda det, supporten har inte svarat mig än. Jag tar därför helt ogenerat diskussionen hit, till min egen hemsida. Eller ”diskussion” - jag gör min egen beskrivning av begreppet och delar därmed in befolkningen i två icke könsbundna kategorier; de som killgissar, och de som inte killgissar. Svart eller vitt.
Även kvinnor (och ”hen”) kan killgissa. Det ligger mer i personligheten, än i det som finns - eller inte finns - mellan benen. Man kan identifiera sig som snart sagt vad som helst och ändå vara en killgissare. Full jämlikhet mellan alla verkliga och upplevda kön.
Däremot kan man inte identifiera sig som just ”killgissare” eftersom det ju skulle innebära sjukdomsinsikt - i min definition av killgissaren är det precis det som saknas. Alla kan vi gissa, killgissaren tar det ett steg längre in i förvissningens varma värld.
* * *
Det som utmärker killgissaren är enligt min definition två saker; Tron, och evangelismen.
* Tron - den som killgissar blir snabbt tvärsäker. Stunden av osäkerhet som följer med en gissning är här mycket kort, ett bokstavligt ”ögonblick”.
Om du vet att du inte är säker, din omgivning vet det, det kan vara annorlunda, minsta bevis för att det är på något annat vis och du är beredd att ändra uppfattning. Kanske har du till och med sagt något i stil med ”- Jag är ju inte säker, men …”. Om du checkar av alla de boxarna är det inte en ”Killgissning” utan något annat.
För att det ska vara en fullfjädrad ”Killgissning” bör den som uttalar den vara helt toksäker, och gissningen käpprätt åt helvete.
Råkar den som gissar träffa rätt, är det ju inte längre ens en ”gissning” - även om det började som en sådan.
* Evangelismen - den som killgissat sig till en egen sanning vill omedelbart berätta den för hela världen. Någon tyst killgissare finns inte. Likt en övertygad vegan bara måste killgissaren sprida sitt budskap för alla som har oturen att hamna inom hörhåll.
* * *
Exempel:
Efter den fantastiska middagen, som avslutades med en perfekt creme brulee’ ackompanjerad av ett glas Tokajer 5 puttonyos, slår sig sällskapet ned i vardagsrummet. Kaffe kommer på det låga bordet, sedan plockar värden fram en oöppnad butelj Hine cognac. Han räcker den till Lennart och ber honom servera en avec till de som önskar.
Lennart - som är i sitt esse med knappa två promille (huvudsakligen från det rikliga middagsvinet) i blodomloppet - studerar etiketten noga innan han öppnar buteljen.
”- Fine champagne”, läser han med sluddrande stämma under familjenamnet.
Han ler belåtet med kinderna rosiga av alkohol, och slår sedan upp generöst med cognac i de framställda kuporna - det är ju inte han som bjuder.
”- Den här cognacen är destillerad av finaste champagne”, förklarar han tvärsäkert medan han spiller en sexa i värdens kupa och lite bredvid på bordet.
”- Den bubblar ju inte …”, invänder någon.
”- De försvinner när man destillerar”, avgör Lennart sakkunnigt.
Lennart har just killgissat.
Efter att ha läst på etiketten, funderat noga i säkert fyra sekunder, har han landat i en plausibel förklaring. I samma ögonblick han uttalat sin slutsats högt växer hans förmodan till en trolig sanning. Att han parerade invändningen om bubblorna så snyggt, stärker honom i uppfattningen. När inget mer mothugg kommer inom ytterligare fyra sekunder blir han helt säker, och från den stunden är han övertygad om att ”fine champagne” betyder att innehållet är destillerat ur champagne.
Fin champagne, dessutom.
* * *
Den som killgissar är inte längre medveten om att det är en gissning, han är säker på att det är sant. Han har till och med hört det någonstans, från en förmodligen högst tillförlitlig källa. ”- Everybody knows …”
Att det var han själv som sade det (alldeles nyss dessutom) har han däremot redan glömt.
T
Om Trump …
Finns det ens något nytt att säga om Trump, som inte redan sagts?
(2026-01-21)
Jag har bekanta som jag håller för att vara normalbegåvade, i många fall mer än så. De har värderingar och politiska åsikter som liknar mina egna, inga extremer på något vis. Tidigare när vi diskuterat har vi inte alltid varit överens men ändå kunnat både föra ett samtal och enas om att vi inte delat åsikter. Jag har upplevt att den ömsesidiga respekten för våra respektive åsiktsskillnader har varit intakt. Moderater, vänsterpartister, miljöpartister och liberaler har utan problem kunnat äta en trevlig middag tillsammans och sedan skiljas som vänner.
Så kom Trump.
Likt en mänsklig ångvält stormade han in på den politiska scenen. Under förevändningen att representera den lilla människan skulle han utmana hela den etablerade politiska eliten och i synnerhet Washington. Han ljög, överdrev och skarvade i en hastighet som omöjliggjorde faktakontroll av allt som kom ur hans mun. Trump anklagade sina motståndare från höger till vänster för allt mellan himmel och jord, medan han samtidigt nonchalant skakade av sig anklagelser om mutbrott, korruption, skattefusk och oetiskt beteende.
Nu är tempot högre än någonsin. Den etablerade beslutsprocess som regleras av den amerikanska konstitutionen har fullständigt omkullkastats. Beslut som ska fattas i kongress eller senat hinner inte dit eftersom Trump rundar dessa politiska församlingar genom direktiv, exekutiva ordrar och lite annat. Eftersom hans stab och administration valts ut för sin lojalitet snarare än kompetens finns ingen som vågar sätta stopp. Snart är det mellanårsval och enligt nuvarande opinionsundersökningar kommer maktbalansen i både kongressen och senaten att ändras till republikanernas nackdel. Troligen kommer Trump att möta större motstånd då, men det är uppenbart att den amerikanska demokratin inte var beredd på Trump.
* * *
För några år sedan hade jag säkert kunnat framföra dessa synpunkter i ett civiliserat samtal med alla mina bekanta utan att bli osams med någon. Om det inte handlat om just Trump. Det är här det blir känsligt.
Den som försvarar Trump tycks göra det med samma metoder som Trump själv representerar. En nästan blind lojalitet som tillåter honom göra snart sagt vad som helst, men ändå bli försvarad. Som skjutningarna nyligen i Minneapolis, namnbytet på Mexikanska Gulfen, hämnden på alla som trotsat honom, ignoransen av hela den amerikanska konstitutionen med sina amendments, utnämningen av alla mer eller mindre tveksamma tjänstemän, enleveringen av Maduro eller nu det aktuella hotet mot Grönland.
Det ursäktas, det förklaras och det ”nyanseras”. Allting i uppenbart syfte att få hotet om ett övertagande av Grönland att framstå som den egentligen naturligaste sak i världen. Framförallt oundviklig. Borta tycks alla tidigare överenskommelser, NATO paragrafer och allmän hyfs vara - om Trump vill ha Grönland är det så det måste bli, tydligen.
* * *
Min poäng här är egentligen inte Trump själv, hans agerande eller vad han står för.
Det som fascinerar och förbryllar är hur det uppenbart har lett till en polarisering mellan annars hyfsat uppfostrade människor. I Sverige. Som inte ens har rösträtt iUSA. Ändå blir folk så osams om hur Trump och hans styre ska betraktas att skällsord far genom luften och etern, anklagelser om bristande intelligens och stor naivitet delas ut och motståndarna drabbas av en brutal kategorisering i höger och vänster.
- Vart tog det nyanserade samtalet vägen?
Dry Martini …
(2026-01-20)
Ingen annan drink är nog så mytomspunnen som Dry Martinin.
Från bartenderns fråga - om han är det minsta civiliserad - hur gästen vill ha den, till det klassiska trattformade glaset och stickan med de obligatoriska oliverna liknar den ingenting annat i dryckesväg.
Och ändå innehåller den endast två ingredienser. Tre om man räknar med oliverna, fyra om man tar hänsyn till isen.
Några fem ingredienser blir det däremot inte ens om man inkluderar det vridna citronskalet - ett citronskal i vilken form som helst gör det till en fruktsallad. Aja baja.
Gin, torr vermouth, oliver. Möjligen is.
Voilà; dry martini.
Fotnot: James Bond drack f.ö aldrig ”Dry Martini”. Redan i ”Casino Royal” beställer han en ”Vesper Martini”.
https://www.google.com/search?q=james+bond+martini+recept&ie=UTF-8&oe=UTF-8&hl=sv-se&client=safari
En gång i tiden pratade man i England om ”gineländet”. Fullt jämförbart med det svenska brännvinsdito. Folk söp, och då huvudsakligen med det billigaste som stod att få tag i - gin.
En spritdryck som dessutom vid tiden var oerhört söt. Så söt att när en öronläkare rådde sin överviktige patient att dra ner på alla kolhydrater men även gin för att kunna minska sin vikt, gav det namn åt något som sedan blivit ett vardagligt umbärande snart sagt överallt i framförallt västvärlden.
Patienten var begravningsentreprenör och hette William Banting.
Receptet på ginet ändrades så den blev betydligt mindre söt. Idag säljs nästan uteslutande den variant som heter ”London dry gin” eller bara”Dry gin”. Det har ingenting med dryckens tillverkningsort eller ursprung att göra, utan beskriver bara produkten.
Jag lägger glasen i frysen dagen innan, tillsammans med ginflaskan. Sedan häller jag exakt en - två är för mycket - skvätt torr fransk Vermouth (Noilly Prat) i min shaker. Tillsätter generöst med iskuber och skakar ”utav helvete” i en halv minut.
Därefter silar jag bort all vermouth - i ett glas om någon vill ha, annars i slasken - och fyller sedan på med gin från frysen. Ca 5-6 cl/person. Lustigt nog är valet av Gin sort det minst viktiga - alla klassiska London Dry Gin duger.
Återigen skaka ”utav helvete”, denna gång i kanske tio sekunder. Sila upp i de frostiga glasen från frysen, sätt ned två-tre oliver med pimiento på en sticka. Glöm alla fantasifulla oliver med citron, lök eller till och med sardeller inpetade - en liten bit röd paprika ska där vara.
Och inget jäkla citronskal.
Basta!